Requiem Pour Un Vampire


• Jean Rollin • Frankrike • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Vierges Et Vampires


SPELTID:

• 84 min.


MEDVERKANDE:

• Marie-Pierre Castel
• Mireille Dargent
• Philippe Gasté
• Dominique
• Louise Dhour
• Michel Delesalle
• Antoine Mosin
• Agnès Petit
• Olivier François
• Dominique Toussaint


MANUS:

• Jean Rollin


FOTO:

• Renan Pollès


MUSIK:

• Pierre Raph


PUBLICERAD:

• 26 Oktober 2005 - 09:37:44


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

20 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Encore Filmed Entertainment
• MEDIAGLUTT:
II. DVD Vs. DVD » Requiem Pour Un Vampire : Encore Filmed Entertainment Vs. Another World Entertainment


 


 
 
  

Nu är det ta mig fan på riktigt...! Rollin når i och med denna film en perfekt "no fucking around"-försegling som började utkristallisera sig i "föregångaren". Dock utan Jean-Jacques Renons ljussättning, men ändå inte utan "ljusmålning" som t.o.m. hade varit för bra för att visas på ett ljusseminarium.

Två tjejer, Marie och Michelle (Utklädda till clowner.), och en snubbe är på bilburen flykt undan två civilklädda poliser. Alla skjuter hejvilt på varandra, men snubben blir pangad innan de lyckas skaka av sig förföljarna. (Det här är tydligen dagen efter en nyårsfest (!), vilket möjligen förklarar utstyrseln. Eller så har Rollin bara en fascination för clowner.)

Clown-brudarna eldar upp flyktbilen (Med den "döda" snubben inuti.) och fortsätter sedan flykten till fots. De vet troligtvis inte vart de ska, men språngmarschen går genom sädesfält och gröna skogar. I ett fallfärdigt hus byter de om efter att ha tvättat av sig sminket. Efter några turer hit och dit hamnar de på en ödslig och stor kyrkogård mitt ute i ingenstans. Fram tills nu är allting relativt normalt, men sedan tar det "Rollinska" vid när tjejerna via ett ännu mer ödsligt slott hamnar i en mardrömslik värld som man möjligtvis bara senare känner igen från "The Demoniacs" och kanske "Le Frisson Des Vampires". Slottet råkar bara vara ett näste / gömställe för en kult vampyrer ledda av en kvinnlig vampyr som lika lätt hypnotiserar folk som hon tar kål på dem. (Antar att de flesta offer dör av skräck eller något.) Råkar man irra sig in på slottet eller blivit ditlockad kan man ungefär räkna med att det är kört. I krokarna ligger även "The Last Vampire" och trycker i en kista. (Han ser ärligt talat inte ut att må speciellt bra.)

Men vad gör vampyrerna där och vad har de för planer annat än att sörpla i sig lite blod från ofrivilliga (?) blodgivare, ligga och slöa hela dagarna samt återupprepa denna procedur i några sekel? En sak är i alla fall säker - Isoleringen har direkt inte gjort slottet till en bastion för psykisk hälsa. De vill så klart föra sitt arv vidare. Problemet är bara att få vill ta emot det. "Evigt liv." Det låter i och för sig som många människors dröm. Men så har vi det finstilta: "1) Bo i ett unket slott bland en massa stollar och lik i olika skick. 2) Aldrig mera se solljus såvida man inte är extremt självmordsbenägen. 3) Dricka blod och göra andra till vampisar." (De fick avtalet att låta skitdåligt redan i punkt ett.)

"Requiem Pour Un Vampire" är en naturligt färgglad och t.o.m. ljus film till en början - Atmosfären är t.o.m. lite käck. (Tar en paus från skrivandet för att misshandla mig själv för användandet av ordet "käck". Tar en paus från misshandeln för att misshandla mig själv ännu mer för påminnelsen.) Men när våra tystlåtna huvudpersoner når slottet ändrar hela filmen karaktär och blir både mörk (Dock färggladare på ett surrealistiskt sätt.), kuslig och subtilt skräckinjagande. Men som kontrast finns där minuterna då man bombarderas av (chockerande) bilder och intryck... När man väl låtit sig förtrollas, förfäras och förföras av filmen, det vill säga. Dominique från "Le Frisson Des Vampires" återupprepar sin roll som en vampyr-drottning som man inte skulle tjafsa med i onödan. (Man vet aldrig vad man drabbas av som följd.)

Med Jean Rollin som författare / regissör behöver man inte oroa sig för att någon ska pladdra sönder filmen i onödan. Första timmen sägs det verkligen inte många ord. Jag vet inte hur det är med er, men det känns som en frisk fläkt även i den här subgenren ibland... Vad det nu är för genre... Rollin skapade tidigt en egen hallucinatorisk sådan där glimtar av allt mellan himmel och jord skymtar fram då och då. Ja, kanske inte så mycket komedi men annars - It´s all here, baby...!

Fast lågmäld skräck och Sleaze är vad Rollin behärskade allra bäst och det får man en rejäl dos av här. "Requiem Pour Un Vampire" har ungefär allt man kan önska sig annars om man inte är allergisk mot "smaklösheter" och det som var tabu-belagt då. (Läs: Lesbiskt sex och S&M.) Skådespeleriet må hamna i skymundan för att det inte är så flagrant "högklassiskt", men scener som den där Louise Dhour spelar piano på en kyrkogård mitt i natten väger så blytungt att man ser det storslagna i det småskaliga. Men fotot är i vilket fall mästerligt hanterad av Renan Pollès. Rollin visste alltid vilka personer han skulle välja till sina filmer.

