Daughters Of Darkness


• Harry Kümel • Belgien / Västtyskland • 1971 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Le Rouge Aux Lèvres


SPELTID:

• 99 min.


MEDVERKANDE:

• John Karlen
• Delphine Seyrig
• Danielle Ouimet
• Andrea Rau
• Paul Esser
• Georges Jamin
• Joris Collet
• Fons Rademakers


MANUS:

• Pierre Drouot
• Jean Ferry
• Manfred R. Köhler
• Harry Kümel


FOTO:

• Eduard Van Der Enden


MUSIK:

• François De Roubaix


PUBLICERAD:

• 3 September 2005 - 23:08:25


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx--2113
20065568799899-9
2007795779896---
2008------------
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009------------
2010------------
2011--7-------59
2012--10---


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

24 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Blue Underground
• DVD MINI-RECENSIONER:
II. Blue Underground
• MEDIAGLUTT:
III. DVD Vs. DVD » Daughters Of Darkness : Blue Underground Vs. Blue Underground


 


 
 
  

Belgaren Harry Kümel gjorde inte många skräckfilmer under sin karriär (Han har enligt uppgifter gått i pension.), men "Le Rouge Aux Lèvres" alias "Les Lèvres Rouges" alias "Daughters Of Darkness" kan enkelt räknas till en av dem p.g.a. sina intima kopplingar till genren och speciellt subgenren "Vampyrfilm". Men på långt håll ser man inte skymten av några vampisar. Detta är paradoxalt nog inte till någon nackdel för det helhetsintryck som "Daughters Of Darkness" stansar i ens sinne. Inte en enda.

Stefan och Valerie har just gift sig och är på väg till Ostende med tåg. Allt verkar bra, men av någon orsak vill Stefan inte ringa till sin mamma och berätta om varken Valerie eller att han faktiskt gått och gift sig. På olika sätt försöker han förhala förmedlandet av nyheten och Valerie börjar undra.

På ett lyxhotell i Ostende hyr paret ett rum och ungefär samtidigt kommer en blond kvinna dit i sällskap med en yngre brunett vid namn Ilona. Blondinen presenterar sig som Elizabeth Bathory och hennes uppdykande får portiern att klia sig i skallen. Bathory har tydligen inte åldrats en dag sedan han som barn såg henne och... Ja, just det - En som också hette Elizabeth Bathory var ju grevinnan som på 1600-talet badade i unga kvinnors blod för att hålla sig evigt ung.

Bathory och Ilona iakttar Stefan och Valerie och man märker med en gång att de planerar något helt annat än att bjuda dem på kaffe och smörgåsar. Mötet mellan de fyra sätter lugnt och sansat igång en oväntad dominoeffekt. Bathorys berättelser triggar igång Stefans sadistiska läggning genom att hon får honom att berätta / fantisera om 1600-tals grevinnans sätt att ta livet av unga kvinnor. Och Stefan blir på något sätt fascinerad av döden. Kanske är han till råga på allt nekrofil, för när en ung tjej hittas död i ett hus, så vill han till varje pris se liket. Och inte slutar han tänka på det heller.

Det visar sig mycket snart att Bathory dras mer och mer till Valerie p.g.a. den slutgiltiga orsaken. Och Stefan uppför sig allt konstigare och våldsammare. Så hur ska det gå? Och kommer det att sluta lyckligt? I alla fall för någon?

Mycket och lite till kommer att avslöjas under den sista halvan av "Daughters Of Darkness". Och det blir minsann inte lite att bita i. (Inte bokstavligt talat heller.) Men mycket sker på ett så oerhört subtilt sätt att plötsliga händelser intensifieras något enormt. Dit räknas definitivt avslutningen som är mästerligt hanterad. Precis som hela filmen i stort.

Och när man ändå är inne på begreppet subtilitet - Delphine Seyrig (1932-1990) i rollen som Elizabeth Bathory stjäl hela showen från det ögonblick hon dyker upp till den sista scenen hon är med i. Seyrig sätter verkligen varenda replik och levererar dem på ett sätt som kan förtrolla vem som helst. Hennes röst, minspel och blickar innehåller så mycket sårbarhet, längtan och livslång ensamhet bakom det raka, lite manipulativa men samtidigt oerhört välvilliga och mjuka sättet att allt annat vid sidan om bara bleknar i tomma intet... (Nej, jag har aldrig tidigare blivit så här hypnotiserad och tagen av en enskild skådespelarinsats.)

Andrea Rau som Ilona är på många sätt hennes raka motsats, men strålar även hon av något överjordiskt. Och Danielle Ouimet som Valerie som genomgår en mental förvandling från att vara "vem som helst" till "någon annan" (Precis som hon själv uttrycker det vid ett tillfälle.) när Bathory "väcker" hennes rätta jag - Den hon är förutbestämd att vara och innerst inne vill vara... Eller så har hon inte så mycket att säga till om - Ytterst lite vet jag.

Bubblar och sjuder av erotiska undertoner gör "Daughters Of Darkness" i alla fall av mer än något annat. (Även om det finns lite Gore och "riktigt" naket.) Utloppen för dessa undertoner får ske i fantasin. Men det är just de som undantagslöst säger så oändligt mycket mer än allt man kan sätta fingret på. Så uppskattar man inte detta, så kommer man att missa alla detaljer och stora delar av djupet i Bathorys och Valeries förhållande. Och man kanske t.o.m. går miste om vilket sorgligt och samtidigt vackert slut filmen har.

Stundtals chockerande, ibland stillsamt, men alltid fängslande. Aldrig smaklöst eller sleazy, utan alltid sensuellt. Och jag måste säga det igen - Delphine Seyrig knockar luften ur en på samma sätt som ett knytnävsslag i mellangärdet. Med en boxhandske stoppad med tiokronorsmynt.

Ja, det här är djävla bra att man bara vill gråta... Blod... När man sedan smält "Daughters Of Darkness" i ett par dagar och sett om den, så kan man bara undra hur en film kan röra till så rejält i skallen på en.... Det här är Äkta Horror... Som man bara kan bli totalt besatt av...

Och det händer inte ofta...

 



  

IDÉ : 100%


En av skräckfilmshistoriens starkast bländande snilleblixtar.

  

STORY : 100%


Lika förrädisk som en blodsugande grevinna.

 
  

REGI : 100%


Sprickfri. Den här nivån når en regissör högst ett par gånger under sin karriär.

  

FOTO : 100%


En levande tavla som suger in åskådaren i en isolerad, men vacker värld.

 
  

SKÅDESPELERI : 100%


Inga dåliga prestationer någonstans, men Seyrig spelar bortom all jordisk förmåga.

  

MUSIK : 90%


Vacker och samtidigt kuslig musik av François de Roubaix. I filmen är den dock den minst starka länken. (Det säger egentligen bara hur overkligt stark resten av filmen är.)

 
  

TEMPO : 100%


Det borde inte vara möjligt att få plats med så här mycket på 100 minuter.

  

ATMOSFÄR : 99%


Så starkt förtrollande att den slår klorna i dig så fort du tänker på den.

 
  

UTFÖRANDE : 99%


En filmhistoriskt unik prestation. Allt är verkligen maxat.

  

REPRISVÄRDE : 100%


Det är hemskt nog att filmen tar slut...
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Man blir totalt förhäxad av filmen. (Om det nu är "skitbra" vet jag inte.)

 
 

:) ... Jo, men det är det...

 
 

Det görs alldeles för lite lesbisk Vampyrsleaze. (Jag säger bara det i förbigående.)

 
 
ABSOLUTE CINEMA
Bathory hypnotiserar allt och alla.