Seven Blood-Stained Orchids


• Umberto Lenzi • Italien / Västtyskland • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Sette Orchidee Macchiate Di Rosso


SPELTID:

• 92 min.


MEDVERKANDE:

• Antonio Sabato
• Uschi Glas
• Pier Paolo Capponi
• Rossella Falk
• Marina Malfatti
• Renato Romano
• Claudio Gora
• Gabriella Giorgelli
• Aldo Barberito
• Bruno Corazzari
• Franco Fantasia
• Petra Schürmann
• Ivano Davoli
• Linda Sini
• Nello Pazzafini


MANUS:

• Roberto Gianviti
• Paul Hengge
• Umberto Lenzi
• Edgar Wallace
• Cornell Woolrich


FOTO:

• Angelo Lotti


MUSIK:

• Riz Ortolani


PUBLICERAD:

• 11 April 2006 - 20:16:34


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

22 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Äntligen fick man då sett den - Beviset på att Umberto Lenzi en gång kunde piska fram en Giallo som lätt kan mäta sig med Argentos och Bavas filmer från samma tidpunkt. Lenzi gjorde ju ett par försök till att ruska om genren genom att förlita sig (För mycket.) på ren, oförklarlig galenskap och ha den som en bärande pelare i handlingen. Kruxet var bara att den ibland tog bort fokus från själva mysteriet. (Ett psykfall Deluxe gör ju "tyvärr" inte en hel film.) Men ingen risk för det i "Seven Blood Stained Orchids" - Det här är oförskämt skitbra och lite till. Baserad på en roman av Cornell Woolrich (Som skrev novellen som sedan blev Affe Hitchcocks "Rear Window".) och omgjord till en Giallo är det inget snack om saken att storyn i första hand lyfts fram och att ett antal hårstrån måste ha slitits loss från diverse skallar för att få den så vältajmad till sista stund. Därför kan även eventuella psykologiska trauman och psykfalls handlingar få plats parallellt med intrigerna utan att något känns konstlat eller "ologiskt"... Ja. Sökandet efter just så här mäktigt engagerande och ständigt överraskande filmer går alltid vidare. Även om de är en på tio. Eller tjugo.

Det börjar olycksbådande med en gång när någon åker omkring i en svart Merca och lyssnar på Riz Ortolanis härliga soundtrack till filmen. Och ser man en prostituerad tjej kliva in i en bil i en Giallo, så vet man att hon ungefär har fem minuter kvar att leva. Mycket riktigt. Hon blir ihjälslagen av en mördare i svarta handskar och mördaren lämnar en halvmåneformad amulett vid hennes lik. Inte många minuter senare (Räknat i filmtid.) blir ännu en tjej bragd om livet i sin lägenhet och mycket snart försöker samma slasher även mörda Giulia i en tågkupé. Hon kommer nätt och jämnt undan med livet i behåll tack vare att konduktören dyker upp i sista sekunden. Mördaren hinner dock försvinna och det är dags att börja oroa sig en gnutta. Polisen förhör Giulias man Mario först, eftersom han var på plats när Giulia höll på att stryka med.

I och med detta blir så klart paret upp över öronen insyltade i fallet med "The Half Moon Maniac" och polisen går med på att låta den otroligt nyfikna Mario agera privatdetektiv. Samtidigt går tidningarna ut med att Giulia blev mördad och så fort mördaren får nys om att Mario rotar i fallet blir han intressant för mördaren. Giulia minns snart ett samband med offren - Att de två nu döda kvinnorna vid ett och samma tillfälle bodde på samma hotell. Via receptionen får de efter lite förhinder fram en lista på hela sju kvinnor, vilket betyder att fyra av dem svävar i livsfara - Mördaren tror ju att tre är döda och inte ens polisen tror att morden saknar samband tack vare amuletterna. Mario ger sig först ut på Roms gator för att försöka förhindra nästa mord från att begås och varje steg leder honom till nästa pusselbit av mysteriet. Och in på ett par villospår. En märklig händelse för två år sedan gör att fallet tar en lurig vändning och att Mario kommer närmare lösningen. Tills han stöter på ännu fler hinder förstås...