En makalöst asflummig score ackompanjerar stora delar av filmen då det som sagt inte sägs mycket. Här finns allt från bisarra Jazz-låtar till Art Rock och några riktigt stämningsfulla bitar på kyrkorgel. Men ofta är det tystnaden som sjunger. Sedan kan vi inte undvika att nämna relationen mellan Marie och Michelle. De älskar varandra och håller ihop i vått och torrt. Deras själsliga band utsätts bara för slitningar när Marie råkar bli kär i ett av deras tilltänkta offer och följaktligen grusar vampyrernas planer. Michelles emotionella kval när hon tvingas tortera sin själsfrände är inte av denna världen och Rollin tar lyckligtvis nog vara på det minimalistiska och effektfulla skådespeleriet med mycket närbilder på tjejernas ansikten. Det finns nästan ingen dialog under den första halvtimmen av filmen, och märkligt nog saknar man den inte heller nämnvärt - Speciellt inte när Mireille Dargent strippar utanför slottet med syftet att locka in en slumpmässig förbipasserande rakt in i vampyrernas klor.

Man kan se dialogen (Eller bristen av den.) som ett nödvändigt "ont" vid sidan om karaktärernas reaktioner och rena handlingar. Detta är alltså innan våra hjältinnor av misstag flyr in i den parallella dimensionen. Efter det är dramaturgins bojor borta ur filmen. För övrigt är det egentligen bara en handfull av karaktärerna som verkligen pratar. (Som i kommunicerar.) Precis som i "föregångaren" är dialogen rent poetisk och Rollin skulle vidareutveckla även denna nisch i "La Rose De Fer" genom att basera hela filmens dialog på en dikt. Sedan är det egentligen skit samma om vissa av skådisarna inte ens kan spela att de snavar eller att de överdriver minsta lilla gest framför kameran. Återigen blir dramat teatraliskt istället för filmiskt. Kanske är det tänkt att Rollins värld ska vara en enda stor teater där man som publik måste se gester och rörelser tydligt.

Det är de eventuella små felen som skapar storheten i vissa fall som denna. Som det säkert har sagts här och var, så är det dessa mänskliga "brister" som gör att vissa tittare fattar ett oerhört djupt tycke för dessa filmer. Det är ett rent psykologiskt fenomen och en enkelriktad fas som man går igenom och i den ingår självfallet ett tillstånd av förnekelse där man inte ser dessa "brister" för allting annat som är bra och perfekt. Man kan än en gång bara jämföra detta med en blind förälskelse.

"Requiem Pour Un Vampire" är annars en jämförelsevis lättsmält historia och den förstärker Rollins andra filmer på något bisarrt och oförklarligt sätt. Visst är "Le Frisson Des Vampires" lite bättre när man har sett dess "systerfilm". Man kan och ska alltid förvänta sig det man inte förväntar sig. Annars tappar man fokus ganska snart och glömmer bort vad som har hänt under filmens gång och speciellt hur den slutar. Filmen kräver verkligen uppmärksamhet utan att tvinga sig till den. Och när den får det, så belönar den en flera gånger om. Att förmedla detta via mediet film är en konst som få behärskar. Rollin går utanför sina egna gränser och ritar om dem något. Ändå tillåter igenkänningsfaktorn en att ofta tänka: "Det här så typiskt Rollin."

Hur ofta kan man säga att det händer?

Lägg märke till järnrosen på en av kyrkogårdens gravstenar i början av filmen. Tio mot ett på att det var en subtil hint om nästkommande film. (Vilket är "La Rose De Fer".) Detta är raka motsatsen till irriterande reklam som annonserar en tvåa till ännu en värdelös Hollywood-rulle som är för svår att undvika.

 



  

IDÉ : 98%


En av de absolut vassaste idéerna till en Vampyrsleaze-rulle som någon någonsin har fått.

  

STORY : 84%


Handlingen är mer åt det obalanserade hållet, men den är enkel nog för att inget ska förstöra känslan av Jean Rollins unika typ av Horror.

 
  

REGI : 97%


Nästintill perfekt. Rollin regisserar med hjärtat.

  

FOTO : 94%


En del bilder är lika vackra som andra är sleazy och morbida.

 
  

SKÅDESPELERI : 76%


Ett par av skådisarna kunde ha bytts ut (Eller försvunnit helt och hållet.) utan att filmen hade tagit någon större skada.

  

MUSIK : 86%


Vackra, atmosfäriska och lågmälda stycken av den alltid bra Pierre Raph.

 
  

TEMPO : 84%


Någon som är ovan vid tempot i Rollins filmer kommer ganska säkert att ha ont av det.

  

ATMOSFÄR : 95%


Unik.

 
  

UTFÖRANDE : 93%


Rollin har nästan alltid kämpat i uppförsbackar, men filmerna har också blivit strålande.

  

REPRISVÄRDE : 85%


En surrealistisk skatt av Sleaze som växer för varje titt.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Jean Rollins värld är bortom unik och helt avskärmad från alla andra världar.

 
 

Beväpnade Clown-tjejer och fladdermöss är bland det coolaste som existerar.

 
 

Skeletten på slottet har starkare närvaro än några av skådisarna.

 
 
Optimal Rollin för både nya och lite äldre ögon.

RECOMMENDED CINEMA