Death Smiles At Murder


• Joe D´amato • Italien • 1973 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Morte Ha Sorriso All´assassino


SPELTID:

• 85 min.


MEDVERKANDE:

• Ewa Aulin
• Klaus Kinski
• Angela Bo
• Sergio Doria
• Attilio Dottesio
• Marco Mariani
• Luciano Rossi
• Giacomo Rossi-Stuart
• Fernando Cerulli
• Carla Mancini
• Giorgio Dolfin


MANUS:

• Claudio Bernabei
• Joe D´amato
• Romano Scandariato


FOTO:

• Joe D´amato


MUSIK:

• Berto Pisano


PUBLICERAD:

• 17 Augusti 2006 - 22:59:17


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009----8-------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

24 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Franz står och gråter hos sin döda syster Greta i ett mausoleum. Han verkar minst sagt bitter över att "de dödade henne". Franz minns bl.a. några... Hmm... Höjdpunkter från deras liv då de var älskande, men också några klara motsatser när Greta uppvaktades av någon snubbe med fyra olika hårfärger (Fan, vad snyggt.) och en kalufs som liknar ett dött pälsdjur mer än något annat. Ja, Franz har inte heller alla koppar i skåpet om det nu fortfarande undgår en efter en och en halv minut. (Inte p.g.a. det faktum att det är Luciano Rossi som spelar honom i alla fall.)

Men stora delar av filmen utspelas år 1909. Greta har tappat minnet efter en drosk-olycka och bor för tillfället (Tre år hittills!) hos Eva och Walter von Ravensbrück på parets slott. Dr. Sturges försöker ta reda på vad det är för fel på Greta, men han lägger inte direkt någon krut på att komma någonvart. Sturges har annars ett lite ovanligt extraknäck - Han försöker nämligen väcka döda människor till liv med hjälp av lite Inka-mystik. (Och vad vore det för skräckrulle om han inte lyckades förr eller senare?) Under tiden som detta pågår utvecklas ett giftigt triangeldrama mellan Greta och paret von Ravensbrück. (Operation Jävelberg på G, alltså.)

De mer vansinniga elementen i Joe D´amatos "Death Smiles At Murder" får en rejäl skjuts med en gång när förtexterna blinkat klart. "Hallucinatorisk" är ett användbart ord som sammanfattar i stort sett hela filmen - Man får aldrig en rättvis chans att hänga med i alla märkliga turer som pågår på slottet och inget är speciellt mycket klarare efter finalen. (Som utspelas i modern tid, d.v.s. på 70-talet.) Men det som försvinner i sammanhållning, logik och annat tjafs övervägs av hur mycket filmen ändå hinner innehålla, nämligen det vi innerst inne vill se - Atmosfäriska scener, trippad Horror, lite Sleaze, kanske någon snyggt inklämd Edgar Allan Poe-influens någonstans och ett par stänk prima Gore.

D´amato sviker oss inte på något håll. Han gjorde 196 filmer (Antagligen inte bara hits och mästerverk, och "Att se alla Joe D´amato-rullar." är varken min högsta önskan eller något sorts livsmål.) och detta var ett av hans första riktiga regijobb. Han fotade även filmen och skrev manuset. Nu så vet jag inte hur många knytnävsslagsmål det blev mellan honom och medförfattarna Romano "Zombi Holocaust" Scandariato och Claudio-- Ehh... (Vad har han gjort mer än lite porr?) Bernabei, men när man ser "Death Smiles At Murder" får man ganska snart intrycket att var och en kan ha gjort ansträngda försök att få sin vilja igenom utan att det har gått speciellt bra med kompromissandet. Man märker det först och främst i hur fragmenterat allting blir ju längre tid av filmen som går. Efter en liten "hyllning" till "The Black Cat", lite fler flashbacks och ännu fler tokigheter är man ganska snart bra väck. Och till slut finns det heller ingen återvändo.

