All The Colors Of The Dark


• Sergio Martino • Italien / Spanien • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Tutti I Colori Del Buio


SPELTID:

• 108 min.


MEDVERKANDE:

• George Hilton
• Edwige Fenech
• Ivan Rassimov
• Julián Ugarte
• Georges Rigaud
• Maria Cumani Quasimodo
• Nieves Navarro
• Marina Malfatti
• Luciano Pigozzi


MANUS:

• Lewis E. Ciannelli
• Ernesto Gastaldi
• Santiago Moncada
• Sauro Scavolini


FOTO:

• Miguel Fernández Mila / Giancarlo Ferrando


MUSIK:

• Bruno Nicolai


PUBLICERAD:

• 16 Mars 2006 - 11:40:48


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009-4----------
2010-5----------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Jane har, inte totalt överraskande, inte varit sig själv efter bilolyckan där hon förlorade sitt ofödda barn - Mörkerrädslan och paranoian är ständigt en del av tillvaron och för att hålla några riktigt bisarra mardrömmar i schack måste hon ta lite "vitaminer". (Det brukar heta så. Det är bara det att vitaminpiller oftast inte brukar färga vattnet blått som i en dassholk med Blue Loo.) I mardrömmarna brukar Jane bl.a. se en märkligt blåögd kille som är rätt så glad i att visa upp sin fina, blänkande ritualkniv och hugga ned folk med den.

Janes syster Barbara tycker att Jane ska anlita en psykiater, medan hennes kille Richard avfärdar all psykiatrisk hjälp som ett lass tjurskit. Inte undra på att relationen knakar i fogarna och att Jane är allt annat än emotionellt stabil. (Det här var fortfarande på den tiden när "vetenskap" designades för att rädda mänskligheten. Tidigare var det ju "religion".) Det behövs i Janes läge bara något relativt litet för att hon ska flippa ur - T.ex. att få syn på den blåögde snubben IRL vore rätt piss 24/7. Han börjar naturligtvis dyka upp här och var med irriterande korta mellanrum, förfölja Jane och jävlas rent allmänt - Ungefär som Arbetsförmedlingen. Jane blir samtidigt bekant med en granntjej som heter Mary och som verkar vilja umgås med henne. De blir snabbt vänner, men man ska alltid passa sig för ens drygt ett dygn gamla kompisar när de börjar prata om svartmässor...

Sergio Martino inspirerades av "Rosemary´s Baby", men klämde i med tillräckligt mycket eget hett stoff och en hel del ingredienser från de allra bästa Gialli så att den ändå blev totalt olik Polanskis film. Det enda som hänger kvar från "Rosemary´s Baby" är att man efter ett tag aldrig kan vara säker på vad som verkligen händer och vad som är Janes hallucinationer. Till slut är man lika nervig över händelserna som Jane själv. Då blir t.o.m. en kolmörk portgång eller stängd dörr nervslitande, då man inte vet vad eller vem som väntar bakom den. Effekten av allt detta blir också att fast man vet hur the bad guys ser ut, så vet man inte vem eller vilka de riktiga skurkarna är. Kanske är alla skurkar. Men man vet åtminstone lite mer när sluttexterna börjar rulla. (Bl.a. vad de egentligen vill.)

Martino suger på karamellerna så länge det bara är möjligt och tar varje spänningsstinn situation till dess yttersta spets. Någon enstaka gång är det farligt nära att han mjölkar för länge och tar kål på stämningen. Andra gånger behåller han mystiken med elegans - Turligt nog i de scener som sedan blir de avgörande pusselbitarna för gåtans lösning. Men någon gång undrar man mest varför vissa personer inte agerar som de borde ha gjort (Med tanke på tidigare incidenter i filmen.) eller varför någon annan envisas med att göra samma sak upprepade gånger när det ändå inte leder någonvart. Man kan dra slutsatser, så klart. Det kan vara meningsskiljaktigheter på manusfronten eller något smått desperat försök att förvirra. Det stör inte så katastrofalt mycket, utan med tanke på filmens "natur" är det lättare att svälja både myggen och ett par kameler på köpet. Martino ser också till att utnyttja London-exteriörerna och interiörerna fullt ut och att han är en duktig regissör märker man när han nästan enbart med kamerans hjälp skapar en otroligt klaustrofobisk känsla och närvaro i mardrömssituationerna. Det finns några otroliga "Röven-på-nåldynan"-scener som bl.a. utspelas i en trappuppgång och i ett isolerat hus på landet. Dessutom är "All The Colors Of The Dark" just... En riktigt färgglad film...

