The Comeback


• Pete Walker • Storbritannien • 1978 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Encore


SPELTID:

• 96 min.


MEDVERKANDE:

• Jack Jones
• Pamela Stephenson
• David Doyle
• Bill Owen
• Sheila Keith
• Holly Palance
• Peter Turner
• Richard Johnson
• Patrick Brock
• June Chadwick
• Penny Irving


MANUS:

• Michael Sloan
• Murray Smith


FOTO:

• Peter Jessop


MUSIK:

• Stanley Myers


PUBLICERAD:

• 10 September 2005 - 23:27:02


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Pete Walker Collection


 


 
 

Framgångssugna och smått självupptagna men bortglömda artister som har varit borta från rampljuset i några år kan tänkas vilja satsa på en comeback när de väl får en chans. Nick Cooper (Här spelad av världsartisten Jack Jones.) hör inte till undantagen. Det är sex år sedan han gav ut en skiva och fan-skaran växer inte direkt. Men om han hade vetat vad just en comeback kommer att innebära i praktiken, så skulle han förmodligen inte ens ha ägnat den en tanke. Om detta kan man bara säga att det finns galningar där ute som inte alltid vill en åldrande tonårsidol väl. Detta blir alltför snart uppenbart, men Nick inser inte vad han hamnar i... Först...

Det finns något omedelbart olycksbådande med "The Comeback". Gail, Nicks ex-fru, kommer till deras gamla lägenhet och man bara vet att hon kommer att råka illa ut. Ändå kommer filmens första mord, som sätter mycket av hela stämningen, så oväntat och plötsligt. Inte nog med att det är brutalt som i vilken Argento-rulle som helst - Mördaren (Som man får se klart och tydligt.) är en av de mest skräckinjagande djävlarna på år och dag.

Gails lik blir dock kvar i lägenheten och Nick vägrar att sätta sin fot där eftersom ärren från det havererade äktenskapet sitter kvar plus att lägenheten är fylld med gamla minnen som river upp såren. Men så får Nick chansen att börja jobba på sin nya skiva genom hans agent, och inte direkt bästa kompis, Webster. Nick får bo på vad som ser ut att vara en av Englands mer skräckinjagande herrgårdar. (Och det där säger inte lite!) Ägorna sköts om av Mr. B och Mrs. B (Spelade av Bill Owen och Sheila Keith.) - Ett åldrande par som man inte skulle vilja bekanta sig närmare med. (Än mindre bo i samma hus som dem.) Men det ska nog gå bra - Herrgården har en fullt utrustad studio och är det något Nick behöver så är det att komma bort från storstadens stress. (Antar att idén var bra på pappret.)

Nick hinner inte ens gå och lägga sig första kvällen när han tycker sig höra en flicka snyfta någonstans. Först viftar han bort det som en mardröm, men snyftningarna hörs klarare när han går upp för att leta efter flickan. Han hittar (så klart) ingen. Och Webster har en rationell förklaring till allt och undrar mest om Nick verkligen är redo för en comeback i en stentuff bransch.

Detta är, inte helt oväntat, bara början och lugnet före stormen. Nick börjar jobba med att lägga in sång på färdigskrivna låtar och Webster är till en början nöjd. Men det går snart upp för Nick att allt inte står rätt till. Har det att göra med att han får till det med Websters sekreterare eller är det något i hans förflutna som börjar hinna ikapp honom? Eller håller han på att bli galen p.g.a. att han bor i huset? Ingen vet. Och under tiden ligger Gails lik i Nicks gamla lägenhet och ruttnar.

"The Comeback" är mycket svår att sätta en tydlig stämpel på. Är det en regelrätt skräckfilm eller en Giallo-liknande thriller? Att man inte riktigt vet är bara bra. Något i den borde åtminstone tilltala båda läger. Man får veta mer och mer om de märkliga människorna runt Nick. Till sist undrar man varför var och varannan replik känns som ett förtäckt hot mot honom och man vet aldrig var mördaren dyker upp för att göra slut på honom. Detta skapar en distinkt och sedan växande känsla av paranoia och leder till att var och en i Nicks närhet är misstänkt. De är inte många, men någon hatar honom innerligt...

Så räkna med oväntad och dramatisk avslutning som är riktigt trevlig. (Men någon som inkrökt hatar Gialli skulle nog kanske kalla den för långsökt.)

Är det något Pete Walker var fenomenalt duktig på, så var det att hålla kvar intresset när det väl hade fångats. Murray Smith som var manusförfattare till Walkers "Die Screaming, Marianne" överträffade sig själv här i min mening. Men även det lite udda valet av skådespelare (Kom igen! Pamela Stephenson från "Not The 9 O´Clock News" och David Doyle från "Charlies Angels".) visade sig vara en lyckochansning.

Sammanfattningsvis kan man säga att "The Comeback" är en stabil och jämn "Giallo" (Skräckthriller är nog ett mer passande ord.) med lite smått och gott från allt som gjorde 70-tals Horror så creepy. Allt finns här. Men det kunde så lätt ha blivit en torr och seg pannkaka av allting. Men med Walker bakom rodret går man säker.

Fast jag gillar idén som en recensent på en annan sajt kläckte - Precis som "The Comeback" har Jack Jones i huvudrollen, så borde det finnas en liknande film där den kvinnliga huvudrollen spelas av Shania Twain.

 



  

IDÉ : 80%


Inte någon av Walkers starkaste filmer, men...

  

STORY : 84%


...Murray Smiths och Michael Sloans manus är riktigt förbryllande, bra och otäck.

 
  

REGI : 89%


Den här biten misslyckades aldrig Walker med i alla fall.

  

FOTO : 78%


"The Comeback" har en typiskt engelsk look.

 
  

SKÅDESPELERI : 93%


Visst. Inget passar väl bättre än att ha en riktig artist i huvudrollen. (Som spelar en artist.)

  

MUSIK : 72%


Inget favvo-soundtrack det här, men Jamie Andersons "Traces Of A Long Forgotten Tune" passar bra i sammanhanget.

 
  

TEMPO : 90%


Försök att stänga av den här filmen efter 20 minuter. Försök!

  

ATMOSFÄR : 88%


Stämningen är ruskigt bra och jämn från början till slut.

 
  

UTFÖRANDE : 83%


Visst har filmen sina små, charmiga brister, men den är ändå grymt välgjord.

  

REPRISVÄRDE : 78%


En typisk "influensa-rulle". Den kräver inte så mycket av tittaren, men visst lyckas den skaka om en någon enstaka gång.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Jäkligt ruggig atmos.

 
 

Sheila Keith i vanlig ordning. Det fanns ingen bättre "Creepy Lady" inom Brit-Horror på 70-talet.

 
 

Okej, jag har svårt för att älska musiken i filmen.

 
 
Genuint kuslig skräckthriller från Olde Englands vassaste storyteller.