Silent Hill


• Christophe Gans • Frankrike / Japan / U.S.A. • 2006 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 125 min.


MEDVERKANDE:

• Radha Mitchell
• Sean Bean
• Laurie Holden
• Deborah Kara Unger
• Kim Coates
• Tanya Allen
• Alice Krige
• Jodelle Ferland
• Janet Land
• Colleen Williams
• Christopher Britton


MANUS:

• Roger Avary


FOTO:

• Dan Laustsen


MUSIK:

• Akira Yamaoka / Jeff Danna


PUBLICERAD:

• 29 April 2006 - 22:41:26


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

24 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD MINI-RECENSIONER:
I. Nordisk Film
• MEDIAGLUTT:
II. DVD Vs. DVD » Silent Hill : Pathé Distribution Vs. Nordisk Film


 


 
 
  

Direkt när "Silent Hill" startar med Akira Yamaokas välkända toner från spelserien med samma namn vet man bara att det här kommer att bli en riktigt bra och vansinnig åktur och att de ansvariga har gjort sitt yttersta för att inte göra fansen till spelen förargade ("Tomb Raider") eller kanske t.o.m. hatiska. ("Street Fighter")

Med Christophe Gans i spetsen (Bevisligen ett fan av spelet och han kämpade i fem år för att få rättigheterna till att göra filmen.) vet man också att allt kommer att gå rätt och minutiöst till. Gans (Och medförfattarna Roger Avary och Nicolas Boukhrief.) har insett vikten av att dra igång en skräckfilm med en rafflande början som fungerar som ett drivande upplägg för själva handlingen - Roses dotter Sharon går i sömnen. Denna natt har Sharon irrat sig till ett stup och är inte många sekunder från att ta ett kliv rakt ut i ingenting innan Rose räddar livet på henne. Sharon minns så klart ingenting av detta när hon vaknar, men enligt Rose nämner hon då och då ett ställe som heter... Silent Hill...

Där finns, givetvis, den oförstående farsan Christopher med "vetskapen" om att sådant här går att lösa med doktorer, mediciner eller något annat välbeprövat som finns på sjukhus. Men Rose har beslutat sig för att packa och dra till Silent Hill eftersom det är en fysisk plats. Där finns kanske några svar - Och en lösning på problemet som ju bara blir värre och värre.

Medan Rose och Sharon åker iväg Googlar Christopher fram "Silent Hill" på sajten "Ghost Towns Of America". På en bensinmack frågar Rose hur man egentligen hittar till Silent Hill och tjejen bakom disken får "den där" blicken och undrar varför hon vill åka dit. (Den finns inte på kartor av en förmodad bra anledning.) Motorcykelpolisen Cybil, som råkar vara på macken samtidigt, får syn på Sharon och Rose. Cybil misstänker nästan omedelbart att något inte står rätt till och beslutar sig för att följa efter dem på landsvägen mot Silent Hill. Rose kör ifrån henne, men "olyckan" är framme - Bilen får sladd när hon försöker undviker att köra på någon och hon smäller den rakt in i... Något. När Rose vaknar märker hon att Sharon är borta. Det konstiga är också att det helt plötsligt är mycket ljusare och att det regnar aska, vilket har svept in hela omgivningen i en kusligt tät rökdimma.

Rose börjar gå runt på gator och märker att den mystiska staden verkar helt övergiven... Det är uppenbart att det hänt något riktigt hemskt där. Men... Så får hon syn på någon som liknar Sharon...

Välkommen till Silent Hill... "Enjoy your stay.", säger de ju. Och filmen är inte mycket svårare att njuta av. Tempot är på absolut topp hela tiden, speciellt när parallellhandlingen (Där Christopher åker efter sin fru och dotter.) kommer igång. Det lämnas få utrymmen för riktiga andningspauser och det babblas inte i onödan.

Man märker redan efter inledningen hur noggrant Gans och company måste ha studerat spelen - Kamerarörelserna stämmer till punkt och pricka, ljudlandskapen bygger upp ett genuint obehag med de maskinella, rasslande och dunkande ljuden och atmosfären får håren på armarna att resa sig så fort de får för sig att lägga sig igen. Ett bra exempel på hur väl överförd intensiteten från spelen är när Rose i början av filmen går vilse i något som bara kan vara en förgård till Inferno - Man ser tillräckligt mycket i kolmörkret för att fantasin ska få spel, och ljuden låter som om man öppnat porten till helvetet en riktigt taskig dag. Man tror snart att man har fått tinnitus och att det är ens egna hjärtslag som bultar. Underbart...! :) Och Silent Hill kommer nog inte att få några utmärkelser för "Renast Stad" - Allt ser verkligen övergivet, totalförstört och nedgånget ut. Men det är inte precis som om renhållningsarbetarna åker hit en gång i veckan.

