Body Count


• Ruggero Deodato • Italien • 1987 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Camping Del Terrore


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• Bruce Penhall
• Mimsy Farmer
• David Hess
• Luisa Maneri
• Nicola Farron
• Andrew J. Lederer
• Stefano Madia
• John Steiner
• Nancy Brilli
• Cynthia Thompson
• Valentina Forte
• Ivan Rassimov
• Elena Pompei
• Charles Napier


MANUS:

• Alessandro Capone
• Luca D'Alisera
• Sheila Goldberg
• Dardano Sacchetti


FOTO:

• Emilio Loffredo


MUSIK:

• Claudio Simonetti


PUBLICERAD:

• 27 November 2006 - 23:14:24


SETT PÅ:

• VHS (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009---10--------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Hyperkorkat agerande leder till... En hög body count...!

Jag vet inte vilka av gentlemännen (Fast en är tjej, då.) Alessandro Capone, Luca D´Alisera, Sheila Goldberg och Dardano Sacchetti det var som satt och glodde igenom alla "Friday The 13th"-filmer och sa: "Fan, gott folk. Det finns inte tillräckligt många slashers där ute i världen."

Kanske ingen av dem, men de knåpade i alla fall ihop ännu en med ytterst väl valda snuttar från just de fem-sex första "Friday The 13th"-rullarna. Flera av mordscenerna är direkt plankade från serien ("Någon måste lägga sig ned på en säng, så att vi kan köra något i stil med "Kevin Bacons Dödsscen" där... Och sedan måste någon få en yxa i ansiktet...") och några av "College-ungdomarna" som man inte kunde störa sig tillräckligt på i den populära serien dyker upp här igen fast man inte vill - Räkna dit sportfånen som bor på sin cross, en överviktig imbecill (Nu talar vi så blåst att han självmant skulle kunna släcka en gasexplosion.) till hackkyckling (Fast han kläcker ur sig ett skämt som är riktigt klockrent!), några blonda bimbos och en "udda" tjej som varken krökar eller knullar.

"Body Count" börjar med att ett ungt par blir slaktat i skogen av ett knivbeväpnat monster - Ett monster som dock inte ser ut som ett reguljärt monster lika mycket som "en tanig kille i mask". Med lite fler hjärnceller och lite mindre gapande hade paret kanske överlevt. Vi får aldrig veta. (Kryp aldrig in i en trång, ihålig trädstam med en galen mördare tio meter bort.) Monstret är hur som haver en lokal legend som man skrämmer allt och alla med och "det" påstås vara en indiansk Shaman som av någon orsak känner behovet av att karva i folk.

15 år senare är ovan nämnda ungdomar på väg till ett campingläger och på vägen plockar de upp en från armén precis hemkommen kille vid namn Ben. Väl framme vid campingen visar det sig att den är stängd för evigheter sedan, men paret Julia och Robert Ritchie (En ovanligt lugn och sansad David Hess.) som drev stället bor kvar där i sitt hus. Och Ben är deras son. Campingen må vara stängd, men det finns väl ingen anledning att inte stanna där trots att badhuset ser ut som om alla skogens djur har använt det som utedass i några år. (Varför heter det utedass fast det är ett skithus som man går in i?)

Samtidigt utspelas ett svartsjukedrama mellan traktens sheriff och paret Ritchie. Och Robert råkar vara helt besatt av att fånga shamanen. (Han har försökt i 15 år och riggar minst sagt dödliga fällor i skogen.) Sedan blir man ju föga förvånad när det börjar se mörkare och mörkare ut för ungdomarna och när det verkar som att de inte kommer att överleva campingturen. Inte så konstigt. För man kommer att häpna hur idiotiskt dessa ungdomar agerar i omedelbar livsfara. Det måste antingen vara extrem korttidsminnesförlust ("Ja, jag minns att en galen mördare jagade mig, men det var ju tio sekunder sedan!") eller något annat. Man kan inte skylla på taskig klippning i alla fall, för någon sorts kontinuitet finns där annars... I dessa scener...

