Spasmo


• Umberto Lenzi • Italien • 1974 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 94 min.


MEDVERKANDE:

• Robert Hoffmann
• Suzy Kendall
• Ivan Rassimov
• Adolfo Lastretti
• Monica Monet
• Guido Alberti
• Mario Erpichini
• Franco Silva
• Maria Pia Conte
• Luigi Antonio Guerra
• Rosita Torosh


MANUS:

• Pino Boller
• Massimo Franciosa
• Umberto Lenzi
• Luisa Montagnana


FOTO:

• Guglielmo Mancori


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 8 April 2006 - 19:43:40


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

"A mysterious, beautiful woman washed ashore on a desolate beach, a doomed triangle of unbridled lust, a cold-blooded killer and a missing corpse set the stage for a classic "giallo" in the grand, gory Euro-horror tradition!"

Det ovanstående kan man läsa på baksidan av Shriek Shows släpp av Umberto Lenzis "Spasmo". Och än en gång kan man undra ifall personen som skrev orden överhuvudtaget såg filmen. För det första finns det inte så mycket lössläppt lusta lika mycket som ett halvljummet intresse för filmens kvinnliga huvudperson. Glöm också det där med "Gore" - "Spasmo" har inte en halv skit av den varan. Och så den kallblodiga mördaren... Är inte så kallblodig... (Han är väl PRAO på jobbet eller något.) Och det finns ingen i filmen som spolas i land heller.

Ett hånglande par upptäcker en kvinna som har hängt sig i ett träd bakom en ruin. När de undersöker liket märker de att kvinnan i själva verket är en realistisk skyltdocka. (Mystiken tätnar omedelbart.) Kort därpå vaknar ovan nämnda kvinnliga huvudperson, Barbara, upp på en strand och vet inte hur hon hamnade där. Det är Christian och hans tjej som hittar henne. Barbara försvinner i sin bil och Christian kan inte sluta tänka på henne. Något lurt är definitivt i görningen. Men så springer Christian på Barbara igen, ett sorts ljummet tycke uppstår och de tar in på ett motell. Men säg den kväll som får börja lugnt och sluta lugnt - En hitman som är ute efter antingen Christian eller Barbara bryter sig in på motellrummet. Ett litet slagsmål på badrummet slutar med att lönnmördaren själv får en kula i magen och dör. Barbara får en lysande idé - Att fly...!

Och så är en redig soppa igång. Christian misstänker allt och alla och tycker att situationer är för märkliga för att vara slumpmässiga. Lik försvinner, nyckelpersoner försvinner och Christian själv börjar tro att någon är ute efter att driva honom till vansinne. Och samtidigt hittar man fler skyltdockor som någon huggit en stilett i magen på. Vad är det som händer? Och kan Umberto Lenzi + tre författare få ordning på manuset?

"Spasmo" hör till Lenzis mindre kända Gialli då andra (Och bättre, så klart.) fick mer uppmärksamhet. Lenzi testade att baka in lite mer psykologi i sin Giallo än vad som var för tiden brukligt - Utan att försöka rucka för mycket på alla oskrivna regler. Intrigerna och förvecklingarna som följer är det inga större fel på, men hanteringen av själva storyn är rätt klumpigt utförd. Ibland håller genren för att bredda lite på ramarna, men då måste det stämma på alla håll och kanter. Tyvärr försöker "Spasmo" rymma en för "svår" handling, vilket leder till en del hopplösa paniklösningar när svackorna kommer. Innan sista akten händer dock en del oväntade saker som fungerar riktigt bra i sammanhanget. Man börjar t.o.m. tro att manuset är riktigt fyndigt trots allt. Problemet är att det är "för lite för sent". När vi förväntas svälja förklaringen bakom några av karaktärernas agerande blir det helt enkelt för mycket. Det stämmer helt enkelt inte. Nu så är inte Giallo-genren direkt känd för att följa någon strikt logik, utan handlingen får följa en krokig bana beroende på hur det är ställt i skallen på huvudpersonen. Eller dennes antagonist. En hel del av detta är för lättvindigt uppordnat i "Spasmo" och i slutet tänker man bara: "Jaha... Men... Va...? Vad var--? Hur--? Varför...?!" Kanske var det den effekten Lenzi och company var ute efter. Helt tillfredsställd blir / känner man sig då inte.

Ändå är det inte så många störande återvändsgränder i handlingen, men det är just några viktiga och trassliga nyckeltrådar som aldrig rätas ut ordentligt. Mest av allt skapar de bara en förvirring som sedan inte släpper. Nog för att man måste hålla på lösningen till mysteriet så länge som möjligt, men lösningens impact går förlorad när den måste förvridas för att passa handlingen och för att filmen inte ska verka inkonsekvent. Men på något sätt lyckas Lenzi klara sig ur just den fälla som förtagit nöjet med ett par filmer i samma genre. (Andrea Bianchis "Strip Nude For Your Killer" är ett exempel som gör sig påmint.)

Tar man då de bästa bitarna med filmen, idén och personporträttet av Christian, så är det de som räddar hela rasket - Man vill ändå veta mysteriet med alla märkliga försvinnanden och framförallt dockorna, men risken är rätt stor att man blir besviken och märker att man är lika väck som Christian själv. Robert Hoffmann gör här en riktigt schysst insats som en något ostabil snubbe som försöker lista ut varför någon eller några personer går till ytterligheter för att göra livet surt för honom. Och nojan och minnesförlusten skapar misstänkta på löpande band. Den biten är riktigt bra - Det är bara det att den känns lite för tillrättalagd för själva storyn. Utan närmare förklaringar. Men det hade väl inte blivit några överraskningar annars kan jag tänka mig...

Jag kan bara rekommendera "Spasmo" om du har sett en hel drös med Gialli och bara måste se något mer. Men håll nere förväntningarna för säkerhets skull.

 



  

IDÉ : 82%


Det går inte att säga annat än att idén var riktigt klyftig...

  

STORY : 70%


...Men att den inte riktigt får plats i manuset. För många ojämnheter gör att man lätt(are) tappar intresset.

 
  

REGI : 82%


Varken någon av Lenzis sämre eller bättre prestationer.

  

FOTO : 79%


"Spasmo" har inte en lika exotisk look som sina "föregångare" och "efterföljare".

 
  

SKÅDESPELERI : 73%


Robert Hoffmann, Suzy Kendall och Ivan Rassimov - Där har man väl de som lyser mest.

  

MUSIK : 70%


Ennio Morricone har gjort bättre ifrån sig.

 
  

TEMPO : 78%


Kan man engagera sig i filmens handling från början, så finns här i alla fall ett par intressanta turer som gör att man orkar se den till slutet.

  

ATMOSFÄR : 78%


Några spännande scener. Synd bara att många av dem inte leder till något.

 
  

UTFÖRANDE : 79%


En bra bit över O.K. Men definitivt inte mycket mer.

  

REPRISVÄRDE : 62%


Man kan väl kika på den igen när man glömt bort den. Vilket inte borde ta alltför lång tid.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

De verklighetstrogna skyltdockornas närvaro är creepy.

 
 

Twisten i slutet - Genialisk eller riven ur röven?

 
 

"Spasmo" - Någon sorts felande länk?

 
 
Lenzi försöker twista till det, men han är nära att gå vilse några gånger.