Nosferatu : Phantom Der Nacht


• Werner Herzog • Västtyskland / Frankrike • 1979 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Nosferatu


SPELTID:

• 102 min.


MEDVERKANDE:

• Klaus Kinski
• Isabelle Adjani
• Bruno Ganz
• Roland Topor
• Walter Ladengast
• Dan Van Husen


MANUS:

• Werner Herzog
• Bram Stoker


FOTO:

• Jörg Schmidt-Reitwein


MUSIK:

• Popol Vuh


PUBLICERAD:

• 26 Mars 2006 - 12:54:46


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010----10-------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

20 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Det är ingen hemlighet att jag helhjärtat avskyr re-makes. Detta av en enkel anledning - Någon som är så talanglös att han måste sno någon annans idéer borde inte få chansen att göra en film överhuvudtaget. Och vi har ofta sett att kärleken och respekten för originalverket lyser med sin frånvaro. Allt eller inget ska det vara. Det kvittar om någon säger sig vara ett stort fan av [Valfri förlaga.] och sedan bara prånglar ut ett halvtaskigt slutresultat där man nästan kan se upphovsmannen sitta bakom kulisserna och räkna pengarna som styggelsen genererade. Man kan alltid besudla en originalidé och klämma in några totalt värdelösa referenser till skräpkultur för att få ihop en hel produkt. Men vilket vi sett för många gånger - Det räcker inte på långa vägar. Varför skulle annars så många av dessa onämnda och snart glömda filmer ha så löjligt kort "bäst före"-datum? Det tål att tänkas på och jag är säker på att tanken även har slagit Dig.

Men sedan har vi alltid begreppet klassiker. Klassiker som "Dracula" och Murnaus "Nosferatu, Eine Symphonie Des Grauens" från 1922. Murnau gjorde filmen fast han inte fick tillåtelse av de som förvaltade rättigheterna till Bram Stokers roman. Men det fixade sig genom att Murnau kallade filmen för "Nosferatu" och bytte ut Draculas namn till Orlock. Och så snickrade han ihop en jävel till horrorpärla som lever i människors hjärtan än idag. Inte nog med det - Den blev automatiskt den första Dracula-filmen.

Werner Herzogs delikata mix av Stokers roman och Murnaus film är en udda, men otroligt överväldigande upplevelse på många sätt. "Nosferatu : Phantom Der Nacht" känns inte som en sämre kopia av en bättre film och det är så här man (lätt) kan tänka sig att Stoker föreställde sig miljöerna och personerna när han skrev sin roman. Nu så är det antagligen inte så, men jag menar bara att filmen har en så äkta och naturtrogen känsla att man lätt köper historien trots att man sett en Dracula-rulle för mycket och t.o.m. spelat textäventyret till Commodore 64. (Vilket ändå var makalöst bra och skräckinjagande!)

Jämfört med romanen har ett antal smärre detaljer förändrats - Jonathan Harker bor inte i London utan i Wismar i Tyskland, hans fru heter Lucy (Mina är förvisso med, men hon har blivit en sidokaraktär i storyn.) och dygnet-runt-dåren Renfield är Harkers uppdragsgivare på mäklarbyrån där han jobbar. Det är nämligen så att Dracula vill flytta till Wismar och är intresserad av att köpa ett hus där. Hade Harker vetat vem han kommer att få till granne hade han nog dragit till Bahamas redan nästa dag. I samma veva har Lucy har mardrömmar om något som hon inte kan förklara. Renfield skickar iväg Harker till Transsylvanien för att Dracula ska kunna skriva på kontrakten. Sagt och gjort - Resan börjar rätt bra, men när Harker kommer till en liten by stöter han på lite transport-relaterade problem. Och när ett gäng zigenare varnar en för att dra vidare eller när värdshusvärdinnan kommer och hänger ett krucifix runt halsen och samtidigt ger en en pentagramprydd bok om vampyrer och gengångare, så har man all anledning att undra ifall något är på tok.

Harker får i vilket fall traska på till fots eftersom ingen vill köra honom till Draculas slott. Efter lite fler strapatser lyckas han ta sig till slottet och får till slut träffa greven. Harker måste ha nerver av något stålliknande material eftersom han inte flyr vid blotta åsynen av Dracula - En likblek, råttliknande människa som varken åldras eller sover. Milt uttryckt är det en snubbe som man inte vill se stå lutad över en när man vaknar mitt i natten. Efter ett par nätter på slottet är Harker inte i världens bästa skick och han har dessutom märkt att han inte kommer därifrån hur lätt som helst. Samtidigt packar Dracula för flytten, vilket innebär att en trave svarta kistor ska skeppas till Wismar. Under tiden känner Lucy på sig att Harker är i fara och funderar på om hon inte också ska åka till Transsylvanien...

