Touch Of Death


• Lucio Fulci • Italien • 1988 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Quando Alice Ruppe Lo Specchio


SPELTID:

• 81 min.


MEDVERKANDE:

• Brett Halsey
• Ria De Simone
• Al Cliver
• Sacha Darwin
• Zora Kerova
• Marco Di Stefano


MANUS:

• Lucio Fulci


FOTO:

• Silvano Tessicini


MUSIK:

• Carlo Maria Cordio


PUBLICERAD:

• 23 Februari 2006 - 09:45:54


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Man kan säga att Lester Parson har två hobbies - Mord och gambling. Han har även utvecklat en smak för människokött. Det ständiga spelandet har satt honom i ekonomiska trångmål, eftersom lagom sällan är lagom för någon med spelmani - Han satsar sedelknippen på hästar utan att direkt vinna några storkovor. När han sedan behöver kredit hos en "vadslagningsfirma" är det stopp ganska snart. (Vadslagningsfirman verkar hederlig i alla fall - Den drivs att två pers i en källarlokal och de flyr så fort polisen är i närheten.)

Därför behövs en plan B. Och därför har Lester gjort det till en vana att svara på rika kvinnors kontaktannonser - Det är just att de är rika som är den gemensamma nämnaren. Det, och andra underligheter som att de antingen har mustasch / skäggväxt, en missbildad överläpp eller något annat. En av dem råkar bara vara en sadomasochistisk operasångerska (Som är extra förtjust i örfilar.) som inte ens kan hålla tyst i sömnen.

Lester lurar i alla fall till sig alla dessa kvinnors pengar i form av kontanter eller juveler innan han mördar dem på olika sätt. (Så det fanns en baktanke med allt?!) En av dem blir även av med en bit kött från låret som Lester sedan tillagar och äter framför T.V:n. Alla offer har han även filmat vid något tillfälle.

Så "cool snubbe" är inte direkt någon träffande beskrivning av Lester. "Touch Of Death" följer enbart honom och visar vilka bekymmer en spelgalen seriemördare kan stöta på i tillvaron. Ett av offren styckar han med motorsåg, mal ned kroppen till köttfärs som sedan grisar (Och en katt!) matas med. Ett annat måste han ta med ut på en åktur. O.s.v. Via nyheterna får Lester reda på om offrens kvarlevor har hittats och ifall polisen är honom på spåren. I det här fallet verkar det även vara så att en annan seriemördare försöker sätta dit Lester för mord som han inte begått.

Under tiden som allt detta sker blir så klart Lester mer och mer galen och hör röster. Det är bara de två mafioso-typerna i en lagerlokal som sätter skräck i honom när han spelat bort allt och lite till på bl.a. poker. Och pengarna måste fixas fram.

"Touch Of Death" är ännu en "mellanfilm" för Fulci under en period då han hellre gjorde film än riktigt bra. Innan comeback-försöket med "Zombi 3" gjorde han den här och "The Ghost Of Sodom". Kanske försökte han hitta något nytt och annorlunda att tillföra till sin väldigt speciella form av filmskapande, eller så hade några bra idéer där slutresultatet inte blev riktigt som han hade tänkt sig. "Touch Of Death" har inte mycket till handling egentligen - Det är varken någon Giallo eller någon riktig thriller. Spänningen är praktiskt taget på noll. Möjligen är den stundtals en kolsvart komedi och det finns en mikroskopisk del av något slags... Relationsdrama. Men något starkt helhetsintryck skapar inte filmen.

En del av Fulcis odödliga trademark finns här i alla fall - Splatterscenerna som inte liknar någon annans till stilen. Det är väl de som i vanlig ordning räddar filmen, och det var även det som räddades från filmen när Fulci klippte in så gott som alla Gore-scener i "Nightmare Concert". För det finns inte mycket annars - Möjligen är det intressant att se hur filmen slutar och vad som händer när Lester sjunker allt djupare ned i galenskapen, men Lester Parson måste vara en av filmhistoriens tråkigaste och mest färglösa seriemördare. All right - Det är väl ganska wacky att lyssna på klassisk musik medan man styckar ett lik med motorsåg, men när han jagar sitt offer och vevar med ett järnrör, så ser det mer ut som han är rädd för att träffa någon med det. (!) Och när Lesters samvete hinner ikapp honom... (Eller vad det nu är.) Tja... Man känner allt själv en mild touch av schizofren förvirring...

Nej, det här är säkerligen ingen av Fulcis bästa rullar. Men någon riktig fanatiker kan allt hitta några scener som gör filmen sevärd. Bortom den rätt märkliga och sleazy atmosfären vet man ju ändå att när det är Splatter med i spelet, så levererar alltid Fulci.

 



  

IDÉ : 72%


Fulci hade alltid lite prima galenskaper i rockärmen...

  

STORY : 48%


...Tyvärr kom de inte alltid till sin rätt i manusform.

 
  

REGI : 65%


Ovanligt trött och stel regi av The Big F.

  

FOTO : 54%


Inget nämnvärt på den här fronten.

 
  

SKÅDESPELERI : 49%


Inte på den här heller.

  

MUSIK : 64%


Sedvanligt sleazy. (Porr-saxofonen är bara ett måste.)

 
  

TEMPO : 62%


Filmen blir småtråkig när blodet väl har stänkt klart.

  

ATMOSFÄR : 61%


Nja... Det finns inte så mycket att säga.

 
  

UTFÖRANDE : 61%


En medioker rulle med några få ljusglimtar.

  

REPRISVÄRDE : 62%


Efter några repriser blir nog filmen stående i hyllan. (Om man nu inte säljer den vidare.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Splattret. (Vad annars?) Plus att godbitarna från filmen klarade sig till "Nightmare Concert".

 
 

Fulci provade på allt möjligt.

 
 

Storyn haltar verkligen som en gubbjävel med två träben.

 
 
Fulci kanske tappade orken under mitten och slutet av 80-talet, men på Splatter-fronten bangade han aldrig.