City Of The Living Dead


• Lucio Fulci • Italien • 1980 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Paura Nella Città Dei Morti Viventi


SPELTID:

• 89 min.


MEDVERKANDE:

• Christopher George
• Catriona MacColl
• Carlo De Mejo
• Antonella Interlenghi
• Giovanni Lombardo Radice
• Daniela Doria
• Fabrizio Jovine
• Luca Venantini
• Michele Soavi
• Venantino Venantini
• Janet Ågren
• Luciano Rossi
• Lucio Fulci
• Michael Gaunt
• Perry Pirkanen


MANUS:

• Lucio Fulci
• Dardano Sacchetti


FOTO:

• Sergio Salvati


MUSIK:

• Fabio Frizzi


PUBLICERAD:

• 31 Juli 2004 - 08:50:25


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

G O R E O M E T R I

 
 

1. Bob får plötsligt syn på ett ruttet och till hälften upplöst lik som är täckt med maskar. (Ni som någon gång har ätit skolmat och undrat vad som serveras borde känna igen er.)

2. Rosie gråter blod och spyr upp sina inälvor. (En långsam och slafsig scen på en minut.)

3. Tommy får halva bakhuvudet bortsliten av en Zombie. (När Zombien klämmer sönder skallen på honom väller en del hjärnsubstans ut.)

4. Jane (Utanför kameran.) biter loss ett stort stycke från begravningsentreprenörens hand. (Stort köttsår.)

5. Mr. Ross borrar ett hål genom skallen på Bob – In i vänster tinning och ut genom den högra. (Ascool effekt.)

6. Emily sliter loss bakhuvudet på Sandra. (Hjärnan väller ut mellan Zombiens fingrar.)

7. Tre blodiga lik ligger på golvet i baren. (Bob har ett stycke av någons kött i käften.)

8. Sandra krossar bakhuvudet på Peter och sliter bort en del av hans hjärna.

9. Råttor äter på Peters hjärna.

10. Gerry sätter ett spett i Sandras mage. (Blod bubblar och sprutar lite grand.)

11. Mary gråter lite blod.

12. Gerry spetsar Fader Thomas på ett stort träkors. (Hål genom magen.)

13. Thomas får brännskador i ansiktet när flammorna förtär honom.


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009-----6------
2010---2-------9
20116-----------
2012---7--


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

10 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• BD RECENSIONER:
I. Blue Underground
II. Arrow Films
• MEDIAGLUTT:
III. DVD Vs. DVD » City Of The Living Dead : Anchor Bay Entertainment Vs. Another World Entertainment
IV. DVD Vs. DVD » City Of The Living Dead : Anchor Bay Entertainment Vs. EC Entertainment
V. DVD Vs. DVD » City Of The Living Dead : Vipco Vs. EC Entertainment


 


 
 
  

"From the bowels of the Earth they came to collect the living..."

Jodå. Nu ska vi på fullaste allvar låsa in hjärnan i en ståltank och fota till den så att den flyger till Dunwich. Det är där vi allra helst vill vara, för där råder verkligen Horror-feststämning! Efter vadandet i ett kaotiskt och förrädiskt träsk samt ett par oundvikliga kallsupar av dess sörja, så ska vi nu tillbaka till Fulcis stomping grounds...

En svart skärm... Och ett skräckfyllt kvinnoskrik...

Så börjar (Och slutar - Vilket är en viktig ledtråd när det gäller att försöka förstå filmens uppbyggnad.) Fulcis första del i den gotiska Horror-serien - "City Of The Living Dead"... Man behöver inte bli förvirrad över länken till "Zombi 2" riktigt än. (Om vi nu ska se filmen som del två i "Kvartetten".) Men här finns som sagt en direkt förklaring till var de levande döda kommer ifrån samt på vilket sätt Helvetets öppna portar påverkar omgivningarna de existerar i.

Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) har tappat den kristna tron av olika anledningar. (Inte så konstigt, kanske.) Så en dag ger han det långa fingret till den s.k. "Gud" som verkar ha vänt honom ryggen. Och nu jävlar ska det bli helt andra bullar från Zombie-fabrikens skärselds-ugnar som straff för att låtsaskompisen i himlen inte hjälpte Thomas med något som uppenbarligen var extremt viktigt. Dimman ligger tät denna vackra dag (Ja, det är ju dimmigt, så...) på kyrkogården i Dunwich. Kameran panorerar längs gravstenar och obelisker... Bland dem ser vi honom, Fader Thomas, som är på väg förbi kyrkan på andra sidan muren. Men idag ska det inte bes. Inte till några högre makter i alla fall, utan till lägre...! Thomas ser riktigt "alkis-utan-pengar"-bekymrad ut. Det är så att han funderar ut vad som blir bäst att göra i ren desperation. Vi får se en gravsten med inskriptionen:

"The soul that pines for eternity shall outspan death. You, dweller of the twilight void, come. Dunwich."

Detta kommer att ha en markant betydelse för själva filmens tema. Det kommer att finnas själar i Dunwich som längtar efter att få uppleva evigheten och "The Dwellers Of The Twilight" kommer så småningom också att dyka upp här och var. Kanske kommer dessa t.o.m. från samma ställe som de oroliga själarna i både "Zombi 2" och "The Beyond". (Här skapar alltså en handfull välbekanta och starka gemensamma nämnare en egen "trilogi". Det råder ständiga debatter om detta.) Thomas stannar, tittar upp på en robust trädgren ovanför graven och sedan blir det klart för honom vad han måste göra...

Under tiden i New York råkar en grupp människor ha en seans. Seansen leds av Mary Woodhouse (Catriona MacColl) och hon har fått kontakt med någon eller något som har starka förmågor när det gäller att kontakta "ena sidan". Hon har även lyckats förflytta sig till Dunwich i tankarna och ser vad som är på väg att hända där. Hon ser inte speciellt lugn ut... I samma ögonblick gör "kontakten" entré. (Den som medier beskriver som andliga vägledare.) Vilket är Thomas, som slänger över ett tjockt rep över trädgrenen. Han tänker dock inte göra en repgunga av den, utan det sitter en hängsnara i ena änden av den... Thomas sätter snaran runt halsen... Och hoppar... Dinglande i trädet orsakar hans dödsögonblick något betydligt mer skrämmande än att någon får skrapa ur prällens brallor när han skärs ned. Mary skriker och blir paralyserad... I hennes pupill reflekteras bilden av den hängande Thomas och ur en grav några meter bort (Som det bara står 1909-1947 på.) stiger en Zombie upp... Mary hinner hysteriskt svamla om "de döda" innan hon ger ifrån sig ett gallskrik och kollapsar på golvet... Efter helvetiska spasmer och med "andra sidans" övermäktiga energier rivandes genom kroppen... Dör hon...

Det är nu midnatt på Dunwichs kyrkogård och det hörs ljud som helst inte ska höras på en kyrkogård - Speciellt inte mitt i natten... Ett tecken på att det bästa definitivt vore att dra från stan är när t.o.m. professionella medier kolar efter att ha fått kontakt... Mary är alltså död. Detta konstateras av en av deltagarna i seansen och hysteri utbryter. Ambulans tillkallas och farbror polisen - Clay (Martino Sorrentino) och hans assistent (Galenpannan Luciano Rossi.) är på plats för att ställa lite frågor om den dubiösa seansen. Han tror inte på seansdeltagarnas story om att Mary dog av skräck, och det blir inte mer trovärdigt för att en av deltagarna råkar vara dömd för knarklangning och innehav. (Här är det värt att notera att Fulci redan mycket tidigt definierar temat som filmen byggs upp kring - Skräck.) Clay frågar vad alla går på och vart de har gömt knarket. Theresa (Adelaide Aste) får försvara sig själv, alla andra som arbetar som medium och det som står i boken "Enoch". (Kan det vara föregångaren till "Eibon"? - "Har du läst Eibon?" "Jo, men jag tyckte att ettan var bättre.") "Enoch" skrevs också för 4000 år sedan och saker i den ledde till att Mary fick kontakt med något som orsakade hennes död. Clay tror givetvis inte ett smack på detta: "Lady, you’re either on grass or you’re pulling my leg." "Enoch" skulle också kunna användas till att förutse varje brott innan det begås. (Så "Minority Report" är bara ett amatör-projekt i själva verket.) Clay blir inte mindre grinig när Theresa säger att problemet finns i Clays hjärna som inte kan acceptera sanningen.

