Wide-Eyed In The Dark


• Umberto Lenzi • Italien / Spanien • 1975 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Gatti Rossi In Un Labirinto Di Vetro


SPELTID:

• 91 min.


MEDVERKANDE:

• Martine Brochard
• John Richardson
• Ines Pellegrini
• Andrés Mejuto
• Mirta Miller
• Daniele Vargas
• George Rigaud
• Silvia Solar
• Raf Baldassarre
• José María Blanco
• Marta May
• John Bartha
• Olga Pehar


MANUS:

• Umberto Lenzi
• Félix Tusell


FOTO:

• Antonio Millán


MUSIK:

• Bruno Nicolai


PUBLICERAD:

• 25 Augusti 2006 - 21:38:49


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Man vet aldrig vad som kan hända på vita duken (Eller i T.V.-rutan, snarare.) när Umberto Lenzi är i farten - Ena stunden kan han slänga ihop en asschysst och intelligent film och i nästa stund kan det komma något som varken är schysst eller intelligent utan bara mer som ett as - Livlöst och gradvis mer och mer "väldoftande" om det får ligga och puttra för länge. Ibland tror man inte ens att det är samma regissör bakom rodret utan någon annan som råkat snubbla över en kamera, börjat filma något snabbt ihopkrafsat manus och sedan bara satt dit Lenzis namn.

"Wide-Eyed In The Dark" a.k.a. "Eyeball" a.k.a. "Gatti Rossi In Un Labirinto Di Vetro" skulle man snabbt kunna sålla till de smarta Lenzi-utflykterna i Giallons förlovande land med tanke på det suggestiva upplägget. Förtexterna består mest av stillbilder på människor i röda regnrockar. (Med huvor så att man inte ser vem som är vem.) Allt detta till tonerna av ett rätt så coolt Bruno Nicolai-stycke. (Problemet är bara att det återkommer hela tiden sedan.)

Sedan börjar det hela med att en kvinna vid namn Alma i sista minuten ändrar sin planerade flygresa från New York till Barcelona.

I Barcelona träffar vi en busslast med mer eller mindre stereotypa "amerikaner" (Räkna dit en cigarrökande snubbe i cowboyhatt som undrar om man är kommunist ifall man skulle råka säga något negativt om U.S.A.) som inte helt oväntat är på sightseeing. Nöjesturen förvandlas mycket snart till något annat när en mycket ung kvinna blir mördad i närheten där turistpacket befinner sig. Tjejen blir knivhuggen flera gånger och som om inte det räcker tar mördaren med sig en souvenir - Hennes vänstra öga.

Mark Burton och Paulette Stone, två av turisterna, är precis i krokarna när liket upptäcks av några pers. Mark påpekar efter mycket om och men några bisarra detaljer för Paulette (Som Mark tänker lämna sin psykiskt sjuka fru Alma för.) - Att Alma en gång kanske mördade en kvinna och dessutom karvade ut hennes öga. Mystiken tätnar på något sätt. Här ska man givetvis tänka: "Alma är mördaren." och fortsätta titta.

Polisen brukar i varje fall inte se på sådant här mellan fingrarna, så de börjar nysta i mordet och för all del - De borde vara förvånade om de kommer någonvart med tanke på hur det börjar. Mordet bekommer inte turisterna det allra minsta, utan de fortsätter sin planerade resa som om ingenting hade hänt. Men snart sker ytterligare ett mord på ett nöjesfält och den här gången är det en tjej i gruppen som bli slashad på exakt samma sätt. (Här får också de röda regnrockarna sin förklaring.)

Ingen visar fortfarande någon uppenbar oro eller rädsla, utan resenärerna börjar misstänka varandra så fort tillfället ges. Villospåren är av typen: "Någon tar hand om en filmrulle som tillhörde ett mordoffer." och "Någon håller i en kniv just när någon blivit mördad." Var och en beter sig också mer eller mindre misstänkt plus att varje checkpoint på resan slutar med att någon mister 50% av synorganen och livhanken. De här tokarna måste vara höga som hus på allehanda droger då ingen ens får för sig att lämna gruppen och försvinna innan vederbörande blir mördad. Tanken: "Alla har hittills blivit mördade utan någon synbar orsak. Tänk om jag står på tur." borde i alla fall generera lite ångest, tycker man. Istället för att man på kvällen festar med sina reskamrater och tittar på Flamenco-dans.

Här i ligger tyvärr den enda stora bristen i "Wide-Eyed In The Dark" - Hade gruppen gått skilda vägar eller splittrats på något annat sätt, så hade filmens bärande pelare trollats bort och allt hade rasat ihop. Lenzi låter inte sådana här saker bekymra honom alltför mycket, utan han slänger in ett halv-gory mord eller ännu ett villospår så att vi inte ska börja ifrågasätta logiken i storyn eller huvudpersonernas "sunda" förnuft.

