Cannibal Holocaust


• Ruggero Deodato • Italien • 1979 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 93 min.


MEDVERKANDE:

• Robert Kerman
• Francesca Ciardi
• Gabriel Yorke
• Perry Pirkanen
• Luca Barbareschi


MANUS:

• Gianfranco Clerici


FOTO:

• Sergio D'Offizi


MUSIK:

• Riz Ortolani


PUBLICERAD:

• 27 Juli 2004 - 08:58:07


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx-----4
2006222222122122
2007111211111122
2008797777765555
2009544455555566
2010666655666665
2011554444444444
2012444444


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx-11
2009------------
2010-----------4
20117--4--6---96
20125411---


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

32 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. EC Entertainment
II. Grindhouse Releasing
• BD RECENSIONER:
III. Shameless Screen Entertainment
• MEDIAGLUTT:
IV. DVD Vs. DVD » Cannibal Holocaust : Another World Entertainment Vs. EC Entertainment
V. DVD Vs. DVD » Cannibal Holocaust : Grindhouse Releasing Vs. EC Entertainment


 


 
 
  

Ingenting på denna jord kan förbereda en för hur man kommer att reagera när man ser "Cannibal Holocaust" för första gången. Till en början känns den som en dokumentär och sedan känns den som en djungeläventyrsfilm och chockumentär. Men när filmen är slut kommer man att vara både chockerad, äcklad, förbluffad, mållös, upprörd och kanske t.o.m. förbannad. Ruggero Deodatos film slår till från flera olika håll. Med full kraft. Dokumentär-känslan i början av filmen är ett medvetet planterande av begreppet realism för att man ska vaggas in i en känsla av att det här är på riktigt. Vilket är ett bevis på att det är en mäster-regissör som vet vad han sysslar med.

Filmen för Deodatos del var ett aggressivt gensvar på nyhetssändningarna som började nå "dagens" nivå när det gällde att med chock hamra in rädsla och osäkerhet i T.V.-tittarna. Nu, runt 30 år senare, har "Cannibal Holocaust" (Som dramatiserad "chockumentär".) nått så gott som alla T.V.-kanaler och Internet. Olyckor och dödsfall kablas ständigt ut och dramatiseras när effekten i sig inte är tillräcklig. Budskapet når nu alla och inte bara den relativt lilla skara som såg just den här filmen när den var färsk. Men. Den har åldrats så väl att den fortfarande anses vara värst av de värsta. Oftast är folk som inte har sett den så rädda för den att de inte heller vill närma sig den. De vill inte möta den sanna skräcken i sig själva och frigöra den eftersom deras egna vanföreställningar sätter käppar i hjulet.

"Cannibal Holocaust" börjar med ett T.V.-reportage som ställer sig frågande till begreppet kannibalism. Man påstår att det fortfarande existerar i de djupaste djunglerna bland infödingarna som sägs vara raka motsatsen till "oss" i det "civiliserade" väst. Jämförelserna verkar övertydliga och t.o.m. banala. Ett team skickades i vilket fall tidigare iväg till Amazon-djungeln för att göra en dokumentär om ämnet, men de råkade försvinna spårlöst. Efter ett par månader uppmärksammas fallet i samband med reportaget och man skickar ut professor Harold Monroe för att ta reda på vad som hände filmteamet. Det är här som de solbrända snubbarna med halv strandklädsel (Och en giftpil alltid redo för diverse inkräktare.) kommer in i bilden - Bokstavligt talat.

Det går aningen motigt redan från början. Det är inte bara att ge sig ut i djungeln och hoppas på det bästa, utan en guide är A och O. Ute i djungeln klarar man sig inte en dag även om man lyckas undvika att trampa på någon giftspindel. Men så bor det ju folk där också - Folk som har en helt annan syn på saker och ting än vad "vi" har - Tillvaron ser annorlunda ut, kulturen ser annorlunda ut och straffen... De ser väldigt annorlunda ut. Efter lite strapatser kommer till slut Monroe och hans grupp fram till stammens by och ser filmrullarna hänga utanför en hydda. Efter en liten middag (Och ni vet vad kannibaler gärna mumsar på.) och en byteshandel får Monroe med sig rullarna hem. Det är här filmen byter stil och blir "dokumentär" när innehållet på filmrullarna granskas hemma i New York.

Man kan säga att det som var tänkt att bli en intressant dokumentär urartar när filmteamet ballar ur och börjar trakassera, hota och mörda infödingarna. Och så länge de har eldvapen och har ryggarna fria, så har de övertaget. Men det behöver ju inte vara så länge. Deras hämnd blir... Annorlunda. Och det är här man bara måste beundra Deodato som inte tog någons parti, utan skildrade båda sidors barbari med samma utgångsläge - Den går inte att begripa. Vansinnet som exploderar i våld är en urkraft som ligger bakom så gott som alla konflikter där man inte kan prata sig fram till en fredlig lösning.

