House Of Whipcord


• Pete Walker • Storbritannien • 1974 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


SPELTID:

• 98 min.


MEDVERKANDE:

• Barbara Markham
• Patrick Barr
• Ray Brooks
• Ann Michelle
• Sheila Keith
• Dorothy Gordon
• Robert Tayman
• Ivor Salter
• Karan David
• Celia Quicke
• Ron Smerczak
• Tony Sympson
• Judy Robinson
• Jane Hayward
• Celia Imrie
• Barry Martin
• Rose Hill
• Dave Butler
• Penny Irving


MANUS:

• David McGillivray
• Pete Walker


FOTO:

• Peter Jessop


MUSIK:

• Stanley Myers


PUBLICERAD:

• 21 September 2005 - 00:15:57


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009---------8--
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Pete Walker Collection


 


 
 

En textruta i början av filmen konstaterar ungefär att [House Of Whipcord] är tillägnad de som störs av dagens bristande moral och som spänt väntar att kropps- och dödsstraff ska återinföras igen. Man kan ana att kängan träffade någon på testiklarna då - 1974.

Under sin mest produktiva period regisserade Pete Walker fyra filmer som han skrev tillsammans med David McGillivray. ("Schizo" var den sista.) "House Of Whipcord" blev den första och grundidén är simpel (Och återkommande.) - Makt och religion gör människor till monster. Precis som i "House Of Mortal Sin" så är det kristna maktutövare som framstår i ett föga smickrande dager. Då var det helt säkert provokativt så det visslade om det. Idag är det svårt att se exakt hur provokativt. Men det tar inte ifrån filmen dess kompromisslösa brutalitet och det faktum att det är en skräckfilm i ordets sanna bemärkelse.

En lastbilschaffis sitter bakom ratten och sover då plötsligt en ung kvinna bankar på fönstret. Hon är enbart klädd i något som ser ut som en säck och har dessutom blivit ordentligt pryglad. Sedan börjar historien som en tillbakablick och detta blir ett oerhört starkt grepp för att hålla tittaren klarvaken... Och stum av chock under långa stunder.

Den unga kvinnan är en fransyska vid namn Anne-Marie Di Verney som figurerat i diverse tidningar som nakenmodell. På en fest träffar hon en snubbe som kallar sig för Mark Desade. Mark E. Desade, t.o.m. (Att han inte tryckte en T-shirt med hans namn på när han ändå var igång?) Ann-Marie reagerar på namnet med ett fnitter och tycker att det påminner om Marquis De Sade, men det finns nog ingen större anledning till oro. Mark bjuder Ann-Marie till en herrgård på landet för att träffa Marks mamma. Bland annat. Tyvärr visar det sig att huset är ett stenhårt kvinnofängelse och att Marks mamma är Mrs. Wakehurst - En f.d. fångvaktare som en gång miste jobbet p.g.a. att hon var ansvarig för att en kvinna dog.

Wakehurst har fortsatt sin karriär i det nya fängelset där andra lagar gäller än de i övriga England. I hemlighet förstås. Fängelset fungerar som ett "korrektionshus" där unga "morallösa" kvinnor ska lära sig att vara goda kristna för att sedan kunna passa in i samhället igen. Detta med hjälp av ett ändlöst Bibelstuderande och memorerande. Minsta lilla förseelse bestraffas med antingen svält, några dygn i isoleringscell eller några piskrapp. Större förseelser leder till galgen.

Wakehurst har, förutom sin redigt senildementa man till domare (Bailey), två kvinnliga medhjälpare - Walker och Bates. Alla tre är en renodlade sadister och den allt annat än klartänkta Bailey skriver ovetande på dödsdomar (Eftersom han till råga på allt är blind.) och dömer ut straff. (Men det är möjligt att han inte ens vet vad han pratar om vid slutpläderingarna - Ännu en medvetet välplacerad pungspark mot rättsväsendet?) Det här skulle kunna representera hur samhället skulle "fungera" om kristendomen fick ett för starkt inflytande igen. (Ingenting bra har bevisligen kommit ur kristendomen som sådan.)