Redan när det gått tjugo minuter är man helt fast i filmen och man bara måste veta hur det slutar, vem som är mördaren samt dennes motiv. Och det beskriver väl egentligen vilken Giallo av toppkvalitet som helst. För ovanlighetens skull blir man inte det minsta besviken. "Seven Blood Stained Orchids" är oerhört smart berättad och innehåller många nervpirrande scener - Man vet aldrig var mördaren dyker upp medan Mario mer eller mindre desperat jagar efter ledtrådar. Sedan gäller det att hänga med i dialogen eftersom mycket av de avgörande händelserna mot slutet är dialogdrivna. (Det är lätt att tappa bort sig.)

Lenzi glömmer dock aldrig bort vilken genre han jobbar i - Här finns givetvis ett par väldigt lättklädda damer, en riktigt hård Gore-scen (Som Lenzi indirekt påstår att Fulci rippade till "City Of The Living Dead".), snyggt filmade mord samt annat som gör att man utan problem kan sitta klistrad. Deckargåtan är ett veritabelt kalejdoskop av oväntade och intelligenta förvecklingar samt en exakt lagom mängd av bitar som faller på plats en efter en. Hela filmen är annars som en påminnelse om hur bra och unik Giallo-genren är när den är som bäst.

Antonio Sabato är också klippt och skuren för huvudrollen - En klipsk och sympatisk snubbe med båda fötterna på jorden. Annars finns här en hel hög med bra skådisar fast de bara tilldelats biroller som antingen stereotypa poliser eller offer. Allting klaffar. Kanske var det ödet som gjorde att allt blev så lyckat och Lenzi kan med rätta vara stolt över att än en gång inte ha kopierat sina mer kända kollegor - "Seven Blood Stained Orchids" är å andra sidan inte en film man överträffar hur många gånger som helst. Det hade varit lite väl ambitiöst och just därför kan man knappt tro att filmer som "Spasmo" är regisserade av samma snubbe. "Seven Blood Stained Orchids" känns däremot störst, bäst och vackrast... (Av de Gialli som Lenzi har gjort, alltså.)

Och en hundkoja är det absolut hårdaste som man kan köra omkring i.

 



  

IDÉ : 96%


Var vore vi utan alla dessa underbara Gialli? Varför kan inte fler upptäcka dem?

  

STORY : 95%


Mycket mer story hade varit svårt att packa in utan att slutresultatet hade blivit lidande.

 
  

REGI : 96%


Hur bra än ett manus är, så kräver det en regissör som kan lyfta fram dess substans. Det är uppenbart är Lenzi är rätt man på rätt plats här.

  

FOTO : 92%


Som en enda lång och härlig hälsning från Roma... Med diverse tillhyggen...!

 
  

SKÅDESPELERI : 98%


Förstklassigt ända ned till de minsta birollerna.

  

MUSIK : 81%


Det är inte så konstigt att Riz Ortolani räknas till eliten bland kompositörer.

 
  

TEMPO : 100%


Går det att sitta stilla med en nåldyna under arslet? I 90 minuter?

  

ATMOSFÄR : 94%


Vem längtar inte tillbaks till 70-talets Italien efter att ha sett den här filmen? (Oavsett om man var där eller ej.)

 
  

UTFÖRANDE : 97%


En knockout på alla sätt och vis.

  

REPRISVÄRDE : 97%


Det här blev snabbt och kommer att förbli en Giallo-favvo.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det bästa från Gialli - I en och samma film.

 
 

Ett par riktigt minnesvärda mord.

 
 

Aningen lam upplösning.

 
 
Textboksexempel på hur Giallon förändrades till det bättre i den här vevan.

TOP CINEMA