The Swamp Of The Ravens


• Manuel Caño • Spanien / Equador • 1974 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• El Pantano De Los Cuervos


SPELTID:

• 83 min.


MEDVERKANDE:

• Gaspar Bacigallipi
• Marcia Bichette
• César Carmigniani
• Melba Centeno
• Bill Harrison
• Mónica Jurado
• Antonia Mas
• Marcos Molina
• Marcos Navas Cartucho
• Ramiro Oliveros


MANUS:

• Santiago Moncada


FOTO:

• Manuel Merino


MUSIK:

• Joaquín Torres


PUBLICERAD:

• 18 September 2006 - 22:22:11


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Att lista precis alla fel med "The Swamp Of The Ravens" vore lite som att lista alla 1800-tals behandlingsmetoder för diverse sjukdomar som på 2000-talet kan anses hamna under kategorin: "Usla sätt". Det är så klart lättare att klumpa ihop allt och kalla det för: "En jävla massa dynga.", vilket är en förträfflig och exakt beskrivning av Manuel Caños försök till... Ja, jag vet inte vad det ska föreställa exakt. Det ser ut som en riktig film, men är mer som en radda scener ihopklippta till en osammanhängade sekvens av huvudvärksframkallande nonsens. Caño gör i alla fall (Undermedvetet kan man ju alltid hoppas.) sitt bästa för att bli någon spansk motsvarighet till Ed Wood Jr. Hade han gjort filmer baserade på 70-talets arkadspel, så hade han även kunnat vara en slags föregångare till Uwe Boll också.

Med tanke på hur snabbt han får sin "The Swamp Of The Ravens" att störtdyka, så borde man kanske så snabbt som det bara är mänskligt möjligt lägga om sina eventuella förväntningar till en ny, helt okänd lägstanivå. Ja, det är så lätt att vara efterklok. Skit samma. 80 minuter är bortkastade oavsett. Och det börjar med följande:

Dr. Frosta och hans medhjälpare är i full färd med att transportera ett färskt lik någonstans i världens ösregn. De packar in döingen i en skåpbil och far iväg. Frosta lyssnar då och då efter hjärtslag och injicerar något i likets arm... Och plötsligt... Vaknar han till liv...! (Inte Frosta alltså, utan liket.)

Detta må låta som ett medryckande intro, men de ovan nämnda felen börjar man märka redan här - Kontinuitet, först och främst, är inget som Caño verkar ha begripit sig på då natt blir dag på några sekunder för att sedan bli sen eftermiddag. Eller så är det en riktigt lång biltur inom samma stad. Det här kanske är petitesser, men efteråt inser man att denna inledande miss blir en sorts visuell representation av hela filmens utförande. "Slapprövat" är nyckelordet vi letar efter den här gången.

Sedan spårar allt verkligen ur ännu snabbare. (Fast det inte borde gå.)

Det som ska föreställa handling innefattar alltså vetenskapliga experiment med syftet att väcka döda människor till liv. Och den sinnessjuka Dr. Frosta som "sparkats från flera forskningsinstitut" p.g.a. sina experiment. Varva Frostas snedsteg med korta scener där folk sjunger (Ja, när inte den där härliga panflöjtslingan återkommer för tionde gången.), citerar hela låttexter (!) för varandra i scener som ska verka romantiska, eller bara snackar en massa lös bullshit hela tiden. Det finns också ett triangeldrama som är så ointressant och så påklistrat att det får resten av handlingen att verka... Opåklistrad... Vid ett tillfälle sitter alltså Frosta och hans flickvän och pratar om sitt förflutna som om de satt och läste ur en bok eller något... Men Santiago Moncada som skrev manuset hade väl hört talas om "substans" och att det skulle kunna vara bra att ha i en film.

Nåväl. Man tror inte att det är sant det man ser många gånger. Och det är enbart negativt menat. När Caño märker att en scen inte leder någonstans slänger han in en slinga med Freddy Kruegers kusin som spelar flöjt, en Jumbo Jet som lyfter i realtid eller en scen där Frosta pratar ännu mer skit. "Perfection! Can't find it... Create it! Nothing can stop me! Nothing! You worthless bureaucrats! Nothing can stop me!" Vilket han mer än gärna upprepar. Under tiden som stolligheterna utspelas håller polisen / Loffe Carlsson-imitatören på och utreder "två identiska mord" som vilken idiot som helst kan koppla till Frosta. Men vi kan gärna glo på ännu fler närbilder och panoreringar över träsket istället. (Vi har ju inget bättre för oss, menar jag.)

