The Cat O´ Nine Tails


• Dario Argento • Italien • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Il Gatto A Nove Code


SPELTID:

• 106 min.


MEDVERKANDE:

• James Franciscus
• Karl Malden
• Catherine Spaak
• Pier Paolo Capponi
• Horst Frank
• Rada Rassimov
• Aldo Reggiani
• Carlo Alighiero
• Vittorio Congia
• Ugo Fangareggi


MANUS:

• Dario Argento
• Luigi Collo
• Dardano Sacchetti
• Bryan Edgar Wallace


FOTO:

• Erico Menczer


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 30 Juli 2004 - 09:55:10


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

10 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Dario Argento Collection


 


 
 
  

Franco Arno (Karl Malden från bl.a. "Streets Of San Francisco".) och hans brorsdotter Lori är på en sen kvällspromenad i sommarnatten. De går förbi en parkerad bil som det sitter två personer i. Franco råkar höra deras samtal som handlar om att "föra information vidare" i utpressningssyfte. Francos problem är att han är blind och ser alltså inte vem utpressaren eller vem den andra personen är. Han försöker få en beskrivning av personerna via Lori, men det är för mörkt för några klara beskrivningar.

På ett stort företag (Som sysslar med genforskning och annat hysch-hysch.) inträffar samma kväll ett inbrott. Reportern Giordani är på plats nästa dag, men det verkar märkligt nog inte som om något har stulits. Det finns givetvis en orsak bakom inbrottet och den enda som vet sanningen är utpressaren själv. Dessvärre råkar han trilla ned framför ett tåg och dö pang bom. Dödsfallet avfärdas som en bisarr olycka, men Franco blir tveksam över sammanträffandet när Lori ser bilden på mannen i tidningen och berättar att det var han som satt i bilen kvällen innan. Franco kontaktar Giordani och de båda dras snabbt in i ett fall där en galen mördare gör allt för att dölja sanningen bakom inbrottet. Franco och Giordani gör upp en lista på sju möjliga misstänkta plus två ledtrådar - D.v.s. nio spår. (En s.k. "niosvansad katt".) Men den avgörande ledtråden verkar finnas någon annanstans.

Spännande blir det... Med en riktigt trevlig upplösning.

Dario Argentos andra långfilm är en välkonstruerad Giallo som vilar på en lika välkonstruerad grund - Det vill säga ett klurigt och balanserat manus. Den "flummar" aldrig ut, utan håller sig ständigt på en jordnära nivå. Däremot är den en naturlig vidareutveckling av allt det som Argento fokuserade på i "The Bird With The Crystal Plumage" och som nådde perfektion i "Four Flies On Grey Velvet". (För helvete! Kan vi få en DVD-release någon gång under detta årtusende?!) D.v.s. experimenterandet med subjektiv kamera och undvikandet av alltför många av de ologiska fällor man säkert lätt trampar i när man skriver deckare.

"Cat O´ Nine Tails" skiljer sig samtidigt lika mycket från andra typiska 70-tals Gialli som den inte gör det. Det vill säga - Från just den här tiden finns det bättre och sämre filmer som flöt med de trender som gällde då. Men det var en ytterst intressant period med möjligheter för just experimenterande, ibland med risken för just det man fasar för - Ologiska förvecklingar och irriterande sätt att knyta ihop säckar där man märker att författaren / regissören tar för givet att man är dummare än vad man kanske är. Inga sådana tjuvknep och tasksparkar här.

Men Argento hade också bra koll redan från början och ser till att hans filmer inte följer de givna mallarna om de har kraft nog att vara standardsättande / höjande. Att det är en "typisk" Argento-film kännetecknas av några karaktäristiska egenheter - Exempelvis visas mördarens flackande näthinna i extrem närbild vid flera tillfällen. (En länk till mördarens sinnen som Argento senare använde i bl.a. "Tenebrae" och "Opera".) Sedan har vi samspelet och kontrasterna mellan protagonisten och antagonisten. Och Argento lyckas även med det smärre konststycket att visa mördaren i bild utan att samtidigt avslöja hans / hennes identitet. Och så kan man aldrig glömma mordscenerna med flera korta klipp där man inbillar sig att man får se mer än man egentligen gör.

"Cat O´ Nine Tails" är både välgjord, spännande och får närmare två timmar att gå väldigt snabbt. Jämfört med Giallons ständigt fluktuerande standard håller den en hög klass, men jämfört med Argentos övriga filmer är den en av dem man lättast glömmer bort och kanske drar sig för att se lika många gånger som ens favoriter. Fortfarande rekommenderas den för Argento-fans. (Vilken gör inte det när man tänker efter?)

 



  

IDÉ : 95%


En något udda intrig som utvecklas och invecklas till ett djupt fascinerande och pussel-liknande mysterium.

  

STORY : 89%


Den starkaste biten med filmen är själva handlingen och dess noggrant balanserade struktur.

 
  

REGI : 94%


Argento fortsätter att gjuta grunden för sin omåttligt höga lägstastandard som regissör / berättare.

  

FOTO : 85%


Ganska så vackert och stilfullt av veteranen Erico Menczer.

 
  

SKÅDESPELERI : 90%


Starka och trovärdiga karaktärer gestaltade av mycket bra skådisar.

  

MUSIK : 66%


Ett typiskt och fint Ennio Morricone-soundtrack. Och när de är typiska är de aldrig tråkiga eller fantasilösa.

 
  

TEMPO : 87%


Filmen har tekniskt sett en relativt lång speltid, men den märks verkligen inte av.

  

ATMOSFÄR : 88%


Omissigenkännelig som vanligt. (Eller snarare: "Redan omissigenkännelig.")

 
  

UTFÖRANDE : 88%


Även denna gång finns det helt enkelt mycket lite att anmärka på.

  

REPRISVÄRDE : 79%


Här finns allt en del cinematiska godbitar som man kan återuppleva flera gånger.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Den här filmen blev ett bevis på att Dario Argento inte var en "one hit wonder".

 
 

Intrigerna engagerar svårt.

 
 

Nja... Det är svårt att komma på något som är dåligt.

 
 
Väldigt olik "Fågeln", men "Katten" lämnar inget lika starkt intryck.

RECOMMENDED CINEMA