Delirium


• Lamberto Bava • Italien • 1987 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Le Photo Di Gioia


SPELTID:

• 90 min.


MEDVERKANDE:

• Serena Grandi
• Daria Nicolodi
• Vanni Corbellini
• David Brandon
• George Eastman
• Trine Michelsen
• Karl Zinny
• Lino Salemme
• Sabrina Salerno
• Capucine
• Loredana Petricca
• Lionello Pio Di Savoia
• Béatrice Kruger


MANUS:

• Gianfranco Clerici
• Luciano Martino
• Daniele Stroppa


FOTO:

• Gianlorenzo Battaglia


MUSIK:

• Simon Boswell


PUBLICERAD:

• 5 Mars 2006 - 21:17:39


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

20 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

"Delirium" a.k.a. "Le Foto Di Gioia" börjar med en serie mer eller mindre lättklädda foton på Gloria (Serena Grandi) medan förtexterna blinkar förbi. (Finns det något effektivare sätt att fånga publikens uppmärksamhet?) Gloria är en f.d. modell som tack vare sin målmedvetenhet och relativt höga ambitioner har blivit chef för "Pussycat Magazine" - En tidning som inte innehåller en enda bild på katter. Gloria kan dock ha skaffat sig en del fiender på vägen till toppen, vilket hon snart blir varse.

Glorias närmaste granne är Mark - En rullstolsbunden kille som är totalt besatt av Gloria. Han brukar titta på henne med teleskop, ringa henne och berätta hur läcker hon är. (Och flämta lite på köpet.) Samma kväll som filmen börjar blir en av "Pussycats" modeller ihjälstucken med en högaffel. Det är något omedelbart bisarrt med mordet då tjejens ansikte (Från mördarens synvinkel.) ser ut som ett jättestort, blodsprängt öga.

Mark blir tack vare sitt smygfluktande vittne till mordet och ringer till Gloria, som så klart inte tror på att någon har blivit mördad - Speciellt inte i hennes swimmingpool. Mördaren flyttar sedan liket till en studio där denne fotograferar det framför en stor bild av Gloria. Fotot skickar mördaren sedan till Gloria och tjejens lik hittas i en container dagen därpå. Och så är mördarjakten i full gång... Eller... I gång i varje fall. (Detektiven som utreder fallet verkar inte vara så engagerad i fallet.)

Gloria blir snart bombsäker på att det är någon på "Pussycat" som är mördaren och att personen egentligen är ute efter henne. Det finns ett helt gäng misstänkta utan alibi och handlingen har tillräckligt med villospår för att man ska bli något förvirrad innan halva filmen gått. Då och då klämmer Lamberto Bava till med antingen lite naket i närbild eller ett splattigt mord - Alla med samma gemensamma nämnare: Att det kvinnliga mordoffret ser ut som ett monster precis innan mordet sker.

"Delirium" kan mycket väl vara den felande länken mellan "Stagefright" (Stilmässigt.) och någon av de mer skummare Giallo-rullarna. (Storyn knåpades ihop av bl.a. författaren till "New York Ripper" och "Cannibal Holocaust".) Fotot är riktigt snyggt (Ja, inte bara närbilderna på Serena.), scenerna är läckert ljussatta plus att filmen har en del prima, effektiv Horror som nog många Giallo-fans har lätt för att uppskatta. (Bl.a. en lång och pirrig scen i ett tomt varuhus, samt ett extremt ovanligt mord.)

Lamberto Bava har fått mycket kritik för sina "mindre" filmer och jämförs ofta (Och orättvist.) med sin farsa. Men det här är en Giallo som trots "flummerierna" håller god standard trots att mysteriet inte är mystiskt. Givet är mördarens motiv helt redlöst och slutet är totalt uppåt väggarna, men det väsentliga är ändå att spänningen hålls på en riktigt angenäm nivå - Driven av de element som ändå är unika för genren.

Förutom allt detta är det precis som om någon skurit ut en bit av 1987 och slängt med det i mixen - Allt som är tidstypiskt för slutet av 80-talet är med på ett eller annat sätt. Glöm laptops, digitalkameror och projektorer och säg "Hallå igen!" till vulgära prydnadsföremål och smaklösa kläder i drivor. (Det enda "tidlösa" i filmen är Marks vita Volvo 740, och då är det väl rätt så all right.) Annars finns här inte mycket fingervisningar om att Giallon år 1987 inte mådde speciellt bra. Så Lamberto Bava lyckades med gott resultat och på egna meriter sätta sin egen film på Giallo-kartan utan att planka för mycket från exempelvis Argento.

"Delirium" kommer varmt rekommenderad om man nu inte hänger upp sig på "märkligheter" och ser dem som en nackdel. För det finns det ett par av...

 



  

IDÉ : 85%


Flera av Lamberto Bavas idéer förverkligade i en och samma film. Läs i detta fall det som: "Inte dumt alls."

  

STORY : 76%


Själva deckargåtan hamnar då och då en bit utanför centrum, men det gör inte så mycket eftersom det finns så lite utfyllnad annars.

 
  

REGI : 85%


Bava Jr. har flera gånger visat att han kan regissera med säker hand och "Delirium" är inget undantag.

  

FOTO : 87%


Om 80-talet inte ger dig akut rabies, så är filmen riktigt tjusigt filmad.

 
  

SKÅDESPELERI : 80%


En massa Eurohorror-kändisar i både stora och små roller. (Och så Serena Grandi, förstås.)

  

MUSIK : 90%


Simon Boswell kan alltid leverera ett par härliga synth/rock-dängor.

 
  

TEMPO : 83%


Det finns någon enstaka transportsträcka, men inget som stör för mycket eller får en att tappa intresset för filmen.

  

ATMOSFÄR : 87%


Jajamän! Det vore då själva fan om inte världens främsta filmnation kunde pressa ned lite atmos i sina filmer.

 
  

UTFÖRANDE : 85%


Inget av genrens bästa bidrag på långa vägar. Det viktiga är att här ändå finns en hel del egenheter som gör att filmen skiljer sig från mängden.

  

REPRISVÄRDE : 72%


Om man inte hittar någon bättre Giallo att glo på, så kan man alltid plocka fram "Delirium". Den får i alla fall 90 minuter att gå snabbt om inget annat.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Bava Jr. har gjort en hel del bra rullar under sin karriär...

 
 

...Men han jämförs för ofta med sin pappa - På gott och ont.

 
 

"Pussycat Magazine" finns inte på riktigt. (Väl?)

 
 
Lika intressant som en titt i "Pussycat Magazine".