"The Swamp Of The Ravens"... Jo jo... "The Pond With The Various Birds Flying Around And Above It", snarare.

Det finns faktiskt ett par scener som utspelas just runt det legendariska "träsket" (Som egentligen är en igengrodd sjö.) där Frosta hivar sina obrukbara "Zombies", men det som ska föreställa tjock dimma och som säkert ska skapa någon sorts mystik ser mer ut som cigarrettrök från en närbelägen bar. Den som kom på titeln till filmen (Moncada förmodligen.) tog förmodligen inte reda på om det överhuvudtaget går att hitta ett träd där en enorm flock korpar samlas och som kan filmas i skymningen. Nej, men skit i det - Ned med ljuset och kontrasten bara så ser alla fåglar ut som korpar! Under förtexterna flyger en flock-- fåglar omkring och kameramannen verkar ha blivit heltänd över synen. (Eller bara glömt att torka bort fågelskiten ur ögonen.) Han kan inte hålla kameran stilla i en halv sekund och missbrukar zoom-funktionen så mycket det går. (Synd bara att det här fortsätter under stora delar av filmen.)

Men så fortsätter man att titta mot bättre vetande. Till slut blir man bara irriterad och förargad. Kolla bara på dumjäveln Frosta när han ser förvånad ut över att hitta Zombies i samma "träsk" där han tidigare dumpat liken... Vad fan förväntade han sig? Att de skulle tänka: "Nej! Nu var det här inte så kul längre.", kräla upp ur träsket och vingla iväg till kyrkogården? Dialogen är lätt bland det sämsta som lästs in på ett ljudspår och var och varannan scen skulle varit bättre om den inte existerade. (Eller så är det de bra scenerna som inte kom med i filmen.) Man kan snart nog även förstå varför Frosta fått "sparken från olika institut" - Skulle man låta någon så katastrofalt inkompetent arbeta inom genforskning med annat än att kanske göra kaffe åt de riktiga forskarna?

-"You think I´m stupid?", frågar Dr. Frosta en kvinnlig kollega.

Ja, något så in i helvete. Om han undrar hur poliserna kom honom på spåren, så har han nog svaret på frågan själv. (Det är få mästerbrottslingar som bränner lik utanför sitt eget jävla hus!)

Upplösningen i filmen är även den fjantig och logiktrotsande. Det enda som är "bra" är slutrepliken som är ett Edgar Allan Poe-citat. (Från "The raven"!) Men det bästa med den är förstås att det betyder att filmen äntligen är slut och att man, om man kan välja, slipper se skiten igen.

 



  

IDÉ : 68%


En galen vetenskapsman, ett träsk omgivet av korpar och återuppväckta lik. På pappret låter det som en oförstörbart bra idé...

  

STORY : 23%


...Men Manuel Caño och Santiago Moncada sänker den duktigt till träskets botten.

 
  

REGI : 33%


Ingenting bra kommer ur Caños regi.

  

FOTO : 49%


Man kan verkligen inte tro att samma snubbe som fotade "Vampyros Lesbos" och "Eugenie" även fotade "The Swamp Of The Ravens".

 
  

SKÅDESPELERI : 35%


Hade inte Ramiro Oliveros käft glappat i ett hade han varit svår att urskilja från Zombierna.

  

MUSIK : 58%


Räknar man bort den underbara flöjtslingan på 5 sekunder, så är soundtracket det enda som är bra med filmen. (Totalt malplacerat givetvis.)

 
  

TEMPO : 36%


Den totala avsaknaden på struktur gör att man tappar intresset omedelbart.

  

ATMOSFÄR : 31%


Den glimtar fram i dimman då och då... Med 20 minuters mellanrum eller något.

 
  

UTFÖRANDE : 32%


Ja! Slapprövat...!

  

REPRISVÄRDE : 22%


Ha...! Kan du fler bra skämt? (Bra, alltså!)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Bitar av atmosfären får väl gå an - I brist på bättre. (Det är det aldrig.)

 
 

Ett par av låtarna är riktigt käcka.

 
 

In i dimman igen... "The Swamp Of The Ravens" är för obskyr för allas sämsta.

 
 
Glöm allt som hade kunnat vara / bli bra.