För där finns ändå ett slags mysterium kring de utstuckna ögonen och mordvapnet som bekrymrar Mark rejält när han tänker tillbaks på en viss incident i sin hemstad för ett år sedan. Han undanhåller polisen information samtidigt som han själv försöker spåra upp Alma. (Som tyvärr ingen har sett i Barcelona.) Men det är trots allt mördarens motiv som blir dagens stora diskussionsämne och vilket det ägnas en hel del dialog åt. När motivet väl avslöjas, skruvar man på sig och tänker på en massa svordomar blandat med adverb som "Va?!", "Varför?!", "Va?!" och...

Va...?!

Ja, det går inte att älska twisten direkt. Vore inte resten av filmen så allvarlig och välgjord hade man kunnat skratta lite åt den på samma sätt som man skrattar åt någon pinsam släkting som gör bort sig (Typ skiter ned sig vid matbordet när alla äter chokladpudding och säger: "Det där sprutade visst lite överallt!") utan att begripa att det är han själv som är skämtet.

Vad som däremot ger några plus i kanten för "Wide-Eyed In The Dark" är atmosfären, musiken och själva utförandet - Lenzi kan nog regissera sådant här utan att drabbas av för svår prestationsångest. Morden är både våldsamma och ganska så blodiga plus att tempot i de mer nerviga scenerna är noggrant tajmat för att det hela ska bli så effektivt som möjligt. Det räcker... En bit på vägen.

Det är för övrigt klurigt med de olika titlarna på filmen beroende på distributionsland - "Wide-Eyed In The Dark" passar bra om man ska dra paralleller till Gialli som "All The Colors Of The Dark" och "A Blade in The Dark" enbart för igenkänningsfaktorns skull. (Det vill säga - Ser man en film som heter just "Wide-Eyed In The Dark" och tyckte om exempelvis "All The Colors Of The Dark", så blir man automatiskt intresserad?) "Eyeball" är mer förklarande och rakt på sak - Ögonglober slajsas helt sonika ut ur sina hålor och det är både mördarens signatur samt en central del av mordmysteriet. Och så har vi "Gatti Rossi In Un Labirinto Di Vetro" ("Röda katter i en glaslabyrint.") som är lite flummigt, mystiskt och symboliskt. Så - En dussin-Giallo, med en rak och enkel intrig (Egentligen. Fast Lenzi gör sitt yttersta för att vilseleda alla som orkar titta.) med mycket flummeri - På ett mystiskt sätt.

Giallon fortsätter att förbrylla en. Det är mer än en filmgenre. Mycket mer. Och när man väl har fastnat för den vill man inte gärna erkänna för sig själv att man blir kolossalt besviken när man stöter på en film som i närheten inte klarar av att hålla vad den lovar. Men man måste väl se sanningen i det utkarvade vitögat någon gång. En sak som i alla fall är säker är att man en gång för alla inser att: Lika smarta och spännande som vissa Gialli är, lika dumskalliga och virriga kan andra vara. Men absolut - Det är alltid svårt att avsky dem p.g.a. dess djupa och äkta charm. Mindre brister kan man som sagt skratta åt. Om de inte är för många. Annars får de vara väl dolda.

Lenzi är bra på just det här - Att dölja brister.

 



  

IDÉ : 78%


Umberto Lenzi hade säkert många bra idéer som han ville få med i filmen.

  

STORY : 66%


Alldeles förträfflig... Om bara slutet hade varit helt annorlunda. (För det är verkligen en rullande katastrof.)

 
  

REGI : 90%


Tveklöst en av Lenzis mer solida insatser.

  

FOTO : 81%


España ser ju rätt så exotiskt ut vare sig det regnar eller solen skiner.

 
  

SKÅDESPELERI : 71%


Medelbra. Martine Brochard i huvudrollen är bäst.

  

MUSIK : 72%


Inte mycket variation, även om titellåten är riktigt klämmig.

 
  

TEMPO : 89%


Det hinner aldrig bli varken tråkigt eller segt. Och spänningsmässigt finns det mycket att bita naglarna till.

  

ATMOSFÄR : 81%


Gialli från 70-talet har undantagslöst bra stämning. (Och inga regler utan undantag, heter det ju. Men någon liten sådan får man alltid bekräftad.)

 
  

UTFÖRANDE : 78%


En rulle som är bättre än vad den borde vara och som verkar klurigare än vad den egentligen är.

  

REPRISVÄRDE : 70%


Kan man komma över den löjeväckande upplösningen, så kan man nog hitta en hel del att komma tillbaks till någon gång då och då.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Stämningen får en att vilja uppfinna en tidsmaskin. Och en teleport.

 
 

I en Giallo kan man komma undan med mycket jönserier.

 
 

Slutet mår inte speciellt bra.

 
 
Underhållande och knäpp mordturné.