Door Into Darkness : The Tram


• Dario Argento • Italien • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Porta Sul Buio : Il Tram


SPELTID:

• 55 min.


MEDVERKANDE:

• Enzo Cerusico
• Paola Tedesco
• Pierluigi Aprà
• Gildo Di Marco
• Tom Felleghy
• Marcello Fusco
• Luciana Lehar
• Emilio Marchesini
• Fulvio Mingozzi
• Corrado Olmi


MANUS:

• Dario Argento


FOTO:

• Giorgio Gaslini


MUSIK:

• Elio Polacchi


PUBLICERAD:

• 12 September 2005 - 21:26:21


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx--8---
2006------------
2007------------
2008------------
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• I SAMMA SERIE:
I. Door Into Darkness : The Doll (1971)
II. Door Into Darkness : The Eyewitness (1971)
III. Door Into Darkness : The Neighbour (1971)


 


 
 

Andra delen i T.V.-serien "Door Into Darkness" är Argentos egen "The Tram", som han regisserade under pseudonymen Sirio Bernadotte.

Den inleds med att Argento själv berättar om att mord faktiskt kan ske mitt framför ögonen på människor fast det verkar omöjligt. T.ex. ombord på ett spårvagnståg. Sedan presenteras dramats huvudperson - Detektiven Franco Giordano. Han får just ta sig an ett fall där en ung kvinna blivit knivmördad under en spårvagnsresa. Det är städaren som hittar hennes döda kropp under sätena och man undrar hur hon kom dit. Och vem som mördade henne så klart.

Giordano tror att det blir busenkelt att klura ut det och börjar med att kalla samman alla som åkte spårvagn under den kvällen då mordet inträffade. Genom en vanlig rekonstruktion tänker han använda uteslutningsmetoden och på så sätt ringa in mördaren. Men han inser snart att det inte riktigt blir så enkelt som han trott - Under sin utredning missar han en mycket viktig detalj som blir lösningen på hela gåtan. Klassisk Argento, med andra ord. (Men väldigt förenklad av tekniska skäl.)

Genom hur deckargåtan presenteras och hur den utvecklas känner man igen Argentos stil, även om T.V.-formatet inte låter honom att ta ut svängarna riktigt. Och han har så klart speltiden mot sig, så mysteriet måste mest bli komprimerad till en liten fysisk yta - Spårvagnen. Men här får ändå det mesta plats - En och annan bisarr karaktär, en vacker kvinna i nöd, oväntat mycket spänning, högt tempo, en riktigt finurlig vändning när allt faller på plats, och, lite snustorr humor som aldrig är i vägen.

Eftersom "Door Into Darkness" från början filmades för svartvita sändningar så får man ha överseende med de bleka färgerna och de starka kontrasterna. Visuellt sett är det alltså ingen "Deep Red", direkt. Men trevligt värre är det annars. En kul detalj är att "The Tram" egentligen borde dykt upp som en sekvens i "The Bird With The Crystal Plumage", men fick förverkligas så här istället.

Mycket mer kan och ska man inte säga om "The Tram" mer än att det är en riktig pärla för alla fans. Synd att den så länge var så extremt obskyr.

 



  

IDÉ : 77%


Man kan knappt föreställa sig hur kul och spännande det måste ha varit att se det här på T.V. när det begav sig.

  

STORY : 61%


På 4 gånger 55 minuter får det så klart plats med lite prima Giallo, men "Door Into Darkness" är en ojämn serie.

 
  

REGI : 79%


Inte helt oväntat är Argentos avsnitt bäst.

  

FOTO : 56%


Kom igen... Det är en T.V.-serie. Hur konstnärligt kan det bli?

 
  

SKÅDESPELERI : 75%


Också väldigt ojämnt.

  

MUSIK : 49%


Rätt tunt med det, va...?

 
  

TEMPO : 78%


Inte världens bästa flyt i och med att teamet bakom serien fick begränsa sig så otroligt.

  

ATMOSFÄR : 65%


Småcharmig.

 
  

UTFÖRANDE : 72%


Godkänt, men man kunde gjort så mycket mer. Argento och Cozzi har aldrig saknat fantasi.

  

REPRISVÄRDE : 59%


Det räcker nog att man ser serien ett par gånger. Sedan minns man den rätt bra.
 
 
 

Giallo på T.V.! På 70-talet!

 
 

Charmen är odödlig.

 
 

Här och var upptäcker man begränsningarna som Argento och Cozzi fick kämpa mot.

 
 
Alla fyra delar tillsammans blir en riktigt schysst Giallo-serie.