Men det kan vi!

Theresa ska just avslöja namnet på mördaren då en eldpelare dyker upp från ingenstans i rummet som en övernaturlig distraktion. Elden verkar sugas upp ur ingenstans för att sedan sugas tillbaks igen. Clay tror inte sina ögon och tror att någon bara leker med dem. Det finns ingen som helst rationell förklaring till elden och våningen under är tom sedan 26 år tillbaks. Theresa säger att det i en annan stad just nu pågår skrämmande saker som splittrar fantasin och att det inte är läge att förneka sanningen. Det är det verkligen inte. Kanalen till "andra sidan" är öppen, så det är inte så konstigt om det händer lite oförklarliga saker.

Under tiden i Dunwich är Bob (Giovanni Lombardo Radice) på väg någonstans. Han ser inte heller direkt lycklig ut. Han ser sig om som för att se efter att han inte är förföljd, och går sedan in i ett övergivet hus medan dimman virvlar och onaturliga vindar blåser från någonstans. (Portöppnandet påverkar alltså redan Dunwich rent fysiskt.) Bob försäkrar sig om att ingen ser honom innan han öppnar ytterdörren till huset och går in. Han går in i ett av rummen och tar fram något som ligger undangömt i den öppna spisen - En uppblåsbar Barbara! Bob vill bara ha lite kul. Han kastar in den i hörn, och dockan blåses upp. Bob småskrattar nervöst, går fram till den och smeker den. Just då ser han något hemskt i ögonvrån - Ett till hälften upplöst lik som kryllar av daggmaskar...! Ingen bra stämning för latex-relaterad rajtan-tajtan, med andra ord.

Fulci har redan här på några minuter (I den första av filmens fyra faser.) byggt upp hela premissen för det man kan kalla för "Horror for horror’s sake". Han har etablerat Dunwich som skådeplatsen för kommande Zombie-relaterade våldsamheter med en alldeles unik atmosfär (Med ovärderlig draghjälp från Sergio Salvatis foto och Fabio Frizzis musik, givetvis.) och han har på sätt och vis redan introducerat protagonisten (Mary) och antagonisten (Thomas). Att båda två råkar vara döda just i den första fasen saknar betydelse då det gäller att se "sanningen" (Som Theresa uttrycker det.) och att inte tro sina ögon. Detta är nyckeln till att kunna ta till sig storyn i "City Of The Living Dead". Fulcis och Dardano Sacchettis manus har således ett "liknande" upplägg som manuset till "Zombi 2", men här kommer skillnaderna att visa sig när den parallella världen förr eller senare bryter igenom illusionernas väggar. Det är så klart i Dunwich detta kommer att ske och därför är det viktigt att detta förmedlas med själva stämningen när temat står självständigt och frikopplat från en förklarande och övertydlig handling som ändå bara hade varit i vägen.

Sedan introduceras den andra huvudpersonen som dock till en början är den enda huvudpersonen i filmen - Journalisten Peter Bell (Christopher George). Han har fått nys om Marys död och skyndar sig därför till lägenheten för att snabbt få ihop en bra story. Dessvärre blir han stoppad av en polis som vaktar ingången. Han är inte heller förtjust att släppa in några reportrar. Peter försöker övertala polisen, men det brukar ju sällan lyckas. Det gör det inte den här gången heller. Peter får snällt ge upp och pallrar sig sedan iväg.

