Occhi Di Cristallo


• Eros Puglielli • Italien / Spanien / Storbritannien • 2004 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Eyes Of Crystal


SPELTID:

• 107 min.


MEDVERKANDE:

• Luigi Lo Cascio
• Desislava Tenekedjieva
• Simón Andreu
• José Ángel Egido
• Carmelo Gómez
• Lucía Jiménez
• Eusebio Poncela


MANUS:

• Gabriella Blasi
• Luca Di Fulvio
• Franco Ferrini
• Eros Puglielli


FOTO:

• Luca Coassin


MUSIK:

• Francesc Gener


PUBLICERAD:

• 8 Mars 2006 - 10:25:30


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Konservator. På något sätt är det ett solklart yrke som en seriemördare väljer för att ha något att göra på dagarna också. Det är något vedervärdigt och fel med hela konceptet - Att injicera levande varelser med något gift, sprätta upp dem, tömma dem på inälvor, fylla huden med något passande innehåll och sedan välja ut ett par matchande ögon av glas. Och så radar man upp sina offer-- Troféer, menar jag. Radar upp dem någonstans... Och så gör man det igen...

Ja, alltså - Konservatorer på film. De brukar ha en del fuffens för sig och de har även en tendens för att balla ur så det viner om det. Lärde vi oss inte det från t.ex. "Beyond The Darkness", så kan vi alltid ta en titt på Eros Pugliellis "Occhi Di Cristallo" a.k.a. "Crystal Eyes". Kristallögon i det här fallet syftar just på ögon av glas som filmens psykiskt helrökta seriemördare använder när han (Ja, man får med en gång veta att det är en han.) först stoppar upp en liten ekorre och sedan sätter igång med det som får polisen att förfäras, äcklas och kanske t.o.m. spy lite.

Ett inledande trippelmord blir början på ett extremt udda fall för snuten Giacomo Amaldi och hans kollegor. Amaldi är först och främst kanske inte rätt snubbe att skicka ut på jakt efter en seriemördare då han plågas till bristningsgränsen av något som hände i det förflutna. Den psykiska pressen är redan på väg att knäcka honom och via det nya fallet kommer Amaldi att återigen ställas ansikte mot ansikte med traumat - Något som han har försökt förtränga och som nu börjar göra sig påmint extra mycket.

Några detaljer med ett av mordoffren stör polisen extra mycket. Samma dag som Ajaccio (En av Amaldis kollegor.) ska in på sjukhus för undersökning kommer studenten Giuditta in på stationen och anmäler att hon har en stalker efter sig. Parallellt med detta får vi veta att mördaren skaffar sig en antik docka (Lika stor som en fullvuxen person.) och snart kommer staden att skakas av några riktigt brutala mord. Detta skickar Amaldi rakt in i en situation där han flera gånger håller på att tappa kontrollen över sig själv. Samtidigt ska han lista ut vem som förföljer Guiditta och dessutom försöka identifiera mördaren. Men först måste polisen klura ut motivet, och det verkar vara stopp redan där.

"Occhi Di Cristallo" bygger på romanen "L´Impagliatore" av Luca Di Fulvio och har med Pugliellis och Franco Ferrinis hjälp blivit en stilfylld och riktigt komplex 2000-tals Giallo. Det är då helt klart inte någon vanlig snut-thriller och det är inte ännu en "Se7en"-kopia. Det är för mycket i "Occhi Di Cristallo" som viker av från det som är "Mainstream" för att man ska kunna klämma in den i thriller-facket. Det är för ovanlighetens skull inte stil före substans eller tvärtom utan lika mycket av båda. Och båda elementen är lika viktiga.

Alla vi som väntat på någon form av efterträdare till Dario Argento kan möjligen under filmens gång tänka (En eller flera gånger.) att det mycket väl kan vara Puglielli. Fortsätter han med lika blodiga konstverk till filmer, så lär han inte ligga så många steg efter inom några rullar. Det är det att Puglielli vågar ta ut svängarna ordentligt. Allt ska inte vara utlämnat till ens egen fantasi. Och har "Occhi Di Cristallo" gett blodad tand för Puglielli, så kan han nog ta den här genren hur långt som helst.

Skulle man då våga påstå att "Occhi Di Cristallo" är "En ny Tenebrae"...? Och vad kan man bygga dessa påståenden på i så fall?

Nå... Vad sägs om alla mord där man ofta får se riktigt grymma detaljer - Antingen medan de inträffar eller efter att de har ägt rum? Och vad sägs om ett par ytterst välplanterade villospår som inte är så uppenbara att man avfärdar dem direkt, utan att man verkligen låter dem lura en? (Det här kräver även sin person vid klippbordet för att man ska få se precis lagom mycket av viktiga händelser precis i rätt tid. Det finns ett kritiskt ögonblick där man inte är säker på var de inblandade personerna i händelsen i fråga befinner sig, och jag påstår att sättet det är gjort på är ett visuellt grepp som inte vem som helst kan lyckas så hundraprocentigt med.) Eller vad sägs om det faktum att mördaren i princip är omöjlig att peka ut? (Eftersom storyn är så tajt vävd att den inte tillåter det, helt enkelt.)