Smart nog, och för maximal impact, kommer "Sköldpaddsscenen" tidigt i dokumentären och ger den en otäck aura av realism. När sedan infödingarna ger sig på filmteamet, så är man smittad av denna "realism" och därför blir det så effektivt att se dem bli ihjälhuggna och kastrerade. "Dokumentären" avslutas så klart hastigt när ingen längre kan filma, och eftersmaken är otroligt bitter. Man delar sin reaktion med producenterna i T.V.-kanalens lilla biograf - De sitter tysta och ser minst sagt bedrövade ut. En av dem ger order om att förstöra materialet och Monroe undrar vilka de riktiga kannibalerna egentligen är.

Det är inte det att man långt borta från "civilisationens" lagar och regler per automatik förvandlas till ett odjur som gör vad som helst mot de som man anser är "lägre stående varelser", utan det faktum att en dokumentär om just "kannibalism" förväntas vara rå och chockerande. Det här filmteamet hade inte nöjt sig med en vanlig "dokumentär", utan de gav sig iväg för att göra en Mondo-rulle som är strået vassare än alla andra. Detta förmedlas via Deodatos bilder och via dem visar han också hur lätt det kan spåra ur i jakten på en sensation. "Dokumentären" fungerar förträffligt som en spegling av det som både då och sedan blev verklighet inom "T.V.".

Det som är mest otroligt är att Deodatos film har fastnat i en tid och samtidigt förankrat allt provocerande som är förknippat med det i en och samma film. Ingen har gjort det tidigare och det är frågan om någon någonsin kommer att kunna göra om det. Med tanke på vilken explosionshärd allt "Cannibal Holocaust"-relaterat är. Trots alla totalförbud, alla åtal / konfiskeringar och censur, så finns det ingenting som kommer att förstöra Deodatos film på samma sätt som T.V.-bolaget förstör Alan Yates film i filmen. Man kan istället välja att se det mästerliga i hantverket - Realismen i Gore-effekterna. Stämningen runt hela fenomenet. Att filmen fortfarande ibland tros vara "Snuff" 30 år senare. Och så vidare. Annars brukar "film" som en chockens instrument avmagnetiseras efter ett tag. Och som en motvikt behövs det alltid någonting som får en att reagera. "Cannibal Holocaust" trotsar allt.

Alan Yates var på sätt och vis först på samma sätt som Deodato själv var. Bara den oforcerbara länken mellan film och T.V. skiljde dem åt.

 



  

IDÉ : 100%


Ytterligare en oförliknelig snilleblixt. Med stort S.

  

STORY : 94%


Aningen "ur balans" i början av filmen, men "dokumentär"-delen återupprättar det allra mesta med sin kusliga realism.

 
  

REGI : 100%


Ruggero Deodatos mästerverk.

  

FOTO : 87%


Den snåriga djungeln och allt som hör till. Inte världens vackraste filmfoto, men i det här fallet får man ha lite överseende med att det inte är det väsentligaste med "Cannibal Holocaust".

 
  

SKÅDESPELERI : 97%


Generellt sett i världsklass. Skådisarna lyckas förmedla rädsla, ångest, avsky, cynism, intolerans och... Hat...

  

MUSIK : 91%


Riz Ortolani skrev några riktigt vackra stycken som fungerar som en absolut motpol till filmens innehåll.

 
  

TEMPO : 96%


Det är ingen hejd på otrevligheterna när de väl får fart. Till slut sitter man som klistrad och kan inte sluta titta. (Lika lite som när en T.V.-presentatör säger: "Vi vill varna känsliga tittare.")

  

ATMOSFÄR : 97%


Den går att skära i med en Machete.

 
  

UTFÖRANDE : 97%


Det är bara att läsa om alla reaktioner som filmen har fått. Allt är ett solklart bevis på hur välgjord och äkta filmen är.

  

REPRISVÄRDE : 95%


Det finns ingenting som hindrar en från att se om filmen då och då - Kanske som en påminnelse om... Något...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Filmens oöverträfflighet, odödlighet och diamanthårda ökändhet.

 
 

Allt annat kommer tvåa - T.o.m. Riz Ortolanis utmärkta soundtrack.

 
 

Det börjar på "Djur" och slutar med "Snuff". (Det slår bort några poäng från slutbetyget.)

 
 
Förmodligen den starkaste och mest kompromisslösa filmen någonsin.

TOP CINEMA