I Dunwich är det väl som vilken dag som helst om nu de oförklarliga virvelvindarna är en del av vardagen. På "Junie’s Lounge" sitter några lokala gubbar och pimplar bärs. Just när Mr. Ross (Venantino Venantini) ska berätta om en flicka som tydligen inte kom hem inatt går helt plötsligt spegeln i baren sönder som om någon hade skjutit mot den med några hagelgevär. Gubbarna stirrar förundrat på det inträffade. Ross tror att det har något att göra med Fader Thomas självmord eftersom Dunwich inte har varit sig likt sedan dess. Men det rationaliseras bort av barägaren som tror att det var vibrationer från en förbipasserande långtradare. (Förbannat tyst långtradare i så fall.) Han skrattar åt det hela och säger att han bjuder på en bärs till. Då spricker ena väggen på andra sidan av baren och rök börjar välla in från andra sidan. Alla som exempelvis har sett de två första "Hellraiser"-filmerna vet att det här beror på att en parallellvärld kolliderar med den vanliga och att de inte får plats på samma tidsaxel i samma tidsrymd. Mike blir skraj på riktigt och sticker. Ross hänger på. Barägaren undrar mest över varför väggen spricker i en ny byggnad. Parallellvärlden är alltid en exakt kopia av den ordinarie, vilket gör det svårt att avgöra i vilken av världarna det "övernaturliga" (Som blir "naturligt" på "andra sidan".) inträffar. Men det sker genom ett dimensionshopp som man inte märker av på annat sätt än att världen "stannar upp", d.v.s. att det aldrig mer blir dag eller att samma saker händer hela tiden. (Och där har vi väl alla varit någon gång.)

Under tiden sitter Sandra (Janet Ågren) hos psykologen Gerry (Carlo De Mejo) och pratar om Elektra-komplexet (Att hon ville gifta sig med sin farsa när hon var åtta år.) och om tillfället då hennes alkoholiserade pappa övergav både Sandra och hennes morsa när Sandra var liten. Sessionen avbryts av Emily (Antonella Interlenghi) som tittar in för att säga att hon inte kan träffa Gerry ikväll. Hon ska nämligen träffa Bob. Gerry är orolig p.g.a. detta eftersom hon tydligen träffar honom rätt ofta. Emily menar att Bob är orättvist hatad och missförstådd. Men Dunwich är i grund och botten en kristen liten skithåla där man garanterat brände "häxor" en gång i tiden och Bob hatas delvis för att hans morsa inte var gift och "saknade moral". (Med andra ord en kvinna som garanterat hade hamnat på brinnande bål.) Emily dunstar och vi anar att hennes och Gerrys förhållande är lite utöver "patient-doktor"-stuket.

Sedan till en kyrkogård i New York där två riktigt slöa gravgrävare (Perry Pirkanen och Michael Gaunt som inte har några namn på sina rollkaraktärer i filmen.) sitter och fluktar i en porrtidning. "Michael" tror att "Perry" kommer att sluta antingen som en smygfluktare eller något annat. De har just grävt upp en gammal grav och öppnat en kista i vilken det ligger ett lika gammalt skelett, då Peter dyker upp. Han jagas iväg lika snabbt, och de två återgår till sitt jobb. Lite längre bort står Marys kista som väntar på att hamna i jorden. Peter går fram till kistan, tar upp ett anteckningsblock och gör lite noteringar... Inuti kistan ser vi Mary...