Ni som har spelat det första spelet minns kanske sekvensen där man går in i en helt kolmörk skolbyggnad och inbrottslarmet är det enda man hör i mörkret. Eller scenen där väggarna och marken gradvis blir äckligare och äckligare när huvudpersonen försöker hitta ut ur en labyrintisk gränd. (Och så får man syn på något som inte hör hemma i denna värld...) Filmen återskapar på ett mördande precist sätt känslan från just de här scenerna och efter ett tag bävar man nästan för vad som kommer härnäst. En annan sak som fungerar klockrent, precis som i spel nummer två, är att man aldrig är säker på om det är huvudpersonens psyke som formar omgivningarna eller om det är omgivningarna, själva staden Silent Hill, som gör vederbörande mer och mer sinnessjuk. Det finns ett antal saker som får en att klia sig i skallen, bita sig i knogarna... Eller sluta andas för ett tag... Halvvägs in i filmen är scen efter scen mer eller mindre nervslitande då man inte vet vad som händer längre. (Men en förklaring kommer givetvis.) Och tillfällen där man nästan snällt får bajsa i byxorna är många. Det är ofta då filmen går från värre till absolut värst och får "Hellraiser"-filmerna att likna "Vilse I Pannkakan". (Därmed inte sagt vilken av dem som är hemskast.) För att vara en mainstream-film är "Silent Hill" sannerligen ovanligt intensiv och kan nog ge personer med svaga nerver svårigheter med att varva ned och sova efteråt. Det här är horror...! Skoningslös och riktigt djävulskt brutal stundtals. Med en final som heter duga. (Så Splatterfantasterna får sitt också!) Och... En häpnadsväckande... Hmm... Fin slutscen... Jodå...

Vad vore då en lyckad "Silent Hill"-filmatisering utan alla vidriga, blödande varelser? Långt ifrån lika bra, men inte heller dem har man glömt eller trixat för mycket med. Så räkna med att se ett gäng vanställda humanoider och, självklart, monstret som alla minns och känner igen - "Pyramid Head". (Och som om inte det räcker - Hallucinationer live från Helvetet.)

Allt är med annars - Gåtor som måste kluras ut till varje pris, förtvivlan över situationen, monster som verkar totalt omöjliga att ta kål på / fly ifrån, letandet efter användbara föremål och tillhyggen samt oron över att ammunitionen i automatvapnet tar slut. Det skulle vara svårt att komma på något väsentligt som saknas och som inte har inkluderats i den sataniskt kolsvarta värld som inkapslas i Silent Hill. Det sägs att den första version var långt över tre timmar. (Antagligen var det en massa irrande och klurande som klipptes bort - Det man inte slapp i spelet!)

T.V.-spelsfilm som "Silent Hill" ändå är, så är den ovanlig på det sättet att den knappast kommer att få spelens fans helt mot sig. Här finns så mycket man känner igen (På ett positivt sätt.) medan det på många sätt är en otraditionell skräckfilm av mycket, mycket hög standard. Främst tack vare dess ursprungsformat. Och den kommer garanterat att föda ett intresse för spelserien om man nu har missat den. Beviset är i alla fall här - Det går att göra genomlyckade omarbetningar av T.V.-spel. Så någon form av milstolpe är den allt. Eller en ordentlig standardhöjare för en genre som man med rätta spytt på annars.

Så mycket mer kan man inte kräva, även om några små skönhetsfel och ojämnheter i storyn håller den en bit borta från "mästerverk"-nivån. För mästerligt gjord - Det är filmen.

Och tack och lov gjordes den inte barnvänlig för fem öre.

 



  

IDÉ : 91%


Filmer baserade på T.V.-spel är inget unikt. Men att ge sig fan på att göra en som är så lik spelet som möjligt i fråga om atmosfär, handling och utförande är det... I alla fall nästintill.

  

STORY : 92%


Spelens fans kommer givetvis att känna igen stora delar av uppbyggnaden, men även för dem finns här några riktiga godbitar som borde falla dem i smaken. (Men helt perfekt jämnt är manuset inte.)

 
  

REGI : 96%


Christophe Gans är helt klart en begåvad regissör med ett öga för det visuella, samtidigt som han vet hur man fångar intresset och håller det kvar där.

  

FOTO : 93%


En av de välkomna skräckfilmer som inte ser parfymerade och glassiga ut - Silent Hill är en riktigt skitig och äcklig håla. Kameraföringen är enastående och suger effektivt in en i filmens handling.

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Filmer som "Silent Hill" kräver alltid lite extra av skådespelare / skådespelerskor. Radha Mitchell är perfekt i huvudrollen och Jodelle Ferland likaså - I två helt olika roller. (Inte illa för en tjej på 12 bast.) Och Sean Bean är ju alltid bra.

  

MUSIK : 95%


"Gåshud-över-hela-jävla-kroppen"-framkallande score / soundtrack av geniet Akira Yamaoka. (Och så "Laura´s Theme" från "Silent Hill 2" under sluttexterna!)

 
  

TEMPO : 95%


På topp från början till slut. I åtminstone 120 av 125 minuter.

  

ATMOSFÄR : 97%


Precis lika bra som i spelet.

 
  

UTFÖRANDE : 97%


Det tog sitt lilla tag, men ack så bra det blev.

  

REPRISVÄRDE : 87%


Möjligen inte oändligt, men stenhårda skräckrullar har en märklig attraktionskraft som drar en tillbaks.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Den tvättäkta "Silent Hill"-känslan!

 
 

Det lades ned tillräckligt med resurser på att få filmen bra - Till att börja med.

 
 

Att spelet "Silent Hill 2" förmodligen aldrig blir filmatiserad. Eller lika bra. Men man ska aldrig säga aldrig.

 
 
Typexemplet för en lyckad "spel-till-film"-konvertering.

RECOMMENDED CINEMA