The Forbidden Photos Of A Lady Above Suspicion


• Luciano Ercoli • Italien / Spanien • 1970 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Le Foto Proibite Di Una Signora Per Bene


SPELTID:

• 96 min.


MEDVERKANDE:

• Dagmar Lassander
• Pier Paolo Capponi
• Simón Andreu
• Osvaldo Genazzani
• Salvador Huguet
• Nieves Navarro


MANUS:

• Ernesto Gastaldi
• Mahnahén Velasco


FOTO:

• Alejandro Ulloa


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 6 April 2006 - 20:02:35


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009-------4----
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

24 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

-"There is someone in the house!"
-"In the house?!"

Och:

-"The man disappeared!"
-"Disappeared?!"

...Någon är trögare än ett kroniskt fyllesvin på kvällskvisten... Inte ens den sämsta Jess Franco-rullen kan ha så här totalt lobotomerad och poänglös dialog. Men lyckligtvis gäller det här bara några få repliker yttrade av en viss person.

Luciano Ercoli var en av de regissörer som dök upp på Giallo-scenen tillsammans med Dario Argento, och efter tre Gialli gjorde han ett par snutfilmer och någon drama innan han i slutet av 70-talet lade filmandet på hyllan efter att ha ärvt en förmögenhet. "The Forbidden Photos Of A Lady Above Suspicion" (Och vad fan är det med dessa långa titlar?!) var Ercolis första Giallo och trots att han hade all tid i världen att sno så mycket som möjligt från t.ex. Bava, så valde han en ganska så annorlunda approach till genren. Det har genom tiderna gjorts ett fåtal Gialli som klarar av att bygga upp spänningen ordentligt och hålla kvar den till sista minuten utan vare sig blodstänkande mord eller för mycket Sleaze. Det här råkar vara en av dem filmerna... Självfallet vore inte en Giallo en riktig Giallo utan i alla fall lite neuroser, ett par trauman, aningen långsökta planer kläckta av någon som helt och hållet saknar samvete samt en del starka hintar om att personers sexualitet är aningen felkonfigurerade.

Jodå. Ernesto Gastaldi skrev femtielva Gialli under en relativt kort tid och producenterna langade ut dem till mer eller mindre lovande filmskapare som Luciano Ercoli. (Som vid den tidpunkten klängde på ruinens brant tillsammans med producenten Alberto Pugliese.) Men att minnas alla manus utan att röra ihop det för sig själv - Det vore nog en smärre utmaning. Bara en sådan sak som att Ercoli ville ha mörkhåriga personer och blonda personer för att man lättare skulle kunna skilja dem åt. (!) Stinker det värre än "endimensionellt persongalleri" lång väg?

Minou (Världens näst vackraste kvinna - Dagmar Lassander. Och det står jag fast vid.) är en otroligt uttråkad hemmafru som tar god tid på sig att göra det mesta. Medan hon fantiserar bort dagarna och undrar hur hon ska få tiden att gå, får vi veta att hon är rätt hård på flaskan samt att hon har blivit beroende av lugnande piller. Hennes man Peter jobbar väldigt mycket övertid. (På riktigt, alltså - D.v.s. det finns inga hintar om att han "jobbar övertid" inom citat, utan att han faktiskt älskar sitt jobb.) alternativt tigger om att bli utbränd (Fast det var ju fysiskt omöjligt att bli det 70-talet.) och Minous bästa väninna Dominique är lite åt det nymfomaniska hållet och dessutom förtjust i porrbilder. En kväll blir Minou antastad av en snubbe som inte ger världens smartaste första intryck. Han påstår att Peter är inblandad i ett mord på en lånehaj som Peters företag var skyldig en rejäl summa pengar till. När lånehajen hittas drunknad och det avskrivs som ett självmord får Minou en anledning att misstänka att utpressaren talar sanning. I utbyte mot en kassettinspelning som pekar ut Peter vill inte utpressaren ha pengar utan... Minou. (Ja, han är varken blind eller totalt djävla blåst i alla fall!)

Sakta men säkert dras Minou in i en härva av lögner och svek. Hon vill trots allt skydda sin man, men det blir värre när utpressaren tar intima bilder på henne - Inga grova grejer på något sätt, men nog tillräckligt för att få en "äkta" "man" att ansöka om skilsmässa. Samtidigt som utpressaren har ny orsak att pressa henne, gör han allt i sin makt för att alla ska tro att Minou håller på att bli galen - Ingen tror på hennes berättelser som bara låter konstigare och konstigare när hon försöker förklara. (Ni vet det äldsta tricket i boken - Att först ringa till någon och sedan lägga på när någon annan än den man ringde till tar luren. Vem går på sånt?!) Sedan rullar det på och situationen blir riktigt knixig. Som vanligt. Som väntat. Och turligt nog: För handlingens skull.

