The House With Laughing Windows


• Pupi Avati • Italien • 1976 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Casa Dalle Finestre Che Ridono


SPELTID:

• 105 min.


MEDVERKANDE:

• Lino Capolicchio
• Francesca Marciano
• Gianni Cavina
• Giulio Pizzirani
• Vanna Busoni


MANUS:

• Antonio Avati
• Pupi Avati
• Gianni Cavina
• Maurizio Costanzo


FOTO:

• Pasquale Rachini


MUSIK:

• Amedeo Tommasi


PUBLICERAD:

• 29 Juli 2004 - 11:29:04


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

10 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• MEDIAGLUTT:
I. DVD Vs. DVD » House With Laughing Windows, The : Image Entertainment Vs. Nouveaux Pictures


 


 
 
  

Vill man ha sin skräck serverad som en Giallo fast med en rejäl överdos psykologisk terror, så letar man oftast förgäves efter mycket bättre rullar än "La Casa Dalle Finestre Che Ridono" a.k.a. "The House With Laughing Windows". De kommer inte i ens väg alltför ofta, och missar man dem, så är det en stor skam. Det här är verkligen inte att leka med och den ger mersmak för Pupi Avatis filmer. Ån ena sidan prånglade Avati inte ut rullar lika ofta som exempelvis The Big F, men å andra sidan har pärlor som den här så många bra kvalitéer att de räcker för ett par filmer och några till.

Stefano kallas till ett litet samhälle för att restaurera en stor väggmålning i en kyrka. Även kyrkan har sett bättre dagar och väggmålningen föreställer St. Sebastian som med flera knivhugg blir avrättad av två vitklädda personer. Konstnären bakom Sebbes fanart hette Legnani och han ballade tydligen ur under sin kreativa period. Men ett par iögonfallande tavlor blev det och igenkänningsfaktorn i St. Sebastian är att vi i inledningen såg en man bli torterad till döds på ett liknande sätt medan en röst besatt svamlade om färger som skildrar döden. (En återkoppling till Gialli själv?) Denna inledning är sedan en viktig del av handlingen genom hela filmen. Allting hänger nämligen samman med ett hus som man inte ens får se förrän långt senare - Ett hus med "konstiga fönster". Men det blir ändå en exceptionellt effektiv knytpunkt till skräcken som har utspelats innanför dess dörrar.

Arbetet går bra och Stefano bor tillfälligt på ett hotell, men en dag får han ett telefonsamtal där den anonyma ringaren väser åt honom att lämna tavlan i fred. Stefano låter sig inte skrämmas riktigt så lätt, men han har en bra orsak att börja undra när hans vän, som just har kommit på något som han vill berätta för Stefano, dundrar ned från en balkong och dör. Det avskrivs som ett självmord, men både Stefano (Och tittaren.) förstår att han blev utkastad.

Utkastad från hotellet blir också Stefano eftersom "alla rum är upptagna och det kommer en speciell gäst". Hotellets ägare säger att gästen tyvärr fick hans rum. Vinken fattas på studs och Stefano får istället bo i ett hus utanför byn. Huset är förfallet och ser för jävligt ut både utifrån och inifrån. Den enda som bor där är en sängliggande gammal kvinna som är väck för det mesta. Stefano försöker göra det bästa av situationen men hör redan första natten lite konstiga ljud från vinden. Han går dit upp för att se sig omkring och hittar en rullbandspelare med ett band. Vem som helst hade ju spelat upp det och Stefano är inte mindre nyfiken än någon annan i ett creepy hus. Det som är inspelat på bandet ska inte avslöjas, men det blir både en vändpunkt och en upptrappning i storyn.

Stefano får helt plötsligt sadla om till deckare eftersom han får fler hotfulla telefonsamtal plus att en person faktiskt redan har dött. Han försöker pussla ihop storyn bakom tavlan i kyrkan och huset med de konstiga fönstren. Han vill också väldigt gärna få reda på vad som hände med Legnani och ifall invånarna i byn döljer något riktigt smaskigt. Under tiden som Stefano bekantar sig med lärarinnan Francesca, så blir han också mer och mer besatt av fallet - Fallet där han bara har stöd från byns fyllo Coppola som, till slut, berättar om "huset med de skrattande fönstren" och vad som försiggick där en gång i tiden.

Stefano blir alltmer konfunderad när ingenting verkar stämma överens med det han vet och det han får reda på. Kanske finns svaret närmare än han tror och kanske är allting en konspiration för att han inte ska få veta sanningen bakom Legnanis öde och förehavanden? Djävulskt spännande blir det i alla fall och det ovanliga med Avatis film är att den håller samma nivå av spänning hela tiden plus att den blir mer och mer nervslitande fram mot slutet. Det blir ganska snart solklart att hemligheten genom åren har bevarats av personer som skulle kunna göra vad som helst för att den också ska förbli en hemlighet. Stefano inser snart att han mycket väl kan ha tagit sig vatten över huvudet.

Är då "La Casa Dalle Finestre Che Ridono" en Giallo? Den ovanligt låga bodycounten och bristen på riktigt slafsiga mord talar så klart mot det, men den kusliga historien, de oerhört smarta vändningarna, manusets struktur, det levande fotot och scenografin talar för det. Så visst vinner "för"-sidan. Avati kom möjligen på ett sätt att kombinera Giallo med andra genrer eftersom allting i filmen fungerar så bra, men det är i varje fall ingen vanlig deckare. Det är den för sofistikerad för. Som en... Giallo...

Filmen är i alla fall ett stenhårt måste för varje sann älskare av Eurocult. För det är inte så ofta som man ser så här kluriga berättelser som inte rämnar under vansinniga plot-twists när det verkligen gäller. Och slutet får dig garanterat att känna äkta fasa. Filmen slutar med ett groteskt avslöjande och en nervpirrande bild där man själv får avgöra "vad som hände sedan". Det är väldigt få filmer där denna typ av cliffhanger används, men det är för att få kan få till det. (Bara Fulci gjorde det bättre i "Sette Note In Nero".)

Ännu en "bortglömd" klassiker som fick nytt och välförtjänt liv på DVD.

 



  

IDÉ : 99%


När självaste Pupi Avati gör en skräckfilm...

  

STORY : 97%


...Så blir det verkligen inte tretton-på-dussinet Leksaks-Horror.

 
  

REGI : 100%


Onormal. Nästintill på samma besatthetsnivå som bara mästarna kan nå upp till utan att det blir fånigt.

  

FOTO : 94%


En livs levande tavla. (Den är t.o.m. vacker ibland!)

 
  

SKÅDESPELERI : 96%


Enastående bra rollprestationer. Lino Capolicchio är perfekt i huvudrollen som en "Giallo"-hjälte.

  

MUSIK : 83%


Ingen absolut höjdpunkt i filmen, men den passar bra och den är stundtals väldigt vacker. (Amedeo Tommasi skrev den.)

 
  

TEMPO : 91%


Introt fångar intresset med en gång och sedan är det mycket lite som skulle få en att stänga av.

  

ATMOSFÄR : 97%


I stort sett perfekt.

 
  

UTFÖRANDE : 97%


En mästerligt utförd psykologisk skräckthriller med ett ohyggligt slut.

  

REPRISVÄRDE : 88%


Man vill lätt se filmen igen. Och berätta om den / visa den för alla andra.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Slutet gör slarvsylta av nerverna.

 
 

Sömnen efteråt behöver inte bli av topp-kvalitet.

 
 

Man undervärderar kanske filmen första gången man ser den.

 
 
Nervsammanbrott.

RECOMMENDED CINEMA