Asylum


• Roy Ward Baker • Storbritannien • 1972 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• Peter Cushing
• Britt Ekland
• Herbert Lom
• Patrick Magee
• Barry Morse
• Barbara Parkins
• Robert Powell
• Charlotte Rampling
• Sylvia Syms
• Richard Todd
• James Villiers
• Geoffrey Bayldon


MANUS:

• Robert Bloch


FOTO:

• Denys N. Coop


MUSIK:

• Douglas Gamley


PUBLICERAD:

• 1 Februari 2006 - 10:17:49


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx-5
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 

Kan det bli mycket charmigare? Inom vad man ändå måste kalla "Modern Horror"...? Det beror som vanligt på vad man är ute efter, förstås. Men är man sugen på riktig Old School Brit-Horror, så kan man ofta tillförlita sig på Hammer eller Amicus - De visste bättre än att bara driva med skräckfilmsfansen, utan framför allt drev de genren framåt mot nytt och outforskat territorium.

"Asylum" från nämnda Amicus är en riktigt charmig historia - För att använda ordet lite fel. Den är även relativt enkelt gjord, har en säregen atmosfär och packad med just det ogripbara som gör 70-talsskräck så älskvärt. Den är dessutom skriven av Robert "Psycho" Bloch. Och - Det är en antologi. I "Asylum" är det Dunsmoores mentalsjukhus som står i centrum och dit kommer en dag Dr. Martin för en anställningsintervju med Dr. Starr. Men istället för Starr träffar han Starrs kollega Dr. Rutherford. Det visar sig att Starr för några dagar sedan blev galen och försökte mörda Rutherford - Så Starr blev själv patient på Dunsmoore och Rutherford hamnade i rullstol. (Låter som en lite väl spännande arbetsplats.) Dr. Rutherford låter sedan Martin intervjua fyra av patienterna som alla är inspärrade av mer eller mindre bra orsaker. Inte nog med det - En av dem sägs vara Starr själv och lyckas Martin identifiera denne så är jobbet hans flera gånger om...

Varje patients historia är alltså en kort film i själva filmen och när Martin tar ett snack med Bonnie, så börjar "Frozen Fear"...! En rik snubbe har köpt en ny frysbox som han tänker förvara kött i - Men inte vilket kött som helst, utan sin frus! (Hackad i bitar, givetvis.) Allt för att han ska kunna fly med sin nya tjej. Men det hela går inte som det säkert var planerat.

En småtrevlig inledning på alla galenskaper i "Asylum" och definierar vad man kan svälja och inte svälja. Men med tanke på i vilket tillstånd de intagna befinner sig i, så kan man bara hänga med utan för mycket eftertanke. Eftertankar skulle bara förstöra helhetsupplevelsen.

Över till den andra berättelsen, "The Weird Taylor", som handlar om en skräddare på ruinens brant. Affärerna går pissigt och betalar han inte hyran för butiken inom knappt en vecka, så åker han ut. Men en kväll kommer Smith dit med ett lite ovanligt uppdrag - Att skräddaren under nattetid syr en kostym av ett udda, självlysande material. När kostymen är klar och skräddaren ska ha betalt, så får han tyvärr reda på vad kostymen är till för.

I den tredje delen "Lucy Came To Stay" kommer Barbara hem till sin bror efter att ha återhämtat sig från en del psykiska besvär. Hon blir allt annat än glad över att en äldre sköterska flyttat in - Troligtvis för att "se efter" Barbara ifall hon får något återfall. Men så får Barbara samma kväll åter se sin gamla väninna Lucy. Det blir en glad återförening, men säg den glädje som varar. (Barbara sitter ju på dårhuset i själva huvudfilmen.)

Och i den fjärde "Mannikins Of Horror" har Dr. Byron tillverkat en liten robot som liknar honom själv både till det yttre och... Inre... Hans idé går ut på att han ska kunna styra roboten med tankekraft för att hämnas på de som håller honom inspärrade på Dunsmoor. Denna del utspelas på själva mentalsjukhuset och har några riktigt fina twists fram mot slutet. Och jag tror inte att någon kommer att kunna räkna ut vem Dr. Starr är...

"Asylum" har trots sina svackor ett par riktiga höjdpunkter. Den är aldrig överdrivet kuslig, utan är mest på nivå med "En Ruskig Historia". ("Tales Of The Unexpected".) (Om ni minns den serien.) "Asylum" är även stundtals ganska så ojämn i tempot och något stel då och då. I "The Weird Taylor" märks det främst att utrymmet inte räcker till för allt som borde finnas där. Det är något där som inte stämmer riktigt. "Lucy Came To Stay" är desto mer jämn och på "samma våglängd" som inledningen och avslutningen i filmen.

Det är då själva upplägget och idén tillsammans med avslutningen som gör "Asylum" lite bättre och annorlunda än många andra antologier. Visst skrattar man till då och då, men det är alltid mer hjärtliga skratt än hånfyllda. Det dräller även av bra skådisar i filmen och det gör inte saken träigare direkt.

Men personligen skulle jag inte kunna ogilla "Asylum" hur mycket jag än försökte.

 



  

IDÉ : 85%


Engelska Horror-antologier... När har de inte varit både charmiga och uppskattade?

  

STORY : 75%


Småtrevliga rysare som är svåra att tycka illa om.

 
  

REGI : 69%


Funktionsduglig och lite till.

  

FOTO : 70%


Det samma gäller fotot.

 
  

SKÅDESPELERI : 82%


Det finns en hel armé bra skådisar på det här mentalsjukhuset. (Det är väl där de hamnar till slut.)

  

MUSIK : 53%


Den finns där bara för sakens skull utan att den stjäl någon uppmärksamhet. Men utan den hade man märkt att den saknas.

 
  

TEMPO : 81%


"Asylum" hinner aldrig bli trist med så mycket som händer hela tiden.

  

ATMOSFÄR : 75%


Über-traditionell "Amicus"-stämning.

 
  

UTFÖRANDE : 76%


Jovars. Detta är en riktigt lyckad, men väldigt anspråkslös rulle.

  

REPRISVÄRDE : 73%


Oavsett vad, så måste allt "Asylum" ses några gånger.
 
 
 

Charmen, gott folk. Charmen.

 
 

Hela grejen med antologier är svårt att säga något taskigt om.

 
 

Tyvärr har inte filmen åldrats så där magiskt bra.

 
 
Amicus när de var som bäst.