Hatchet For The Honeymoon


• Mario Bava • Italien / Spanien • 1970 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Il Rosso Segno Della Follia


SPELTID:

• 83 min.


MEDVERKANDE:

• Stephen Forsyth
• Dagmar Lassander
• Laura Betti
• Jesús Puente
• Femi Benussi
• Antonia Mas
• Luciano Pigozzi
• Gérard Tichy


MANUS:

• Santiago Moncada


FOTO:

• Mario Bava


MUSIK:

• Sante Maria Romitelli


PUBLICERAD:

• 26 Januari 2006 - 22:32:35


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010---8--------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

18 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

John Harrington driver ett Paris-baserat och väletablerat modehus med bröllopsklänningar som specialitet. Varje år är det dussintals blivande brudar som anlitar Johns firma och antagligen rullar pengarna in i drivor då han inte direkt bor i en papplåda ute på trottoaren. Enda problemet är att John är en seriemördare med flera unga kvinnors liv på sitt samvete. Hans senaste offer var ett nygift par på ett tåg som fick veta hur det känns att bli filéad med en köttyxa. John erkänner med lätthet för sig själv att han är paranoid, totalt galen och att han lika gärna kan mörda tills han kommer på vad det är för fel på honom. (När han redogör för det här, så låter det som om han just fick den här bra idén.) Hej och hå - Så kan det gå.

Problem har annars under flera år staplats på hög för John. Han vill av olika orsaker skiljas från sin elaka och dominanta fru Mildred, men det är en ganska ensidig önskan. Hon säger att deras äktenskap är tills "döden skiljer dem åt". (Aldrig en smart sak att säga till ett köttyxviftande psykfall i en Giallo.) Samtidigt plågas han dag och natt av det som är hela mysteriet med filmen - Och faktiskt för John eftersom han lyckats förtränga en viss händelse. Vi får till en början inte se mer än några hypnotiska bilder från tiden då John var liten, men allt klarnar för varje gång han får sina våldsamma flashbacks. En sak är säker - Han har helt klart utvecklat en ohälsosam fixering för bröllopsklänningar. Och för att "sansa" sig har han ett speciellt hemligt rum dit han brukar gå. (Första gången man får se det är inget annat än en mästerregissör in action - Det är så oerhört tjusigt filmat med ljussättningen och alla färger.)

Under tiden som fler kvinnor rapporteras saknade har John en detektiv efter sig som misstänker honom starkt för att ha något med försvinnandena att göra. Antydningarna haglar och den allt annat än smidiga detektiven bara väntar på att han ska göra bort sig. Så dyker Helen Wood upp i Johns liv och fattar tycke för honom... Och så börjar saker och ting knaka i fogarna. Ordentligt. Men hinner John lista ut vad som plågat honom under hela livet innan han blir helt galen?

Med "Hatchet For The Honeymoon" tog Mario Bava och författaren Santiago Moncada Giallo-formeln och vände i stort sett upp och ned på den - Här får man direkt veta vem mördaren är, men inte ett smack om hans motiv eller det psykologiska trauma som ligger i bakgrunden. Kan det då hålla igenom en hel film och kan man överhuvudtaget klämma ut någon som helst spänning ur det här? Jadå. Mot ganska så höga odds fungerar det ändå över förväntan. Det finns inte så övermäktigt många pusselbitar i mysteriet med Johns bröllopsklänningsfetischism och varför han gillar att hugga ned brudar, men de bitar som finns är viktiga för att man ska kunna greppa vidden av Johns galenskap. Spänningen är helt annan femma. Eftersom det ju är John vi följer genom hela filmen, kan vi aldrig vara helt säkra på vad som är verklighet eller vad som är hans vanföreställningar. En lite märklig twist i mitten av filmen hjälper till att förstärka detta utan att det blir alltför fånigt. De flesta frågetecknen rätas ändå ut till sist och allt är frid och fröjd.

Filmen är rättigenom lätt på nagelbitarspänning och spänning överhuvudtaget, men den bågnar av allt annat. Den är framförallt läckert gjord. Mario Bava var både regissör och fotograf för "Hatchet For The Honeymoon" och det blev inget annat än ett levande konstverk. (Jag tror att alla färger som en kamera överhuvudtaget kan fånga upp syns vid något tillfälle.) Men även skådespelarna är förträffliga minst sagt - Stephen Forsyths porträtt av John Harrington är skrämmande bra, Laura Betti som Mildred är oförglömlig med sin kyliga charm och Dagmar Lassander som Johns "love interest" Helen Wood är så karismatisk att det riktigt strålar om henne.

"Hatchet For The Honeymoon" verkar vara ännu ett av Mario Bavas mindre kända och orättvist bortglömda verk. Utöver en känsla av att den kanske hade mått bra av betydligt mer intensitet, är den kanske aningen för enkel och tam för de mest härdade Giallo-rävarna men för "Art House" för mainstream-publiken. (Deras förlust.) Vad synd på en ändå såpass välgjord och sevärd film.

 



  

IDÉ : 86%


Ett ganska så djärvt försök att göra en lite annorlunda Giallo...

  

STORY : 71%


...Men det fungerar inte riktigt så bra som man hade önskat. Det finns för lite spänning och mystik helt enkelt.

 
  

REGI : 94%


Ännu en fantastisk insats av Mario Bava.

  

FOTO : 92%


Det samma kan man säga om hans insats som fotograf också.

 
  

SKÅDESPELERI : 95%


Tre fantastiska skådisar i huvudrollerna lyfter filmen rejält.

  

MUSIK : 81%


Riktigt bra och okomplicerad.

 
  

TEMPO : 77%


Det finns vissa stunder då det händer för lite helt enkelt.

  

ATMOSFÄR : 88%


Ljuvlig som i vilken Giallo som helst.

 
  

UTFÖRANDE : 84%


En väl godkänd rulle av en regissör som hade ett otroligt skarpt sinne för film. Synd att producenten inte hade bättre koll och att författaren inte tog ut svängarna lite mer.

  

REPRISVÄRDE : 70%


Ganska högt p.g.a. filmens look och lysande skådespeleri.
 
 
 

Mario Bava kunde nog inte göra en dålig rulle.

 
 

Den som har Dagmar Lassander runt sig dagligen borde väl automatiskt bli botad från diverse psykiska sjukdomar.

 
 

Mördaren har inte många koppar i skåpet. Tre på sin höjd.

 
 
Ännu en rulle för Giallo-komplettisten.