The Short Night Of The Glass Dolls


• Aldo Lado • Italien / Västtyskland • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Corta Notte Delle Bambole Di Vetro


SPELTID:

• 92 min.


MEDVERKANDE:

• Ingrid Thulin
• Jean Sorel
• Mario Adorf
• Barbara Bach
• Fabijan Sovagovic
• José Quaglio
• Relja Basic
• Piero Vida


MANUS:

• Aldo Lado
• Ruediger Von Spiess


FOTO:

• Giuseppe Ruzzolini


MUSIK:

• Ennio Morricone


PUBLICERAD:

• 17 December 2005 - 21:50:42


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

12 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

En korp hoppar omkring i en park och hittar ett lik i buskarna. Parkskötaren upptäcker det också och mycket riktigt är det en man som ser ut att vara stendöd. (Vi får tids nog veta att han heter Gregory Moore.) Parkskötaren lyssnar efter hjärtslag men konstaterar att Gregory har tagit ned skylten. Något stämmer dock inte eftersom vi hör hjärtslagen.

Gregory hamnar på bårhuset och snart får vi veta att han egentligen bara är helt paralyserad medan alla andra tror att han är död. Gregorys hjärna och intellekt fungerar alltså som vanligt och medan han ligger i kylrummet och stirrar i taket så har han lite tid att fundera över hur han hamnade där och varför.

Så börjar "The Short Night Of The Glass Dolls" och handlingen berättas sedan som en tillbakablick - Väldigt strukturerat och snyggt berättat från början och sedan... Blir det gradvis annorlunda... (Men inte sämre.) Vi får veta att Gregory fram tills sin "död" var en journalist i Prag som via sin flickvän Miras mystiska försvinnande blev indragen i ett fall där flera unga kvinnor försvunnit spårlöst. Medan Gregory snokar efter sanningen så inser han efter ett tag att det nog kan sluta hur illa som helst. Vilket det ju gjorde. (Fast Prag ser rätt varmt ut. Så att ligga i buskarna på rygg behöver inte vara helt kattpiss.)

Men men - Hinner Gregory lösa "mordet" på sig själv innan obducenterna börja hacka i honom? (Han kan ju knappast ha "dött" av naturliga orsaker.)

Detta blir en integral del av spänningen som skruvas upp i bakgrunden. Medan vi följer förvecklingarna så vet vi ju vad som kanske, eller kanske inte, väntar Gregory. Medan desperationen sakta slår sina klor i honom så försöker han alltså pussla ihop händelserna. På sätt var det en ytterst klurig deckargåta som Aldo Lado fick till. "The Short Night Of The Glass Dolls" kan varken klassas som Giallo eller skräckfilm egentligen, men den har en omissigenkännlig stämning och en klar aura av sådant som ändå gör att den oftast klassas som just en Giallo. Det får gärna vara väldigt fantasifullt och otroligt - Och väldigt dystert på sina håll och kanter.

När man tror att allt som kan bidra till en tillfredsställande final är kramat ur berättelsen så klämmer Lado till med ett oväntat och minnesvärt slut. Det är inte ofta imiterat, och de gånger någon har försökt sig på något liknande har det antingen fungerat eller fallit platt till marken. Här fungerar det tack vare att handlingen kring Gregorys taskiga situation är så välkonstruerad och utan att det finns för mycket vatten som Lado kan ta sig över huvudet. Sedan så kan man säkert hitta lite "tafflig storytelling" här och var om man överanalyserar.

Om man ska ösa fler superlativ över "The Short Night Of The Glass Dolls" så är den väldigt vackert fotad. Prag (Både exteriörer och interiörer.) ser ofta ut som levande tavlor. Det är snyggt, det är spännande, man vill definitivt veta hur det går för Gregory. Och Ennio Morricone har skrivit den riktigt fina (Vad annars?) musiken.

Som en välblandad lösgodispåse för godisälskaren är "The Short Night Of The Glass Dolls" det samma för Giallo-älskaren.

 



  

IDÉ : 87%


Idén känns väldigt annorlunda och fräsch...

  

STORY : 88%


...Precis som storyn. Den lite udda deckargåtan skulle lätt kunna rasa samman, men den håller och den håller bra.

 
  

REGI : 90%


Aldo Lado får till det bra - Som väntat.

  

FOTO : 92%


Vilken bild / scen som helst från Prag kan säkert bli ett snyggt vykort.

 
  

SKÅDESPELERI : 91%


Utmärkta skådisar överallt och Jean Sorel är arketypen för "Giallo-hjälte" rakt igenom.

  

MUSIK : 84%


Vem annars är Ennio Morricone kan bidra med lite ljuva toner till en 70-talsrulle? (Ja, jag vet - Det fanns ett par gubbar då med.)

 
  

TEMPO : 87%


Sitter man inte som klistrad inom en minut, så är något galet.

  

ATMOSFÄR : 89%


Det finns...

 
  

UTFÖRANDE : 87%


...Helt enkelt inget mer att tillägga - Det här är sannerligen en riktigt, riktigt bra rulle...

  

REPRISVÄRDE : 84%


...Som man kan se många gånger.
 
 
 

Det originella sättet att berätta storyn.

 
 

Det fruktansvärt elaka slutet.

 
 

Att denna Giallo-pärla inte är mer känd.

 
 
Rullen med ett så originellt upplägg att den bara gick att använda en gång.

RECOMMENDED CINEMA