Door Into Darkness : The Eyewitness


• Roberto Pariante • Italien • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Porta Sul Buio : Testimone Oculare


SPELTID:

• 55 min.


MEDVERKANDE:

• Marilù Tolo
• Riccardo Salvino
• Glauco Onorato
• Altea De Nicola
• Gino Pagnani


MANUS:

• Dario Argento
• Luigi Cozzi


FOTO:

• Giorgio Gaslini


MUSIK:

• Elio Polacchi


PUBLICERAD:

• 25 September 2005 - 20:20:13


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Door Into Darkness : The Doll (1971)
II. Door Into Darkness : The Neighbour (1971)
III. Door Into Darkness : The Tram (1971)


 


 
 

Argento och en detektiv sitter och klurar på historier som skulle kunna vara bra. Men det mesta känns som det redan är gjort en gång för mycket, men så finns det en "sann historia" som är känd som "The Eyewitness". Argento önskar oss en god natt - Om vi nu kan somna efteråt.

Roberta är på väg hem en kväll. Det är mörkt och hon kör lite för fort på en krokig landsväg. Helt plötsligt får hon tvärnita när en ung kvinna ramlar ut framför bilen. Några decimeter till och hon hade varit död. Vilket hon är, när Roberta undersöker henne. Hon har nämligen en skottskada i ryggen. Och i buskarna står någon mörkklädd figur med en automatpistol i handen. Roberta flyr till fots, rusar in på närmaste ställe (Ett värdshus.) och skriker att någon blivit mördad.

Polisen är snart på plats och Roberta får lämna sitt vittnesmål. Problemet är att det varken finns någon död kvinna eller några blodspår på brottsplatsen. Har hon då drömt eller hallucinerat allting? Varken polisen eller Robertas man tror riktigt på hennes berättelse, men det faktum att det börjar hända lite märkligheter runt Roberta talar för att hon inte är en hysterisk virrpanna.

Roberto Pariante och Dario Argento regisserade detta avsnitt efter ett manus av Cozzi / Argento. Precis som med "The Tram" så är det tiden som är det största hindret (Fienden snarare.) för en bra och finurlig handling. Giallo känns ändå inte riktigt som en genre som passar för T.V., så det blir en väldigt light dito utan varken nervslitande spänning eller våldsamma mord. 50 minuter går fort och man kan bara gissa att många idéer fick strykas från storyn. Men Argento gör i alla fall sitt bästa för att vilseleda oss och sedan knyta ihop säcken när mysteriet får sin lösning.

Roberta hinner inte heller göra så många anti-hjältedåd som Argentos huvudpersoner är kända för.

Men "Door Into Darkness" är fortfarande en kul idé och för Argento-fans är den så klart intressant. Så länge man inte förväntar sig mästerverk i stil med "Profondo Rosso". Här finns inget som ens kommer i närheten.

 



  

IDÉ : 66%


Man kan knappt föreställa sig hur kul och spännande det måste ha varit att se det här på T.V. när det begav sig.

  

STORY : 62%


På 4 gånger 55 minuter får det så klart plats med lite prima Giallo, men "Door Into Darkness" är en ojämn serie.

 
  

REGI : 73%


Inte helt oväntat är Argentos avsnitt bäst.

  

FOTO : 55%


Kom igen... Det är en T.V.-serie. Hur konstnärligt kan det bli?

 
  

SKÅDESPELERI : 71%


Också väldigt ojämnt.

  

MUSIK : 42%


Rätt tunt med det, va...?

 
  

TEMPO : 63%


Inte världens bästa flyt i och med att teamet bakom serien fick begränsa sig så otroligt.

  

ATMOSFÄR : 56%


Småcharmig.

 
  

UTFÖRANDE : 64%


Godkänt, men man kunde gjort så mycket mer. Argento och Cozzi har aldrig saknat fantasi.

  

REPRISVÄRDE : 45%


Det räcker nog att man ser serien ett par gånger. Sedan minns man den rätt bra.
 
 
 

Giallo på T.V.! På 70-talet!

 
 

Charmen är odödlig.

 
 

Här och var upptäcker man begränsningarna som Argento och Cozzi fick kämpa mot.

 
 
Alla fyra delar tillsammans blir en riktigt schysst Giallo-serie.