Gravgrävarna kommer fram till Peter och undrar vad han fortfarande gör på kyrkogården. Peter säger bara att han är nyfiken angående fallet Mary. De tar tag i varsin ände av Marys kista och bär bort den till den nygrävda graven. De ställer ned kistan och sänker ned den i jorden. Peter ser på och har antagligen fler än en fråga angående hennes död. När kistan slår mot botten får vi se Mary igen... Men något stämmer inte riktigt... Ett blad på rosen som hon har i handen blåser bort, precis som om någon blåste på den. Gravgrävarna börjar fylla igen hålet. Men klockan är helt plötsligt fem och det är dags att gå hem. Peter stoppar dem och undrar om de verkligen ska lämna hennes grav öppen. Jadå. De går därifrån och bort mot utgången. Peter tar en sista titt på graven och följer efter dem. Ännu en närbild på Mary... Helt plötsligt... Öppnar hon ögonen...! Hon ser sig omkring och inser snart att hon har blivit levande begravd. Oron stiger... Och övergår i panik... Hon börjar hamra på kistlocket och slår sönder spegeln som sitter på det. Peter är nu på väg ut, men tycker sig höra något... Han stannar och lyssnar koncentrerat... Men vad det än var, så överröstas det av trafiken och stadsbruset. Han går vidare... Och så hör han ett par dunsar till... Han stannar än en gång och undrar vad det kan vara. Och så hörs ett skrik. Syret börjar ta slut för Mary. Hon försöker klösa sig igenom det fodrade kistlocket. Men hennes krafter börjar ta slut... Peter hör fortfarande ingenting, utan går iväg än en gång mot porten... Mary börjar förlora medvetandet... Till slut svimmar hon... Peter inser nu att något inte står riktigt rätt till. Han går tillbaks till graven. Just då ger Mary ifrån sig ett sista skrik med den sista luften som hon har kvar i lungorna... Peter blir skräckslagen när han inser att Mary fortfarande lever... Han hugger tag i närmaste tunga och vassa föremål, vilket är en hacka... Sedan sätter han hackan rakt genom kistlocket... Hugget tar en centimeter från Marys vänstra öga... Peter bänder loss hackan och hugger till igen. Den här gången träffar han nästan Marys högra kind... Och tredje hugget klyver nästan hennes vackra, skräckslagna ansikte... Peter får sedan loss en större bit av locket och där nere skriker Mary - Livs levande och knappt en hårsmån från att dö kvävningsdöden... Man får dra djupt efter andan här - Det här är, utan protest eller annat jävla gnäll, en av filmhistoriens mest effektiva skräck-scener. Om inte den effektivaste. Det kan inte finnas några hållbara argument mot detta, utan Fulci lyckades för första gången någonsin skapa en fyra minuters outhärdlig mardröm fångad på film - Ingen annan hade fixat det, och det här är ett s.k. "defining moment".

Peter och Mary träffar sedan Theresa. Peter säger att han bara hade tur som lyckades rädda Mary. (Men på köpet lyckades han ju nästan döda henne!) Theresa säger att detta inte bara handlade om tur, utan om något helt annat. Hon frågar Peter om han känner till boken Enoch, som beskriver riktigt dåliga grejer genom tiderna. De första utspelades för 4000 år sedan och involverar en stor fiende vars blodtörst aldrig släcks. Hon frågar sedan om Mary kan berätta allt som hon upplevde under deras sista seans. Hon nämner "De Dödas Stad"... "De Levande Dödas Stad"... En förbannad stad där Helvetets portar har öppnats. Peter undrar var man kan hitta denna party-håla. Mary säger att hon bara vet att samhället heter Dunwich. Allvaret i hela den här grejen med "Helvetets portar som står öppna" består i att detta på sikt kan betyda mänsklighetens undergång. Fader Thomas kan då inte ha haft något emot detta i och med att han öppnade dem, så det betyder att om någon tycker att "mänsklighetens undergång" är en dålig idé, så bör den eller de personer packa för en tur till Dunwich och stänga portarna. Nämnda personer har till måndag natt på sig då det är "All Saints Day". Efter det kommer inte de döda att varken trivas eller hålla sig kvar under jorden. Och efter det är det garanterat kört om man är ute efter att stänga portarna från "ena sidan".

Det är ännu en livad kväll i Dunwich och gatorna är övergivna. Fabio Frizzis stämningsfulla tema till filmen passar som handen i handsken än en gång och sådana här scener är direkt avgörande för filmens stämning, vilken kommer att hänga blytung långt innan eftertexterna rullar. Här ser man att Fulci inte bara vred upp Horror-faktorn i sin andra Zombie-rulle, utan även kvalitén på Splatter. Det är än en gång Gino De Rossi vi ser i farten här, och det näst bästa hade garanterat inte varit bra nog för en film som "City Of The Living Dead". Det är inte bara hantverket och fantasirikedomen som impar, utan även den unika och otroliga chock-faktorn i sättet hur karaktärer i Fulcis rullar oftast går riktigt grisiga öden till mötes. Vincenzo Tomassis klippning borgar så klart också för att tajmingen i dessa alltid så viktiga blodstänkar-scener blir så influensa-snortajt som möjligt. Man kan nästan bara föreställa sig vilken makalös impact scener som denna (Och den välkända "borr-scenen".) måste ha haft på sin publik - Även hos dem som vid den här tidpunkten (1980) hade "sett allt". Här kommer dessutom scenen med inälvorna så oväntat att man inte på något sätt kan förutse när den kommer och hur den kommer att utspela sig. Magiskt.