Men jo - Det märks först och främst lång väg att "Body Count" inte är något annat än en kopia av filmer som redan var kopior från början. Men det märks också när en manusförfattare lämnat över till någon annan - Filmen har ganska så sega partier då och då plus att scenerna där ännu ett tilltänkt offer jagas i ca. 5 km/h saknar allt vad drag heter. Antingen stirrar offren åt fel håll, glömmer bort att springa eller så snubblar de på grenar och kvistar bara för att de ligger där på marken. (Och när en scen inte leder någonvart kan man ju alltid bryta.) Men så helt plötsligt kommer det lite snuttar som är flera gånger mer spännande än det mesta annat i filmen - Scenerna där monstret spanar på sina offer är märkbart suggestiva och delar av upplösningen är riktigt väl uppbyggda och genomförda. Och en effektiv mardrömsscen kan jag lätt tänka mig att den är skriven av Dardano Sacchetti - Den känns turligt nog inte malplacerad där den finns, utan tvärtom rätt så originell i sitt sammanhang.

Då är det synd att dessa två "handlingar" i filmen inte riktigt passar ihop som handen i handsken. Flashbacken i början tar upp dyrbar tid och en del av dialogen gör mer skada än nytta. Men Ruggero Deodato bakom rodret får i alla fall vissa delar av "Body Count" att flyta bra mycket bättre än det borde vara fysiskt möjligt. Helt usel som slasher är den ändå inte och den bjuder givevis på det den engelska titeln utlovar plus en del slafs.

De ansvariga bakom filmen försökte så klart att få "Body Count" att se helamerikansk ut, men den är i grund och botten lika amerikansk som "Emil i Lönneberga". Utomhusscenerna har säkert filmats någonstans i norra U.S.A. och ett par av skådisarna är jänkare, men det är också allt. Det är dock kul att Deodato fick med sig Mimsy Farmer och Ivan Rassimov - Två vanligtvis starka skådisar som här inte får komma till sin rätt.

Men allt går lite på halvfart - Deodatos namn lockar givetvis fler än dreglande "Cannibal Holocaust"-freaks till filmen, men här finns inte mycket som chockerar. Det är en slasher som hänger någonstans ute i marginalerna tack vare sina få udda grepp.

 



  

IDÉ : 49%


1987 var nog inte: "Jo, det är så att vi tänkte göra en camp-slasher." världens mest upphetsande raggningsreplik hos filmproducenterna.

  

STORY : 63%


"Men den kommer att bli lite speciell och lite wild and crazy!", lät kanske lite mer lovande. Men här kämpar fyra författare med eller mot varandra och ändå är bara en fjärdedel av filmen riktigt bra.

 
  

REGI : 74%


Ruggero Deodato gjorde möjligtvis den här rullen som en gentjänst åt någon. Eller så behövde han pengarna den här gången också.

  

FOTO : 61%


Tänk dig "Friday The 13th - Part V" på hösten.

 
  

SKÅDESPELERI : 51%


En brokig skara av halvbra, kassa, usla och rutinerade skådisar. David Hess är alltid bra, men här hamnar han i skuggan p.g.a. storyn.

  

MUSIK : 74%


Jeff Neiman gjorde lite schysst "Halloween"-musik, men Claudio Simonetti nöjde sig inte med något så enkelt. Här finns ett par goa låtar som man bara kan göra med 80-talssynthar och trummaskiner. Och Jerry Riopelle som bara måste sjunga på en av dem.

 
  

TEMPO : 64%


Väldigt hackigt. Men den andra halvan av filmen flyter på rätt bra.

  

ATMOSFÄR : 66%


Så typisk för en slasher att man får mardrömmar.

 
  

UTFÖRANDE : 61%


Ett "Quick ´n Dirty"-jobb som någon fick göra för lite snabba stålar. Men Splatter-effekterna är fina och scenerna från monstrets ögon funkar bra.

  

REPRISVÄRDE : 44%


En ganska så reprisvärdelös slasher. Endast för dem som i ren ilska urinerade på T.V:n när "Friday The 13th - Part III" inte vann fem Oscar.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

"Body Count" är ruggigare än vilken "Friday The 13th"-uppföljare som helst.

 
 

Det är en helt okej camp-slasher.

 
 

Det är bara det det är - En helt okej camp-slasher.

 
 
Standard-Slasher fast med det lilla extra.