Men man kan ändå (Eller kanske just därför!) ha stor behållning av filmens transgressiva flummighet - Den har trots allt ruskigt effektiv atmos med de riktigt vackra bilderna som absoluta kontraster. (Berto Pisano komponerade för övrigt grymt fin musik till filmen, vilket bara förstärker atmosfären ytterligare.) Och när vi som vanligt är inne på kontraster är det svårt att låta bli att nämna Ewa Aulin ("Miss Teen Sweden" 1965.) i huvudrollen som Greta - Hon är både sensuell, vacker och sexig... Tills hon blir en Zombiefierad gengångare som systematiskt gör sig av med vissa besvärliga personer. Den biten känns någorlunda hel, men D´amato kunde gott ha utforskat den djupare, precis som den passionerade kärleksaffären mellan henne och Eva. (Mest för att vi ska få mer att dregla över!) Självaste Klaus Kinski dyker upp som den galna, men genialiska doktor Sturges. Tyvärr är hans roll på tok för liten (Samarbetssvårigheter igen?) och inte direkt avgörande för handlingen längre fram.

Gore har vi ju också - Utslitna inälvor, hagelgevär som ger ett ansikte ett "lyft", en katt som klöser sönder fejset på en snubbe samt lite mer ansiktsskärande, stora blodpölar och ruttna lik. En vanlig dag i D´amatos värld, med andra ord. (Dit räknas tyvärr det faktum att ett par av effekterna ser riktigt kackiga ut.)

På något sätt blev "Death Smiles At Murder" en liten standardsättare för den här typen av horror, men också en milstolpe i D´amatos karriär. När han återvände till ämnen som mord, svartsjuka (Med våldsamma följder.), incest och nekrofili i främst "Beyond The Darkness" några år senare, så fanns det mycket att återkoppla till genom att inkludera allt i en och samma film. Nu så påminner inte "Death Smiles At Murder" om "Beyond The Darkness" för fem öre, men det är ändå trevligt att se D´amatos trademarks i full flärd redan så tidigt. Vilket gör det så klart bra mycket lättare att uppskatta "Death Smiles At Murder" och ta den för vad den är.

Efter att ha sett "Death Smiles At Murder" är man rejält förvirrad och det känns som man snortat lite Hejsan-pulver, men man är ändå helnöjd på något oförklarligt märkligt sätt - Filmen är enkelt uttryckt så hispig att det är omöjligt att inte gilla den under dessa förutsättningar. Men för någon som inte "är van" och letar efter något som inte finns där, kan det vara svårt att hålla intresset uppe. Det här vinner man inget på att se om man är sömnig eller allmänt slö. Men rätt kväll kan man t.o.m. börja tycka det som många redan vet - Att Joe D´amato var ett underskattat geni som aldrig fick någon riktig chans.

Ge den här en, åtminstone.

 



  

IDÉ : 89%


Vad än Joe D´amato hade tänkt sig från början, så var det säkert bra.

  

STORY : 72%


Det känns mest som att "Death Smiles At Murder" är tre-fyra filmer i en. (Och tyvärr är D´amato och company lite på hal is med "The Black Cat"-grejen.)

 
  

REGI : 96%


Nästintill perfekt. Inte ens små brister någonstans.

  

FOTO : 88%


Vackert, mystiskt och suggestivt. Miljöerna används maximalt och D´amato klarar både fotot och regin galant.

 
  

SKÅDESPELERI : 78%


Ewa Aulin, Klaus Kinski och Luciano Rossi lyser starkast.

  

MUSIK : 80%


Det är få filmer förunnat att även få ett såpass fint soundtrack.

 
  

TEMPO : 85%


85 minuter känns säkert som... 95...

  

ATMOSFÄR : 90%


Superbt förvirrande. Eller tvärtom... Och lite till...

 
  

UTFÖRANDE : 78%


Det gick inte käpprätt åt Helvetia i alla fall. Men det kunde det lätt ha gjort, med tanke på det något röriga helhetsintrycket.

  

REPRISVÄRDE : 77%


Jodå - Några gånger till måste man väl se den innan man kolar, börjar längta efter nästa Michael Bay-rulle eller något lika hemskt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Allvarligt talat kunde Joe D´amato komma undan med vad som helst.

 
 

Hattar och annat av för allt...

 
 

...Förutom den totalt wacky storyn...

 
 
Udda och märklig Horror som inte håller igen på något viktigt.