Har man inte tänkt på det innan också, så är Sergio Salvatis foto och ljussättning i världsklass när det gäller att skapa känslan av två helt skilda världar - New York med sin alldagliga "glans" och Dunwich med sina kusliga, ständigt virvlande dimridåer och märkliga ljus som inte ens på dagen ser riktigt naturligt ut. Salvati tar också vara på skuggorna och det blåaktiga ljuset i Dunwichs nattliga exteriörer. Liknande skillnader ser man även i "The Beyond" förutom att det är betydligt mer interiörer än exteriörer i den guldrullen.

"Welcome to the city of the dead..."

Och där har mardrömmen bara börjat för alla som vågar uppehålla sig inom dess gränser. Och för någon som älskar ren Horror väntar en högtidsstund som präglas av en allt tydligare känsla av irrationalitet. Som visar sitt rätta element i slutet. Många har blivit väldigt förgrymmade över hur öppet och "ofullständigt" filmens sista ögonblick är. Det är fortfarande inte helt hundra varför det ser ut som det gör - Om pengarna tog slut, om negativen med det riktiga slutet förstördes i en olycka, eller något annat. Men det är som det är, och det är nog högst rimligt att Fulci hade någon tanke med det att lämna det som det var med skriket och "slow motion"-sekvensen. En teori som jag tycker känns bra är att det skrik vi hör är det som Mary ger ifrån sig när hon vaknar i kistan efter att ha "dött". Därför är allting en del av samma vision vilken i så fall vävs samman med det fragment som man ser i början.

Annars har vi ju det alternativa Dunwich där ett visst händelseförlopp (D.v.s. hela filmen.) mycket väl skulle kunna fastna i en bestämd tidsrymd som återupprepas i all oändlighet. Denna teori går praktiskt taget hand i hand med Marys vision, och bitarna skulle därför matcha eftersom visionen i så fall är en "film" av samma händelseförlopp och att Mary faktiskt vet exakt vad som kommer att ske. (Det är trots allt hon som vet vad de först och främst ska titta efter på Dunwichs kyrkogård.) Sedan kan man inte bortse från att Mary faktiskt måste "dö" under sin vision för att hon ska få kännedom om det som börjar med Fader Thomas självmord. Möjligen är insikten om att allt sedan "börjar om" i New York inte speciellt roande eller rogivande. (Därav hennes gallskrik.) Eller om man vill tro att hon vaknar upp i kistan i samma ögonblick som visionen måste ta slut. (För att den ska kunna börja om.)

För att man än en gång ska slippa känna att man är mer inkonsekvent än vad som är berättigat, så är det läge att kolla på hur handlingens faser yttrar sig i "City Of The Living Dead". Den första fasen är som sagt avklarad på några ynka minuter när vi fått veta vad som gäller hela den övernaturliga vägen från Dunwich till New York. Den andra och korta fasen som ju ska leda till själva upptrappningen i storyn är slut efter att Peter lyckas rädda Mary från en säker död. Precis som i "Zombi 2" har då avgörande händelser rullat igång - Ni vet sådana som protagonisterna inte har någon kontroll över, som de inte på något sätt kan förhindra och som de måste tackla efter bästa förmåga. Den tredje fasen upphör i samband med Bobs världskända dödsscen där han får ett ventilationshål genom skallen med hjälp en svarv. Från och med Bobs död fortsätter allting att hända efter Domino-principen - D.v.s. att det som händer leder oundvikligen till nästa händelse utan valmöjligheter och utan några som helst möjligheter till återvändo (För filmens skull, alltså.), vilket givetvis i Zombie-filmer ofta involverar Splatter och ännu mer Splatter för att krydda till spänningen och hålla kvar intresset under den sista fasen. Här brukar de flesta förlora begreppen och försvara sig med att säga att filmen blir "en besvikelse". Innerst inne vill de förstå, och det är inte ovanligt att filmen ses flera gånger och dessa begrepp klarnar med hjälp av lite egen tankeverksamhet och ens slutledningsförmåga. Det luriga är ändå att hela filmen egentligen bygger på en situation där valmöjligheterna är få och en återvändo är omöjlig - Helvetets portar måste ju faktiskt stängas, och det blir klart redan tidigt utan tjafs mellan protagonister som i många andra filmer. Vissa filmskapare tycks tro att detta gör en story intressant, men det tar istället för lång tid att klara av dessa transportsträckor och "The horror for horror's sake" blir svårt lidande.

