Emanuelle And The Last Cannibals


• Joe D´amato • Italien • 1977 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Emanuelle E Gli Ultimi Cannibali


SPELTID:

• 87 min.


MEDVERKANDE:

• Laura Gemser
• Gabriele Tinti
• Nieves Navarro
• Donald O´Brien
• Percy Hogan
• Mónica Zanchi
• Annamaria Clementi
• Geoffrey Copleston
• Dirce Funari
• Pierluigi Cervetti
• Bona Bono
• Maria Gabriella Mezzett
• Massimo Ciprari
• Giuseppe Auci


MANUS:

• Joe D'Amato
• Romano Scandariato


FOTO:

• Joe D´amato


MUSIK:

• Nico Fidenco


PUBLICERAD:

• 6 December 2006 - 14:31:48


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx------
2006------------
2007------------
2008-55553377777
2009777776666654
2010444444444444
2011445555655556
2012666666


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

16 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Emanuelle In America (1976)


 


 
 
  

Den makalöst effektiva världssensationsjournalisten Emanuelle har återhämtat sig från sina upplevelser bland absoluta djävla stollar och Snuff-langare i "Emanuelle In America", men nu är hon tillbaka på ännu en (Eller är det samma?) sensationslysten tidning vid namn "Evening Post". Hon har nu via jobbet infiltrerat ett mentalsjukhus för kvinnor. Emanuelle går omkring där med en docka (Som har kameralinser som ögon.), tar lite bilder och behöver inte drälla där alltför länge förrän det händer något som t.o.m. "Evening Post" tycker är värt att skriva om - En av de intagna får en snedtändning och tar ett bett ur en av sköterskornas bröst.

Den något hungriga tjejen kan inte kommunicera på ett normalt sätt (Engelska i det här fallet.) eftersom hon sägs ha blivit uppfostrad av Amazonas infödingar, men när hon ligger i tvångströja passar Emanuelle på att göra det lite skönt för henne för att... Mjuka upp hennes vilda sidor, antar jag... Det blir en fin bild i alla fall, och en symbol som kannibalbruden har tatuerad ovanför skrevet ger en ledtråd om att de påstådda utdöda "sista kannibalerna" i allra högsta grad är i livet och partajar för fullt i grönskan med djungelknivarna vinande nära ömtåliga kroppsdelar.

Via professor Mark Lester får Emanuelle lite information om dessa vildar och får på Super 8 se lite gammal, hederlig kannibalaction - D.v.s. lite ritualer, en halshuggning, en kastrering och mums mums. Emanuelle är inte direkt lättskrämd, utan sedan lockar Amazonas och ett scoop om dessa "McHuman Flesh"-fantaster verkar vara årets bästa idé. (Ja, hon tar onekligen sitt jobb på fullaste allvar. Eller så är det så ruskigt bra pröjs att man kan softa ett helt år när man väl har gjort ett reportage som slöddret vill läsa.) Emanuelle och Lester drar iväg till varmare trakter och släpar med sig ett gäng som beställt käk för eventuella kannibaler.

Joe D´amato får omedelbart raketfart på den här galna Sleaze-stänkaren och den löst konsekventa storyn är precis lika bisarr som man kan föreställa sig. (Fast det kan man ju aldrig, så jag fattar inte riktigt själv vad jag svamlar om.) D´amato ödslar i varje fall inte dyrbar speltid på att bygga upp något anmärkningsvärt persongalleri eller skriva dialog som ens låter naturlig på fyllan, utan det är chockeffekter och kvalitetssnusk som han levererar som en spark i mellangärdet. (D.v.s. på ett ganska så uppmärksamhetsstjälande sätt.) Men här finns grejer som uppenbarligen gav bränsle till bl.a. Umberto Lenzis och Martino Girolamos inspiration för "Eaten Alive" / "Cannibal Ferox" respektive "Zombi Holocaust" - Alla börjar i New York (Antar att "The Big Apple" ska representera "västvärlden".) och slutar för det mesta i skrik, blod och tårar. Dessa filmer har nästan ett oräkneligt antal gemensamma nämnare - Vi får lite story för att det ska existera någon sorts symbios mellan vålds- och (soft)sexscenerna. Vi får se inklippta snuttar från diverse naturdokumentärer. Och vi följer ännu en expedition som slutar i avloppet - Mycket av detta har man att tacka alla de vrickade vitingar som nödvändigtvis ska dit och kollidera med lokalbefolkningen på olika sätt. Varför kan de inte bara stanna hemma och hålla truten? (Jo, t.o.m. jag vet att det är för att vi ska kunna ta del av lite morbid underhållning.) D´amato skippar dock "Djur-snuffen" och bra är väl det.

