The Murder Secret


• Mario Bianchi • Italien • 1989 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Non Aver Paura Della Zia Marta


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• Gabriele Tinti
• Lucy Arland
• Sacha Darwin
• Jessica Moore
• Norren Parker
• Anna Maria Placido
• Maurice Poli
• Adriana Russo


MANUS:

• Mario Bianchi


FOTO:

• Silvano Tessicini


MUSIK:

• Gianni Sposito


PUBLICERAD:

• 18 Februari 2006 - 10:16:13


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Familjehemlighter. Yeah, man! Finns det något bättre bränsle för vanföreställningar och andra nojor än sådana...?! Svårt att säga. De är som designade för bisarra avslöjanden, vansinniga tragedier och nedåtgående spiraler av så stenhård galenskap att den får vilken snäll familjefar som helst att antingen bli kannibal, djävulsdyrkare, seriemördare eller Software-polis... Eller varför inte allt på en och samma gång?

Nu så har inte detta så värst mycket med Mario Bianchis "The Murder Secret" att göra. Men som storyn börjar verkar det i alla fall lovande ett tag.

Moster Martha har återvänt efter en evighet i Sydamerika och bjudit Richard + familj för en weekend i hennes hus ute på landet. Men Richard döljer något. Han har berättat långt ifrån allt för sin fru och sina barn, t.ex. att hans morsa tog livet av sig när han var barn. Och detta direkt efter att hon berättade en "liten hemlighet". Hemligheten har han så klart hållit tyst om. (Det vore väl inte mycket till hemlighet annars, antar jag.) Egentligen har Martha varit inspärrad på hispan sedan Richard var liten, men nu har hon tydligen släppts ut.

Väl framme vid huset möter de fastighetsskötaren Thomas som berättar att Marhta fått förhinder och att hon inte kommer dit förrän imorgon bitti. Men familjen får ändå stanna i huset och vänta, och Thomas har gjort allt för att fixa till det. Och så finns där en obligatorisk källardörr som har varit "igenbommad i flera år", men det kan väl inte vara något mysko med det? Inte heller med det faktum att telefonen ringer ett par gånger under kvällen men att ingen finns i andra änden när Richard svarar? (Än så länge inget som direkt signalerar: "Fly, annars ska ni få se på fan!", alltså.)

Men inte en chans att moster Martha dyker upp.

Den skumma Thomas dyker upp igen (Han kunde lika gärna ha en T-shirt som det står "Filmens Misstänkta Seriemördare #1" på med illröda blockbokstäver.) och säger att Martha kommer imorgon istället. Hon hade tydligen försökt ringa igår kväll men hade inte hört Richard, så hon ringde Thomas istället. Nåväl - Allt är ju frid och fröjd annars.

Men säg det lugn som varar... Fast... Jo, det här är det lugn som varar, förresten. Det tar en bra stund innan det händer något anmärkningsvärt överhuvudtaget. Men en natt vaknar Richard av märkliga ljud i huset och går så klart upp för att kolla vad det är...

Mario Bianchi, som nästan uteslutande gjort hårdporr efter den här filmen (Eller så är "The Erotic Adventures of Zorro" något som Disney har smetat ihop som vanligt.), flummade till det ordentligt med "The Murder Secret". Detta var när den andra vågen av Eurohorror sjöng på sista versen. För det mesta är Bianchis regi lika statisk som i en tvålopera, men det finns en del hårda Splatterscener för att kompensera det influensa-snorsega tempot som första halvan av filmen lider av. Hade inte Fulci övervakat filmen, så hade det förmodligen inte ens funnits någon schysst Gore. Men det finns lite i alla fall - Bl.a. en blodstänkande duschscen i bästa "Psycho"-stil och ett par halshuggningar medelst motorsåg och kistlock. Detta är tre scener som Fulci sedan fick bättre användning för i "Nightmare Concert : A Cat In The Brain". Och blinkar man för länge, så missar man en käck liten referens till "The Beyond".

Men slutligen får vi ändå veta allt om alla och speciellt Richards hemlighet. Men tyvärr hänger saker och ting inte riktigt ihop genom hela filmen. Man får ändå vara beredd att svälja en hel del nonsens mellan varven. Särskilt när allt ska förklaras så snabbt som möjligt. Det är andefattigt utfört framför allt och det kan skyllas på brister i manuset. (Ni har säkert sett det tidigare - En av karaktärerna håller ett helt föredrag under slutminuterna och släpper luften ur precis allt.) Tycker man att det är störande, så lär man bli riktigt förbannad på slutet. Vad tänkte Bianchi på vid det här laget? Märkte han att slutet inte höll och beslutade sig för att göra ett till?

Med en bättre författare och... En bättre skräckfilmsregissör hade "The Murder Secret" kunnat räddas från att bli ett lågvattenmärke. Det var enbart bra att Bianchi inte fortsatte att göra bort sig och att han snart nog återvände till porren. Den passar nog mer hans förmåga både som författare och regissör.

 



  

IDÉ : 58%


1989 var grundidén till sådana här filmer "redan" en väl beprövad formel...

  

STORY : 52%


...Och Mario Bianchi klarar inte av att göra sitt manus varken spännande eller intressant. Men helt uselt är det inte.

 
  

REGI : 50%


Emellanåt verkar Bianchi inte vara direkt heltänd på projektet. Det är ingen som helst dynamik i regin.

  

FOTO : 62%


Halv-mysigt. Och Bianchi fick med lite kvinnlig hud här också.

 
  

SKÅDESPELERI : 59%


Hyfsat bra, men det är noll gnista mellan skådisarna.

  

MUSIK : 64%


Tekniskt sett finns det ju musik i filmen, men direkt minnesvärd eller tilltalande är den ju inte.

 
  

TEMPO : 47%


Man får vara beredd att vänta på att det ska hända något.

  

ATMOSFÄR : 58%


"Ett-isolerat-hus-på-landet"-känslan är bra, men "Fan-jag-blir-galen"-känslan är nästan obefintlig.

 
  

UTFÖRANDE : 47%


Bianchi blev väl glad när filmen var klar så att han slapp engagera sig mer. (Det skulle förklara slutet, menar jag.)

  

REPRISVÄRDE : 35%


Den här känns lite som en "Väntrumsfilm" - D.v.s. att man bara skulle se den om den skulle råka visas i ett väntrum medan man är så långt bak i kön att man faktiskt hinner se hela.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Splattret, så klart. (Har jag inte skrivit det här drygt två hundra gånger redan?)

 
 

Idén...

 
 

...Som tyvärr rinner ut i sanden.

 
 
Idiotiska eskapader utspädda med lite schysst Gore.