Precis som i nästa film, "The Beyond", skildrar Fulci hur två världar gradvis överlappar varandra och hur huvudpersonerna hamnar i den alternativa världen "på andra sidan". Här är det det första återuppväckta liket som orsakar de första skiftningarna i tid och rum, och sedan glider hela Dunwich in i parallellvärlden. Detta kan bara förklaras med att det riktiga Dunwich fortfarande existerar någonstans i New England, men att det alternativa Dunwich förflyttas bort från den ordinära tidsaxeln och fångar de inblandade personerna i ett abstrakt och helvetiskt fängelse som man inte kan uppfatta med sinnena. Det är så klart de onda krafterna i Fader Thomas regi som är så starka att de kan få hela städer att teleporteras fysiskt och dimensionellt på samma sätt som döda kroppar teleporteras runt i Dunwich. När då Fader Thomas första offer (Eller "medlem".) vaknar till liv samexisterar redan det alternativa Dunwich parallellt med det riktiga Dunwich. På så sätt är Mary och Peter ovetande på väg mot "andra sidan". Det går att göra jämförelser med detta när man väl har sett "The Beyond" som ju skildras inifrån och inte utifrån som "City Of The Living Dead". (Ännu en viktig skillnad.) På tal än en gång om "The Beyond", så är det i "City Of The Living Dead" som själva grundstenarna läggs en efter en. "The Beyond" blir bara en perfekt andra halva till det som Fulci definierade i "City Of The Living Dead". Likheterna är många och parallellerna är ännu fler. Den enda stora skillnaden är att alla element som ingår i filmens tema används och når sin perfektion i "The Beyond" som är lika abstrakt som fängelset som Mary och hennes följeslagare hamnar i.

Mycket av den magi som man ser i "City Of The Living Dead" är nästintill omöjlig att ta till sig under den första och t.o.m. under den tionde titten. Det finns så mycket att det måste få landa helt av sig själv och i rätt ordning. Naturligtvis är Splatter-mängden (Och som rent tekniskt ändå inte är speciellt stor jämfört med t.ex. "Zombi 2".) som hissar rätt flagg för att vilken dreglande Horror-geek som helst ska kunna bli intresserad av filmen som en renodlad Splatter. I ett sådant läge tänker man inte på att storyn i "City Of The Living Dead" trotsar mycket av den logik som är skräckens värsta fiende och som tyvärr är accepterad bland alla som tror att skräckfilmer är som actionfilmer bara det att de består av "skräck" istället för "action". I och för sig ligger det en gnutta sanning i det här, men det är lätt att glömma att "skräck" förmodligen är det mest abstrakta och bredaste begreppet som existerar inom filmkonsten. Vilket exakt är det som man blir påmind om i "City Of The Living Dead" nästan hela tiden. Man kan bara önska att de som inte har den mentala kapaciteten att begripa denna princip aldrig skulle få för sig att närma sig "skräcken" utan en grundläggande vilja att skifta om sina personliga referenser minst en nivå. Listan på de som har misslyckats totalt är många och det är bara att läsa allt idiotiskt och direkt felaktigt som sagts om "City Of The Living Dead" genom tiderna.