Medan man då ute i det gröna för det mesta fasar över vildarna och deras-- vilda sätt, så förför Emanuelle nästan allt och alla på vägen, både män och kvinnor, och det finns ju inte en chans att D´amato missar att filma något av detta. Sedan är det ju bara att köra på så länge tygen håller. Splatter-effekterna är i vanlig ordning riktigt smaklösa och det finns hyfsat gott om dem - Det är bara en dödsscen som... Vi säger så här: De spegeltrick i "magiska shower" som ska skapa illusionen av att en snubbe har blivit sågad i två delar nådde t.o.m. den mest bortglömda kannibalstammen i Amazonas på 70-talet. Horribelt så det visslar om det. Annars hänger och dinglar allt möjligt som egentligen ska finnas på insidan av en människokropp och det mumsas på det mesta för att djuren inte ska bli utan grönsaker... Eller något.

Om man ska fokusera lite på de mer störande elementen, så kan man bara undra vad i självaste Helvetia de som hade ansvaret för ljuset hade för sig under filmningen av vissa utomhusscener. Förmodligen orkade de ibland inte ens hänga med ut i djungeln, för ibland går ett helt dygn på några sekunder att döma av ljuset - Först är det dag, helt plötsligt är det natt och sedan är det dag igen. Magi. "Emanuelle And The Last Cannibals" a.k.a. "Trap Them And Kill Them" har inte så värst många förmildrande drag överhuvudtaget om man tänker på hur filmen hade sett ut om man skalat bort alla Gore-scener och trixat bort allt Sleaze - Det hade blivit en trist äventyrsrulle som mycket väl hade kunnat visas efter Bolibompa.

Men Joe D´amato, vet ni. Han hade en unik förmåga att göra helvilda genre-korsningar, ta med lite passande story om det behövdes och göra lite märkliga avstickare för att magkänslan sa det. Alla skrivna regler angående dramaturgi fick kastas åt sidan i processen. Men ändå kunde han få till en rulle som på något bisarrt sätt ofta lyckas engagera, chockera och förvåna en.

"Emanuelle And The Last Cannibals" är en av dessa rullar.

 



  

IDÉ : 77%


En väldigt tidig kannibalmumsare som nätt och jämnt håller. Det finns ingenting som egentligen stämmer med filmen och manuset innehåller flest hinder i den här människoköttsoppan. (Hinder som egentligen inte borde gå att forcera.)

  

STORY : 59%


Joe D´amato rafsade ihop manuset tillsammans med Romano Scandariato som "lustigt" nog skrev "Zombi Holocaust" och "Emanuelle And The White Slave Trade" också. (Ja, man kan påstå att det finns starka likheter.)

 
  

REGI : 83%


Om D´amato behärskade något, så var det regi och foto. Och att ta sig ur hörn som han själv målade in sig i.

  

FOTO : 72%


Det hade kunnat bli rätt så "fint" med D´amato själv som fotograf om bara resten av de inblandade hade kunnat skilja på natt och dag. (Eller vad de nu gjorde för att ljuset och kontrasterna blev som de blev ibland.)

 
  

SKÅDESPELERI : 56%


Det dåvarande äkta paret Laura Gemser och Gabriele Tinti i huvudrollen gör inte direkt några minnesvärda porträtt, men Gemser har en naturlig och stark karisma som funkar bra på film. Resten är så färglösa att de smälter samman med rekvisitan och omgivningen.

  

MUSIK : 69%


Nico Fidenco brukar göra klämmiga låtar och "Make Love On The Wing" är inget undantag. Även om den dyker upp i olika versioner genom hela filmen, så ledsnar man lite på den. (Inte för att synthslingorna indränkta i ett dussin bongotrummor är mycket bättre.)

 
  

TEMPO : 68%


Som en berg-och-dal bana. Gore-effekterna är vältajmade för att de ska ha så maximal impact som möjligt, men vissa "gå omkring"-scener i djungeln blir riktigt sega.

  

ATMOSFÄR : 77%


"Expect the unexpected." Japp. Det här är helt och hållet en traditionell D´amato-rulle i den bemärkelsen. Men man känner definitivt inte för en till direkt efter den här.

 
  

UTFÖRANDE : 76%


Emanuelle-rulle + Kannibalrulle = En ganska så unik rulle.

  

REPRISVÄRDE : 65%


Kan enbart ses för att stilla ens bisarra nyfikenhet på udda kultrullar. För upprepade repriser håller D´amatos "Emanuelle"-filmer inte speciellt bra.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Detta är en odödlig "Video Nasty".

 
 

Den här rullen var faktiskt före "Cannibal Holocaust" i ett fåtal avseenden.

 
 

Joe D´amato borde ha fått / få mer uppmärksamhet här i världen.

 
 
Det är väl bara Joe D'amato som kunde ha lyckats med konststycket att korsa Black Emanuelle med kannibaler?