Salò, Or The 120 Days Of Sodom


• Pier Paolo Pasolini • Italien / Frankrike • 1975 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Salò O Le 120 Giornate Di Sodoma


SPELTID:

• 111 min.


MEDVERKANDE:

• Paolo Bonacelli
• Giorgio Cataldi
• Umberto Paolo Quintavalle
• Aldo Valletti
• Caterina Boratto
• Hélène Surgère
• Sonia Saviange
• Elsa De Giorgi
• Ines Pellegrini


MANUS:

• Pier Paolo Pasolini
• Sergio Citti
• Pupi Avati


FOTO:

• Tonino Delli Colli


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 4 Mars 2006 - 21:43:56


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Det är väl inte för ofta en regissör blir mördad p.g.a. en film han gjort, men det finns en del som tror att det är just det som hände Pier Paolo Pasolini. Hans über-kontroversiella "Salò O Le 120 Giornate Di Sodoma" a.k.a. "Salò, Or The 120 days of Sodom" är onekligen inte helt lätt att sitta igenom. Det här är mil ifrån "Horror" i den omfattning man kan relatera till begreppet, men samtidigt skapar den en mental oreda som inkluderar förfäran och oförfalskade äckelkänslor. Ungefär som kannibal-kalasorgierna från Ruggero Deodato och Umberto Lenzi. Det är den enda likheten.

"Salò" var först och främst den italienska fascismens högborg under Mussolinis ledning tiden innan det sket sig för Hitler och Andra Världskriget tog slut. Pasolini baserade filmen på Marquis De Sades (Sleaze-kungen på Ludvid XVI:des tid som satt inspärrad ett bra tag för... Livlig fantasi, kan man väl säga...) "120 Days Of Sodom" och inkluderar fyra kapitel - "Anteinferno", "De Besattas Krets", "Skitens Krets" och "Blodets Krets".

Fyra personer som representerar makten - "Biskopen", "Hertigen", "Magistraten" och "Presidenten" - tillfångatar åtta unga män och åtta unga kvinnor som sedan (Under 120 dagar.) blir utsatta för en... Jävlars massa vidrigheter - Allt från sexuella förnedringar till fysiskt, utstuderat våld som gradvis blir värre och värre. Är det inte piskningar eller skitätning på dagordningen, så varierar tortyren från våldtäkter till tung-amputationer och rena avrättningar. Detta varvas med "erotiska" anekdoter som förmögna, prostituerade kvinnor berättar medan de ackompanjeras av en pianist.

Men det börjar i alla fall rätt lugnt då Pasolini tar lagom tid på sig att ge allting den historiska bakgrund som krävs, men efter att de fyra ledarna förklarat reglerna för sina fångar är det långt ifrån en trevlig filmupplevelse som väntar. Enkelt förklarat skildrar Pasolini, utan att vika en centimeter, ett gäng perversa svin. Att svinerierna sker så högt upp i makten hamrar bara in Pasolinis budskap om att människor, rika och / eller mäktiga, i skuggan av ett krig kan få för sig att göra precis vad som helst mot vem som helst.

Möjligtvis ville Pasolini testa tittaren - Man kan definitivt inte se filmen oberörd (Om man inte lirar i samma liga som fascisterna i filmen, d.v.s.!) och man kan säkerligen inte dra likheter mellan underhållningsvåld och våldet i "Salò". Filmen gjordes precis vid rätt tidpunkt, men det blev en helvetes orkan när filmen hade premiär. Och inte långt efter det hade någon klubbat ihjäl Pasolini...

"Salò" var en av de filmerna man kunde hitta för uthyrning under sektionen "Drama" när videovåldsdebatten rasade i tid och otid. Ryckta ur sina sammanhang är tortyr- och våldsscenerna i "Salò" precis lika "förråande" som i exempelvis "Cannibal Holocaust", men eftersom filmen har ett så starkt politiskt budskap i grunden istället för att vara "videovåld" för "sakens skull", så var det aldrig ens tal om något förbud. Som bekant har ju inte "videovåld" något "kulturellt" värde. Skillnaden borde vara att det egentligen inte är någon skillnad.

Tiderna har tacksamt nog förändrats. Videovåld är accepterat av staten och nu står både "Salò" och "Motorsågsmassakern" i samma hylla. Men för att dra ännu en parallell till "Cannibal Holocaust" - Precis som "Salò" är det en film som man hört massor om, och som man automatiskt räknar till en av de absolut värsta innan man sett den. Än idag nämns "Salò" på många skräckfilmssajter trots att det egentligen är ett ganska tempofattigt... Drama... Men en 15-årsgräns på filmen är fortfarande lite väl lågt, kan man tycka. Några av våldsscenerna har en svårt otäck "Snuff Movie"-känsla över sig precis som vissa scener i "Emanuelle In America".

Jo, det här är bra långt från Eurohorror - Egentligen... Men hade t.ex. Joe D´amato gjort en variant på filmen, så hade den nog inte fått lika mycket goda ord från de som företräder "finkulturen". Så den går inte ens att jämföra med någon samtida film egentligen.

 



  

IDÉ : 75%


Originell måste man väl ändå säga att filmen är.

  

STORY : 65%


Den känns tyvärr mer som just lösryckta episoder än en sammanhängande helhet.

 
  

REGI : 76%


Kompetent, men knappast mycket mer.

  

FOTO : 80%


Stundtals riktigt snyggt komponerade bilder.

 
  

SKÅDESPELERI : 52%


Inget som man minns en längre tid.

  

MUSIK : 72%


Det är svårt att tro att Ennio Morricone skulle kunna misslyckas.

 
  

TEMPO : 53%


Halvsegt på sina håll och kanter.

  

ATMOSFÄR : 74%


En motbjudande känsla hänger ständigt över filmen. Och över tittaren efteråt.

 
  

UTFÖRANDE : 70%


Det blev en provocerande och chockerande film som har lyckats bevara mycket av sin ursprungliga styrka genom åren.

  

REPRISVÄRDE : 31%


Jag tror knappast att det här är något man sitter och tittar på varje helg. Särskilt när man har fått veta vad rabaldret kring filmen handlade om.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Linjen mellan "finkultur" och "fulkultur" blev äntligen tunnare.

 
 

Fanns det ingen som förväxlade detta med Snuff, då?!

 
 

"Skitgott" får en helt annan klang efter att man har sett filmen.

 
 
Hela scenariot påminner visst om något...