Werewolf Woman


• Rino De Silvestro • Italien • 1976 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Lupa Mannara


SPELTID:

• 101 min.


MEDVERKANDE:

• Annik Borel
• Howard Ross
• Dagmar Lassander
• Tino Carraro
• Elio Zamuto
• Osvaldo Ruggieri
• Andrea Scotti
• Frederick Stafford


MANUS:

• Rino Di Silvestro
• Anthony La Penna
• Howard Ross


FOTO:

• Mario Capriotti / Dennis Kull


MUSIK:

• Coriolano Gori / Susan Nicoletti


PUBLICERAD:

• 10 Februari 2006 - 09:58:20


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009----2-------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Rino De Silvestros "Werewolf Woman" sparar inte på Sleaze-krutet när den drar igång med att en blodstörtnings-orsakande (På fler än ett sätt kommer det att visa sig!) läcker tjej (Annik Borel) naken studsar omkring och krälar på marken innan hon förvandlas till en blodtörstig och våldsam varulv... Som på beställning är Anti-Varulvsklubben ute i natten och letar efter någon varulv att slakta, men utflykten slutar med att en snubbe får skallen kluven av en yxa. Man ska inte gå ut i skogen, speciellt inte när det är mörkt. (Eller snarare: Man ska inte gå ut för att döda "monster". Punkt slut.)

Naket i närbild, våld och lite hederligt Splatter... Allt är som det ska vara för en italiensk Sleaze / horror-buffé från 70-talet. Tio minuter in i filmen vet man att det här inte kan vara annat än ännu en klassiker...! (PG-13 filmer är inte, och kommer aldrig att bli Horror hur mycket de än försöker.) 200 år senare får vi stifta bekantskap med Daniela (Borel igen.) som inte verkar ha riktigt alla proppar hela i proppskåpet. Detta är dock inte så konstigt med tanke på att hon blev våldtagen som tonåring och sedan aldrig fick chansen att läka själsligt och mentalt. Som om inte detta vore mer än nog, så börjar Daniela få för sig att hon är en reinkarnation / besatt av en viss släkting - Varulvstjejen i inledningen som ändå liknar Daniela till förväxling.

När Danielas varulvstendenser virvlar upp till ytan ballar det ur ganska snart under ett besök hemma. En natt lurar hon med sig sin svåger ut i skogen där hon först förför honom och sedan... Biter till utav bara helvete - Inte så där med ett vanligt, enkelt bett som vilken vampyr som helst hade nöjt sig med, utan riktiga... Bett...! (Sådana som skulle ge utslag på en badrumsvåg om man vägde sig innan och efter bettet.) Det är verkligen en sexuell form av rent raseri i hennes vansinnesutbrott och detta är bara ett smakprov på vad som kommer senare. Alla tror att svågern blev ihjälbiten av något rabiata vakthundar, men Danielas familj blir ännu mer bekymrad över hennes mentala hälsa och får henne intagen på en psykiatrisk klinik. Hon har inte mycket till övers för "behandlingen" där, så när hon blir någorlunda klar i skallen, så lyckas hon till slut fly och... Vi säger så här... Hon är inte botad. Inte på långa vägar.

"Werewolf Woman" lappar verkligen till en då och då, och oftast minst när man anar det. Det finns en sällan skådad intensitet i filmens våldsinslag samt en lång rad scener som man bara vet kommer att ha en djävligt risig utgång. De Silvestro har till stor del hittat rätt ton och balans för att vi inte ska få för många chanser att låta pulsen sjunka. Med undantag för lite stel dialog (Filmen är ändå 100 minuter lång.), så går det hela tiden från värre till värst och det är inget snack om att det här är rå Exploitation från tiden när filmerna fick var fula, skitiga och jävliga. (Fast så ful kan man ändå inte säga att filmen är!)

Någon enstaka gång saktar tempot ned när t.ex. Danielas far och en detektiv försöker klura ut om Daniela är skyldig till alla brutala mord och vad det är för fel på henne. Till slut når ändå "Werewolf Woman" sin... Klimax... Men vid det laget är det mycket svårt att överträffa allt man sett dittills. De Silvestro brände slut på Sleaze-krutet för snabbt. Så det blir mer som ett anti-klimax när historien om Daniela får sitt slut. Tyvärr. (Och det tungt menat.)

"Werewolf Woman" saknar inte andra brister som lätt kan kopplas till sista tredjedelen av filmen när det är tänkt att handlingen ska göra en vändning. När den väl gör det blir den aningen djupare, men bara inte riktigt lika intressant. Det hintas om att något riktigt gruvligt kommer att hända när konflikterna i Danielas psyke först planas ut och sedan trappas upp, men... Det blir inte riktigt så... Till stor del gör filmen ett felfritt jobb när den isolerar Daniela från omvärlden och visar vidden av hennes psykotiska tillstånd. Men med tanke på hur hon agerar sedan stämmer inte riktigt överens med hur hon agerat tidigare, trots att det inträffar ännu mer tragedier i hennes liv än tidigare. Det är ju i slutet alla tunga bitar ska komma. Eller?

Men om man ser på filmen till sin helhet, vilket man ju alltid ska, så är det allt en ruskigt elak jävel till film. Vet man att man då och då känner suget efter något som genererar en gnutta obehag (På ett bra sätt, då. Allt har ju två sidor som bekant.) och inte ryggar för allt vad den bästa Eurosleaze har att erbjuda finsmakarna, så är verkligen inte "Werewolf Woman" en alltför oäven rulle. Så mycket bra som ändå finns här överväger ett par tomrum.

 



  

IDÉ : 83%


I stort sett lika galen som Daniela själv.

  

STORY : 74%


Storyn är dessvärre inte helgjuten, men här finns en hel del att gotta sig åt.

 
  

REGI : 85%


Jämn och bra av Exploitation-veteranen Rino De Silvestro.

  

FOTO : 84%


Kompetent fotat med en redig konstnärlig tyngd bakom. (Men sedan tröttnade både Mario Capriotti och Dennis Kull?)

 
  

SKÅDESPELERI : 85%


Annik Borel stjäl i och för sig showen, men ingen av skådisarna är direkt dåliga.

  

MUSIK : 85%


Toppenbra och lite udda.

 
  

TEMPO : 75%


Några ojämnheter på väg till det oväntat andefattiga slutet.

  

ATMOSFÄR : 87%


Prima Sleaze var det här!

 
  

UTFÖRANDE : 85%


Förstklassigt utan överdrivet många habrovinker.

  

REPRISVÄRDE : 83%


Bring it on... För det finns väl inte så mycket bättre i den här otroligt breda genren?
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Daniela tjafsar man inte med om man inte vill bli ett slappt lik minus några liter blod.

 
 

Storyn är bättre i början än i slutet.

 
 

Dagmar Lassander har en för liten roll... Men... Vad-- Fin hon är... (Är det inte jävligt varmt här igen?)

 
 
För märklig för sitt eget bästa, men det näst bästa är ju bra nog.