Det direkt felaktiga i att såga en film som "City Of The Living Dead" p.g.a. dess unika approach till allt vad film-Horror innebär ligger i själva desperationen att hitta något att klaga på. Självklart kan man känna behovet att såga en film för att man avskyr den, men avskyr man "City Of The Living Dead", så har man gjort det för enkelt för sig. Det finns inte en chans att man har förstått filmens stor- och helhet om man får för sig att börja gnälla över att: "Döda faktiskt inte kan vakna till liv", eller något annat lika irrelevant. Sedan har vi det ordinära gnället som bygger på att: "Filmen säljs med hjälp av Splatter." och att: "Fulci har försökt göra filmen bra genom att slänga in en massa blod i tid och otid". (Det är som att se en James Bond-rulle och säga att den säljs med hjälp av James Bonds olika gadgets.)

Var finns då länken till "Zombi 2"? Vissa påstår att den inte existerar överhuvudtaget och att de levande liken är det enda som filmerna har gemensamt. Men kan man svälja att det finns en osynlig port på Matuul som påverkar Döden, så blir det i sig en okomplicerad förklaring. Så vitt man vet kan t.o.m. "Zombi 2" och "City Of The Living Dead" utspelas samtidigt. Vidare kan man försöka räkna ut var de sju portarna (Som dock inte nämns i nyss nämnda filmer.) till Helvetet finns. Kanske finns det då en på Matuul och en i Dunwich. (Och en i New York och / eller Egypten om man ska räkna in "Manhattan Baby" i "serien".) Detta skulle främst förklara den övernaturliga ondskans närvaro som bl.a. får Zombier att återvända från sina gravar. Avslutningsvis kan man säga att "City Of The Living Dead" i allra högsta grad är värd flera chanser om man inte uppskattar den första gången. Den måste få växa och den förtjänar att få lite fler chanser än andra filmer p.g.a. att den innehåller så mycket subtila nyanseringar som gör att filmen aldrig kommer att spela ut sin roll inom varken Eurohorror eller någon annan typ av Horror. Från Fulcis sida var "City Of The Living Dead" avgörande för hans kreativitet och stil plus att den gav Eurohorror en knuff i rätt riktning. Kollektivet av bakåtsträvare inom olika subkulturer har rätt ibland - Bara för att något är nytt och fräscht, så är det automatiskt inte bättre.

"City Of The Living Dead" är ett kompromisslöst bevis på detta.

 



  

IDÉ : 96%


"Absolute Horror" - Varför skulle det inte finnas ett helt universum att utforska inom de ramarna?

  

STORY : 89%


Sekundär, men inte helt oviktig. Det här är själva grundstommen i Fulcis välkända "trilogi".

 
  

REGI : 98%


Nästintill en overklig prestation.

  

FOTO : 96%


Sergio Salvati är en av de bästa filmfotografer som någonsin har existerat. "City Of The Living Dead" har en helt unik look. (Det är bara "The Beyond" som ser snäppet coolare ut.)

 
  

SKÅDESPELERI : 87%


En massa kultgubbar och kultgummor i de olika rollerna. Catriona MacColl är som vanligt perfekt i sin hjältinne-roll.

  

MUSIK : 91%


Fabio Frizzis mästerliga stycken kan väl lyfta vilken rulle som helst.

 
  

TEMPO : 90%


Tillräckligt jämn och fin för att man inte ska få en chans att slita blicken från T.V.-rutan. (Än en gång - Spana in "Begravningsscenen".)

  

ATMOSFÄR : 96%


Ja, atmosfär! Hela filmen verkar vara gjord av det.

 
  

UTFÖRANDE : 94%


Så mästerligt att det skulle få vilken Hollywood-producent att hänga sig.

  

REPRISVÄRDE : 93%


Måste ses minst ett par gånger per år. (Måste ses, alltså. - Som i att det är ett tvång.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Detta är en extremt viktig film i Fulcis filmografi.

 
 

Vad är inte bra med "City Of The Living Dead"?

 
 

Slutscenen har satt myror i huvudet på de allra flesta.

 
 
Genre-definierande skräck med unika Gore-FX.

RECOMMENDED CINEMA