Så man kan säga att fotot och regin är i toppklass, men att storyn släpar efter lite. Det är som sagt inte logiken eller ovissheten som sätter krokben för den, utan lite av problemen ligger hos personerna. Vissa av dem har mycket lite koll på både sig själva och situationerna de hamnar i. Ett exempel (Som inte direkt har med filmen att göra.) - Hade jag t.ex. verkligen velat kötta någon, så hade jag inte visat mig ett dussin gånger för personen i fråga och hotat vederbörande på olika sätt.

Skådespelarna, då. George Hilton som Richard har så nollställd och intetsägande personlighet att man kan tro precis vad (negativt) som helst om honom. Edwige Fenech är en av världens absolut vackraste kvinnor, men som Jane är hon långt ifrån vad man kan kalla för karismatisk. Och Ivan Rassimov med klarblå kontaktlinser ser rätt och slätt bara jäkligt creepy ut. Så man kan inte direkt säga att persongalleriet är det mest fascinerande som har skapats för en film.

"All The Colors Of The Dark" är en riktigt lysande nästan-Giallo som blev den felande länken mellan flera filmer. Här finns lite av det bästa från just Polanskis "Repulsion", Argentos "Djur-trilogi" och Bavas "Blood And Black Lace". Filmen kanske inte har vad som krävs för att den ska klassa ut de andra Giallo-rullarna från den här tiden, men den håller helt klart samma höga standard på vissa nivåer. Och på ett fåtal livsviktiga nivåer lyser den ännu starkare.

 



  

IDÉ : 95%


En välbalanserad mix av hallucinatorisk Horror, psykologisk terror och Giallo!

  

STORY : 86%


Storyn är inte något underverk på författarfronten - En något otydlig och dubbelbottnad ramberättelse behöver ändå fler bärande pelare, men det är svårt att sätta fingret på vad som är "fel".

 
  

REGI : 100%


Sergio Martino när han var som mest kreativ. Som de bästa regissörerna använder han främst kameran för att skapa dynamik i sin film.

  

FOTO : 97%


Alla mörkrets färger - Verkligen.

 
  

SKÅDESPELERI : 67%


Edwige Fenech = Kvinnlig skönhet. Sedan kan man strunta i att persongalleriet generellt sett är rätt så ihåligt.

  

MUSIK : 84%


Filmens huvudtema av Bruno Nicolai håller Ennio Morricone-klass. Resten är inte så tokigt heller.

 
  

TEMPO : 93%


Från Janes mardröm i inledningen till de första kusliga händelserna är det sedan full fart till en mångtydig avslutning.

  

ATMOSFÄR : 90%


Omissigenkännlig. Är man ute efter 70-tals Giallo-atmos i en film, så är "All The Colors Of The Dark" ett måste.

 
  

UTFÖRANDE : 91%


Excellent. Filmen förmedlar på ett okonstlat sätt ett virrvarr av budskap till intellektet.

  

REPRISVÄRDE : 90%


En Giallo-klassiker som inte ens är en "äkta" Giallo. Vad sägs om den?!
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Edwige Fenech!!!

 
 

Ruskigt flummig stämning som ingen kan ha ont av.

 
 

Praktiskt taget ingenting.

 
 
En rejäl dos flum sabbar inte vad som på sätt och vis är en utmärkt Giallo.

RECOMMENDED CINEMA