Ja, som ni märker är det inga enorma skillnader mellan Herzogs film och den då 57 år gamla föregångaren. Jämför man med romanen, så är dock förvecklingarna som leder till slutet helt annorlunda. Det förändrar ändå inte det "faktum" att filmen nästintill är fulländad på flera fronter och att Herzog lagt ned hjärta och själ i sin film.

Först av allt är tempot nästan overkligt förrädiskt. Precis som Dracula upplever tillvaron känns det som om tiden inte riktigt existerar medan man ser filmen - Glöm actionfyllda Splatterscener och tio klipp på fem sekunder. (Snarare fem klipp på tio minuter.) Inget annat hade passat varken filmens tema eller atmosfär. Och på tal om just atmosfären, så är den så drömlik och starkt suggestiv att den själv skulle kunna bära upp filmen. Fotot av Jörg Schmidt-Reitwein är i världsklass och Herzog är som vanligt noga med detaljerna i varje enskild kameravinkel och låter verkligen bilderna-- Sjunga... I "Art Horror"-territorium fungerar det precis lika bra som någon annanstans och "Nosferatu" är helt enkelt en sjukt vacker film med sitt något dämpade färgspektrum och ljussättning... Naturligt vacker alltså. Inte kväljande parfymerad som Hollywoods bild av vad som är "vackert". (Tankarna går tyvärr omedelbart till filmer som "Van Helsing" där man fick gurgla sina egna spyor mer än en gång.)

Vad annat kan man säga sedan om skådespelerna än att de gör minnesvärda porträtt av Stokers karaktärer? Det behöver knappast sägas att Klaus Kinski stjäl showen som Dracula och går fullkomligt in i rollen - En grubblande, avgrundsdjupt sorgtyngd och extremt ensam människa som suktar efter allt som livet kan ge, men som han inte kan få p.g.a. den han är. När han säger att det inte finns något värre än att inte kunna åldras eller dö, så tror man på det. Samtidigt som Dracula är besatt av Lucy, så har han skapat en ganska så ofrivillig allians med Harker... Och sådant kan ju aldrig sluta lyckligt.

Två lysande skådespelarinsatser är annars Bruno Ganz som Harker och den vackra Isabelle Adjani som Lucy - Det handlar om två väldigt lågmälda roller, vilket kräver desto mer av kroppsspråk och minspel. Och då de båda på ett sätt är polariteter till Dracula, så blir det även en intressant dynamik mellan dem.

På många sätt lyckades Herzog samtidigt föreviga essensen av både Murnaus film och romanen, och som vanligt är inte detta tillfälligheter. Har man väl sett "Nosferatu : Phantom Der Nacht", så lär man inte behöva se fler filmatiseringar om den blodtörstiga greven. För bättre... Lär det inte bli.

Men de kommer säkert att försöka. (Ja, jag har med stor framgång nästan helt lyckats förtränga Francis Ford Coppolas film från 1992.)

 



  

IDÉ : 88%


Tja, det är ännu en film om Dracula, men det här kan mycket väl vara den som på flest plan är mest trogen originalen - Romanen (Till viss del.) och filmen från 1922.

  

STORY : 92%


Ja... Det är den om Dracula, ni vet.

 
  

REGI : 100%


Inget annat än en mästerlig prestation. Werner Herzog regerar.

  

FOTO : 99%


Se ovan. Jörg Schmidt-Reitwein regerar också.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Tip top. Inte en enda liten anmärkningsvärd miss någonstans. Klaus Kinski är Dracula och Bruno Ganz är en fenomenal Jonathan Harker.

  

MUSIK : 80%


Riktigt bra originalmusik av Popol Vuh varvat med lite klassiska bitar av bl.a. Richard Wagner.

 
  

TEMPO : 94%


Lågt, men det är raka motsatsen till segt. Det känns som begreppet "lång tid" får plats i filmens 102 minuter. Otroligt.

  

ATMOSFÄR : 98%


Über-mustig, bedrägligt krypande och otadligt stillsam.

 
  

UTFÖRANDE : 97%


Herzog lämnar aldrig något åt slumpen, men alla inblandade har gjort sitt jobb så bra det går.

  

REPRISVÄRDE : 77%


Kanske väljer man att se andra favoriter innan man ser den här, men den har definitivt ett odödligt reprisvärde.
 
 
 

Klaus Kinski.

 
 

Sluta leta - Det här är den ultimata Dracula-rullen.

 
 

Skit och skit...

 
 
Det är så här man ska göra re-makes. (Om man nu måste.)

RECOMMENDED CINEMA