Det tar ett litet tag innan handlingen i "The Forbidden Photos Of A Lady Above Suspicion" får fyr och man börjar bry sig ett par skitar om hur det går. Filmen har inga överdrivet intressanta karaktärer utan de förblir anonyma under en rätt så lång tid på något sätt. På så sätt kan vem som helst vara en galen mördare som håller masken inför alla andra. Men till slut åker tillhyggena fram och folk börjar ge varandra blyheta avrivningar och ta farväl med skarpslipade vapen. Tyvärr är detta inte till filmens största fördel. Men som tur är har man gjort den dialogdriven till stor del innan handlingen blommar ut ordentligt. I och för sig tar det för lång tid, så vändningarna kommer i grevens tid. Ett exempel är hur man hör Minous tankar i början av filmen. Sedan försvinner de helt mystiskt och plötsligt ur handlingen (Va?!) fast man gärna hade velat veta vad och hur hon tänker även senare. Det hade skapat ännu mer medlidande för henne istället för tvärtom. (Antipati är något man känner för alla personer i filmen. Ingen verkar ha ärliga avsikter med någonting.)

Ja, det är trots allt ännu en utflykt i Giallo-land.

Som debutfilm är Luciano Ercolis film inte dålig alls - Den låga budgeten har tvingat filmteamet att göra några rejäla ansträngningar och det märks. Ercoli både producerade och klippte ihop filmen och fick till ett stadigt flyt i storyn utan för många transportsträckor. Så nog fanns det stora ambitioner från hans sida. Gastaldis manus följer Minous sinnesstämning från "uttråkad" till "flummigt rörig" när hon börjar balla ur. På det planet är "The Forbidden Photos Of A Lady Above Suspicion" mumma för Eurocult-fanatikern. Sedan är veteranen Alejandro Ulloas foto fint som snus - Det är mycket skuggor, starka färger samt några oerhört snygga bildkompositioner. Och vem annars anlitar man till att skriva musik än Il Maestro himself - Ennio Morricone. Han lyckas ju alltid på något oförklarligt sätt skapa en unik feel med sin musik för varje film han är involverad i. "The Forbidden Photos Of... hon den där" är inget undantag.

Men var håller det på att brista, då? Enkelt förklarat - Den största bristen som sådan är att handlingen har ett par ojämnheter för mycket. Några av dem hade kunnat slätas ut av en längre inledning eller något i den stilen. Det kan återigen vara meningsskiljaktigheter på manusfronten, men det går att förbise till viss del. Själva filmen känns ju vattentät och lämnar ett bestående, positivt intryck. Kan man då leva med det faktum att filmen inte frossar i Splatter eller naket, så vet man redan att en Giallo kan se ut hur som helst. Och då är ju T.F.P.O.A.L.A.S. bara att rekommendera.

Varmare än en stekhet jävla skitdag då allt går fel.

 



  

IDÉ : 95%


Lovande. Mycket lovande, minst sagt. Luciano Ercoli och Ernesto Gastaldi undvek till varje pris att göra en "The Bird With The Crystal Plumage"-kopia.

  

STORY : 85%


Efter en märklig och drömlikt flummig början tar det sig och blir både spännande och riktigt bra. (Och slutet är kanon!)

 
  

REGI : 93%


Det är sällan man ser så här starka debutfilmer.

  

FOTO : 94%


Grymt läckert fotat från början till slut.

 
  

SKÅDESPELERI : 81%


Dagmar Lassander är onekligen perfekt vald för huvudrollen och hon får verkligen möjligheten att spela ut hela sitt känsloregister. Alla andra ger däremot ett ganska så färglöst intryck. Så Ercolis idé med de olika hårfärgerna var nog rätt bra ändå när man tänker efter.

  

MUSIK : 83%


Ännu ett standardhöjande soundtrack av Ennio Morricone och ännu ett bevis på att hans lägsta standard ändå är högre än många andra kompositörers.

 
  

TEMPO : 88%


Början av filmen saknar en riktigt bra krok, men sedan blåser det på raka vägen till slutet.

  

ATMOSFÄR : 90%


Med en så här tajt regi och alla coola miljöer är det svårt att misslyckas med att skapa en suverän, jävvla stämning.

 
  

UTFÖRANDE : 91%


Det är inte perfekt, men det är heller inte så långt ifrån. Det är egentligen bara svårt att säga vad som kunde gjorts bättre.

  

REPRISVÄRDE : 82%


En frisk fläkt i Giallo-träsket som man nog gärna tar en titt på då och då. (Hur man nu tar en titt på en fläkt.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Dagmar Lassander... Tröttnar man på att se henne, så kan man lika gärna fräta bort ögonen med svavelsyra.

 
 

Luciano Ercoli gjorde ett par kanonrullar till.

 
 

Ett par repliker är så fasansfullt usla att man knappt vågar titta på filmen igen.

 
 
Utpressning, Dagmar Lassander och J&B - Allt som gjorde livet värt att leva år 1970.

RECOMMENDED CINEMA