Dessa är alla typiska ingredienser för Giallon. Ett par av morden är verkligen råa medan ett par är mer subtila. Men de har ändå samma genomslagskraft som några av morden som man ser i "Opera". Precis som "scenen med halsbandet" i den filmen är det så att man tror att man ser mer än man egentligen gör. Hittills är det ett ganska lätträknat antal regissörer som har lyckats med detta.

Men om man går vidare då... Vad sägs om en tvättäkta anti-hjälte i huvudrollen - En protagonist som inte alltid agerar så godhjärtat och som bär på en och annan mörk hemlighet? Luigi Lo Cascio som Amaldi målar upp ett porträtt av en människa som är på vippen att gå i bitar av att stänga in allt mörker som han har levt med i flera år. Man kan gissa att en sådan person inte direkt har någon naturlig fallenhet för spontana leenden eller skämt. Hur illa det är ställt får man så klart veta och se bl.a. i en scen som inkluderar ett smaklöst skämt. Eller när han bryter ihop när fallet blir för svårt. Jag tror inte att jag sett något liknande i någon annan thriller eller "Neo-Giallo" hittills. (Inte på samma sätt.)

Sedan så har vi ett par riktigt svåra twists för att hålla samma höga nivå på mysteriet tills det helt enkelt inte går längre. På det sättet slipper man att genomlida en slutakt som går på tomgång. Här slösas inte en enda minut bort. Eller vad säger man när mördarens motiv avslöjas och det är så skruvat att det ändå går hand i hand ihop med dennes personlighet till den grad att man köper historien? Mördare i Gialli ska vara så djupt störda av sina trauman så att deras värderingar och tankar helt och hållet avskärmats från allt som är rationellt eller "rätt". Ibland är det svårt som åskådare att svälja, men inte den här gången. (Precis som i "Tenebrae".) Först efteråt får man chansen att börja tänka på de mer "slumpartade" händelserna i filmen. Vad var det som gjorde att vissa nyckelpersoner blev måltavlor för mördaren? Var det för att Ajaccio åkte in på sjukhuset som ledde till att mördaren fick ändra sina planer något? Hur hänger de enskilda incidenterna ihop? O.s.v.

Vad säger man?

Jo, man säger att det är en djävligt bra film som man har sett.

Nu har jag inte ens nämnt fotot som (Enligt Featuretten på DVD:n.) är i Nygotisk stil, d.v.s. mycket skuggor, kontraster, dämpade färgskalor och framförallt olika färgskalor för att markera viktiga händelser som flashbacks och minnesfragment. (T.o.m. förbränningsugnar och brandhärjade byggnader ser fina ut genom Luca Coassins lins.) Mörker och ljus utmanövrerar varandra jävligt snyggt utan att det blir distraherande någon gång. (Annars är det ju vanligt att "liknande" filmer ser ut just som "Se7en".)

Även den skräddarsydda musiken fyller sin funktion otroligt väl och är precis som filmens känsla och look en mix av modernt och klassikt. Ovanligt bra.

Giallo-genren har varit extremt svår att hålla vid liv de senaste 20 åren, men om inte "Occhi Di Cristallo" är nytt bränsle för den... Vad är det då...?

 



  

IDÉ : 94%


En Giallo på 2000-talet är alltid välkommen. Speciellt när den är så otroligt välgjord och annorlunda som den här.

  

STORY : 90%


Nu vet jag inte hur mycket av storyn i romanen "L´Impagliatore" som egentligen har lyfts till filmen, men tyngden från den känns och märks av hela tiden.

 
  

REGI : 96%


Det märks att Eros Puglielli är rätt man i regissörsstolen - Inte bara p.g.a. regin, men till stor del också för att han faktiskt skrev manuset.

  

FOTO : 96%


För det mesta som en tavla som har fått liv. Ljussättningen är i världsklass.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Otroligt starka skådespelarinsatser på alla håll och kanter. Luigi Lo Cascio passar perfekt i huvudrollen.

  

MUSIK : 89%


Oftast framträdande och ofta funktionell när det gäller att förstärka känslor, men ibland lite för långt bort för att man ska påverkas av den.

 
  

TEMPO : 94%


Man sitter klistrad som ett frimärke och är t.o.m. rädd för att blinka ibland.

  

ATMOSFÄR : 96%


Giallon lever. "Occhi Di Cristallo" känns inte som vilken film som helst i mängden. Det kanske är därför de så sällan dyker upp.

 
  

UTFÖRANDE : 97%


Helt. Jävla. Perfekt.

  

REPRISVÄRDE : 92%


Skyhögt. Filmens handling och bildspråk kommer nog att locka en tillbaka.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det är väl bara att ta något i högen?

 
 

Fina FX värmer i vinterkylan.

 
 

Storyn har några ytterst få ojämnheter som hade varit lite svåra att smälta om de inte hade försvunnit i mängden.

 
 
Mycket lovande neo-Giallo.

RECOMMENDED CINEMA