Emanuelle In America


• Joe D´amato • Italien • 1976 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 100 min.


MEDVERKANDE:

• Laura Gemser
• Gabriele Tinti
• Roger Browne
• Riccardo Salvino
• Lars Bloch
• Paola Senatore
• Maria Piera Regoli
• Giulio Bianchi
• Efrem Appel
• Matilde Dell´Aglio
• Carlo Foschi
• Maria Renata Franco
• Giulio Massimini
• Stefania Nocilli
• Marina Hedman


MANUS:

• Ottavio Alessi
• Maria Pia Fusco
• Piero Vivarelli


FOTO:

• Joe D´amato


MUSIK:

• Nico Fidenco


PUBLICERAD:

• 5 November 2005 - 13:35:10


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx------
2006------------
20071010----------
2008------------
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009-------539--
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

14 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Emanuelle And The Last Cannibals (1977)


 


 
 
  

Joe D´amato visste alltid att ska man skaka om tittaren så ska man göra det ordentligt. Och flera gånger om. På skuggsidan av 70-talets filmvärld kunde man göra detta då det fortfarande fanns mycket mark att bryta i Exploitation-genren. Så att någon skulle driva den erotiska klassikern "Emmanuelle" in i den här världen med gasen i botten kom kanske inte helt oväntat. Inget var ju heligt då heller. Och vem annars hade kunnat göra jobbet bättre än D´amato? Med tanke på (Black) Emanuelle-filmernas mottagande - Ingen.

Det fungerade. Så gott som alla som såg den chockades (Räkna även dit de efterföljande problemen med censuren. Jag återkommer till detta.) och i 2000-talets ljus är, och förblir, "Emanuelle In America" ett stenhårt stycke Sleaze som än idag saknar motsvarighet. Det fina i kråksången var att att D´amato lyckades att ruska om de mest härdade Horror-nördarna såväl som snuskhumrarna. Varför man ens som Horror-fan är där från första början och gluttar vet man inte... Eller... Jo... Man vet. Man är mycket väl medveten om att mannen även gjorde "Death Smiles At Murder", "Beyond The Darkness" och "Anthropophagous". Med flera. Vilket i sig genererar någon sorts nyfikenhet.

Och man har ju oundvikligen hört en massa om filmen genom åren. Faktiskt så mycket att man undrar om någon rört ihop kanske tre eller kanske t.o.m. fyra olika filmer. Den känns då som det - Maken till mer halsbrytande genre-byten i en och samma rulle får man leta efter. Och man känner sig inte direkt ren och fin efter att ha sett det här - Det är en sak som är säker.

Black Emanuelle (Som alltid - Spelad av Laura Gemser.) är modefotograf när hon inte extraknäcker som en sensationslysten undercover-reporter för en mindre nogräknad tidning. Hon brukar infiltrera sig i olika societetskretsar och i smyg fotografera deras förehavanden. (Läs: orgier.) Efter några turer hit och dit får hon syn på en Snuff-movie som ett par ser på medan de älskar. Hon beslutar sig för att försöka ta reda på om det är äkta Snuff, samt vem som gör filmerna.

Tro nu inte att "Emanuelle In America" har någon story som har en början, en mitt och ett slut. Det är mer som en serie mer eller mindre pinsamma sexscener av alla möjliga varianter som enbart fungerar som en transportsträcka till själva "huvudstoryn" som får den mest otillfredsställande avslutningen på år och dag. Tydligare förklarat - Den får ingen avslutning.

Vad ska man då tro / tycka? Vad man än uppskattar så finns här garanterat något man kommer att känna stark aversion inför. På den här tiden var det alltså kommersiellt gångbart (Utanför Italien.) att slänga med s.k. "Hardcore inserts" i den här typen av filmer. Det handlar inte om många minuter och det är varken snyggt eller smidigt utfört, utan det fungerar som en total destruktion av det erotiska som finns i "Emanuelle In America". En mycket märklig "lösning" kan man tycka. Kommer man ifrån detta så har man ändå de ökända Snuff-scenerna att bäva inför. Eller se fram emot. (Om man nu är fascinerad av äktheten i dem och det tekniska utförandet bakom.)

För de är sannerligen chockerande även om de upptar kanske 1% av hela filmen. (Fanns nog en och annan dreglande porrdiggare som ångrar att han löste biljett.) Dessa ovanligt starka tortyr- och mordscener filmades på 35 millimeters film, framkallades på 8 mm., överexponerades och repades med flit för att få fram "Snuff-känslan". Giannetto De Rossi stod bakom specialeffekterna och när man ser dem, så är det inte så konstigt om många trodde att det var äkta vara och att ryktena fick fart. (Det finns alltså inte mycket Splatter / våld, men det som finns har en overklig genomslagskraft.)

Annars kommer Laura Gemsers många dreglande fans kommer så klart att få mest behållning av filmen. Hon är inte påklädd för ofta under filmens 100 minuter.

Långt över 20 år på strimlade och mindre strimlade VHS-bootlegs fixade Blue Underground fram den definitiva och ocensurerade versionen av "Emanuelle In America". Rätt och slätt. Det här är en av de få gånger som allt prat och alla rykten som filmen genererat ofta varit mer intressanta än stora delar av själva filmen. Tror ni exempelvis den blev en favorit hos BBFC innan de slipade saxarna?

Alltså.

Förutom chock-elementen (Det kan ifrågasättas huruvida de hamnar inom horror-genren eller inte.), de exotiska miljöerna, Nico Fidencos härliga låtar och D´amatos skamlösa, enkelspåriga inställning, så finns det inte mycket i "Emanuelle In America" som gör att den kan beskyllas för att vara ett mästerverk. Men den är ändå unik på något udda sätt.

Ni som är nyfikna på filmen (Av olika orsaker.) vet vilka ni är, men jag rekommenderar den då inte... Men jag har en rätt bra idé:

Ge inte bort den som present till någon nära släkting.

 



  

IDÉ : 76%


Originellt smaklös och provocerande så det skriker om det. Då. (Men inte helt avmagnetiserad nu heller.)

  

STORY : 38%


Lika nyanserad som i vilken porris som helst. (Och just när det börjar hända något tar filmen slut?!)

 
  

REGI : 83%


D´amato härjar återigen bäst han kan...

  

FOTO : 81%


...Och yxar till ett tjusigt foto.

 
  

SKÅDESPELERI : 41%


Är det skådespeleri inblandat också...?! Laura Gemser ser ut att spela sig själv i alla fall.

  

MUSIK : 85%


Nico Fidenco slänger ihop lite as-schyssta låtar till en film som de känns aningen bortkastade på.

 
  

TEMPO : 39%


Segt som snor under långa stunder. Och återigen - När det lyfter i slutet tar filmjäveln slut.

  

ATMOSFÄR : 78%


Snuff-scenerna skapar egenhändigt hela filmens tunga stämning. Resten känns som en sjaskig 70-tals XXX-rulle. (Vilket den ju på sätt och vis är.)

 
  

UTFÖRANDE : 70%


Giannetto De Rossis grymma Special FX är i särklass. Resten är det lite si och så med.

  

REPRISVÄRDE : 69%


Så bisarr i sitt utförande att man måste se den minst två-tre gånger för att påminna sig om hur djävla tokig den är.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Det ser ut som Snuff!

 
 

Det är inte Snuff!

 
 

Många tror att det är Snuff!

 
 
En hel oljetanker på brasan som brinner så länge Snuff-myten lever.