Ann-Marie blir automatiskt dramats hjältinna och man känner verkligen starkt för henne. Totalt ovetande går hon i fällan. Som tittare känner man sig helt och hållet maktlös och man bävar för vad som kommer att hända henne. Jo. Hennes plågoandar är verkliga odjur. Det är bara i något ögonblick man kan se något som kan tolkas som medlidande i Walkers ansiktsuttyck. Bates verkar livrädd innerst inne men gömmer sig bakom en fasad av grymhet. Hos Wakehurst finns varken rädsla, medlidande eller något annat. Hon är en vedervärdig människa som bara njuter av att se andra lida. (Antar att yrket skapar smeden.)

"House Of Whipcord" uppvisar en nästintill overklig styrka tack vare en perfekt kombination av en enkel story, atmosfär och några oerhört starka skådespelarprestationer. Här är det fyra kvinnor som står i centrum - Barbara Markham som Wakehurst definierar mänsklig ondska när hon systematiskt och medvetet förstör liv. Pete Walkers favvo-galentant Sheila Keiths porträtt av Walker (!) härbergerar också ondska, men det är mer på en subtil nivå där man som sagt kan ana en gnutta medlidande. Och Dorothy Gordon som Bates (Ja, döpt efter Norman!) är inte direkt någon man skulle vilja vakna upp bredvid.

Den fjärde är då Penny Irving som Ann-Marie... Stackare... Det är verkligen synd om henne. Detta gör bara "House Of Whipcord" ännu svårare att sitta igenom - Man får gå rätt så långt för att kunna påstå att kontrasterna mellan personerna i filmen är så stora att deras egenskaper registreras i det undermedvetna utan att man egentligen behöver veta mer om dem. En är helt enkelt god och de andra är onda. Och här fungerar det som en reflektion av ens egna sympatier / antipatier.

Handlingen byggs upp till en nästan outhärdlig nivå och på tal om att gå i fällor, så finns det en twist i sista tredjedelen av filmen som gör att man som "Tittaren" känner likadant. Och i slutet kommer en fruktansvärd chock. Dess emotionella impact måste vara en av de absolut tyngsta i filmhistorien och ytterst få har vågat göra om det.

Nej, det här var ingen lätt film att varken svälja eller smälta. Efteråt sitter man med en klump i halsen och tårar i ögonen. Som alla bra skräckfilmer biter den sig fast i sinnet och det är tveksamt om ärren efter bitmärkena någonsin försvinner. "House Of Whipcord" får filmer som "Motorsågsmassakern" och "The Last House On The Left" att framstå som härligt käcka komedier.

Pete Walker. Englands mest undervärderade filmskapare någonsin. Om jag har sagt det tidigare, så påstår jag att det tål att sägas igen...

 



  

IDÉ : 99%


En perfekt idé kläckt precis i rätt tid och på rätt plats.

  

STORY : 98%


Hemsk och hjärtskärande utav bara Helvete. (Fäller en tår varje gång jag tänker på Anne-Marie Di Verneys öde i filmen.)

 
  

REGI : 99%


Pete Walkers mästerverk. Han har oss i ett outhärdligt järngrepp från början till slut.

  

FOTO : 87%


Det är ju inte vackert på något sätt, men det skapar en ännu värre stämning.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Helt djävla perfekt. Aldrig förr har gott ställts mot ont i mänsklig skepnad på ett så här påtagligt sätt.

  

MUSIK : 64%


Den tänker man inte ens på.

 
  

TEMPO : 94%


Ja, man skruvar otåligt på sig. (Av "rätt" orsaker den här gången.)

  

ATMOSFÄR : 94%


Fruktansvärt tung. Och den blir tyngre hela tiden.

 
  

UTFÖRANDE : 95%


Så nära perfekt man kan komma. Hade bara musiken varit bättre, så hade det här varit en fullpoängare. Men det här är Walkers bästa film - Utan protest.

  

REPRISVÄRDE : 97%


En hyper-realistisk skräckfilm som faktiskt tar emot att se igen p.g.a. att den är så ruggig. Och så gruvligt sorglig.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Sheila Keith - The Queen Of Horror. Penny Irving... Tja... :´(

 
 

Walkers och McGillivrays gemensamma taskspark känns än idag.

 
 

Ingenting. Men musiken kunde ha varit mer central och emotionellt triggande.

 
 
Riktig skräck.

RECOMMENDED CINEMA