The Church


• Michele Soavi • Italien • 1989 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• La Chiesa


SPELTID:

• 102 min.


MEDVERKANDE:

• Hugh Quarshie
• Tomas Arana
• Feodor Chaliapin Jr.
• Barbara Cupisti
• Antonella Vitale
• Giovanni Lombardo Radice
• Asia Argento
• Roberto Caruso
• Roberto Corbiletto
• Alina De Simone
• Olivia Cupisti
• Gianfranco De Grassi
• Claire Hardwick
• Lars Jorgenson
• John Karlsen


MANUS:

• Nick Alexander
• Dario Argento
• Fabrizio Bava
• Lamberto Bava
• Franco Ferrini
• M.R. James
• Dardano Sacchetti
• Michele Soavi


FOTO:

• Renato Tafuri


MUSIK:

• Goblin / Keith Emerson / Philip Glass


PUBLICERAD:

• 30 Augusti 2005 - 21:18:39


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx---888
20067-----------
2007------------
2008------------
2009------------
2010------------
2011------------
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

24 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Drygt ett år efter att Michele Soavi gjorde sin regidebut med den fantastiska "Stagefright", så slog han och Dario Argento sina hårda och envisa skallar ihop och skrev "The Church" tillsammans med Franco Ferrini och en mindre armé andra snubbar. Argento var även producent den här gången och det hela var tänkt som ännu en del i den ohälsosamt underbara "Demons"-serien. Vilken tur att det inte blev så, säger jag bara. Men Soavis omättliga fascination för "Gothic Horror" lyser starkast här och med Argentos hjälp fick de likt plastikkirurger förstorat, format och lyft grejerna.

Och om inget annat, så vi fick bekräftat att Soavi inte var eller är någon "One Hit Wonder".

Filmen börjar någon gång på medeltiden. Ett sällskap korsriddare är ute på en liten tur att för att leta upp ett gäng bönder som sägs vara besatta av demoniska krafter. Man hittar 666 inristat på en klippa och man hittar bönderna. Det är allt de behöver veta för att slakta allihop på en kvart, gräva en enorm massgrav åt dem och försegla platsen med ett enormt kors. Och för att försäkra sig om att demonerna hålls inspärrade en längre tid än till nästa fikarast, så ska man även bygga en enorm katedral på platsen.

Ståtlig blir den.

Flera hundra år senare, ca. 1988, håller man som bäst på att renovera katedralen under ledning av Lisa (Barbara Cupisti) som en dag hittar ett pergament i valven under själva kyrkan. Evan, den nya bibliotekarien som hon snart inleder ett förhållande med, blir mer intresserad av att tyda pergamentet än att ligga och mysa med henne. Turligt nog är romans-delen borta ur historien ganska snart för den är riven rakt ur Satans röv och lika trovärdig som de historier man hittade på i skolan när man kände för att skolka.

Katedralen visar sig ha en riktigt märklig historia. Den är den enda i sitt slag som inte har någon kung begravd under sig och riddarna som härjade i kristendomens namn blev rena rama inspirationskällan för Hitler och company under Andra Världskriget - Allt från synen på vad som ska utrotas, till symboler och annat. Evan börjar utforska de mystiska underjordiska gångarna och släpper oavsiktligt lös både det ena och det andra. Vilket börjar smitta av sig på alla som arbetar i katedralen.

Men de som konstruerade bygget var inga idioter, vilket visar sig en dag när en skolklass råkar vara på studiebesök och ett par hade tänkt gifta sig i katedralen. En extremt sofistikerad skyddsanordning i arkitekturen aktiveras i samband med ett ganska ovanligt självmord och anordningen har skapats för att inga av de onda krafterna ska ha en möjlighet att ta sig ut. Så hur stoppar man gamla demoniska krafter? Och vem kan rädda vem?

Soavi levererar här en helt solid och tung skräckfilm som fungerar helt och håller på sina egna villkor. Handlingen innehåller det som behövs för att den ska drivas framåt och det finns tacksamt nog inga utfyllnadsscener. Genom den effektiva inledningen rullar resten på av bara farten och Soavi är noga med att hålla ångan uppe ända tills den dramatiska finalen och den allra sista bildrutan. Svackorna hinner inte bli för många. Till råga på allt är "The Church" fruktulöst vackert fotograferad. Bildkompositionerna är en enda lång rad konstverk.

Och så har vi musiken. Keith Emerson och medlemmar ur Goblin borgar för ett strålande och stämningsskapande soundtrack som ger filmen en unik närvaro.

Ja... Allt är på plats och fyller sin funktion. (T.o.m. de få men effektiva Gore-scenerna.) Jag kan verkligen inte komma något att gnälla över. "The Church" är en prima slice gotisk Horror som känns tidlös i sin enkelhet. Och skönhet.

 



  

IDÉ : 80%


Michele Soavi har alltid noggrant valt vilka idéer han bygger sina filmer på. Trots att "The Church" inte kan mäta sig med "Stagefright", "The Sect" eller "Dellamorte Dellamore", så är det här ändå riktigt tunga grejer.

  

STORY : 87%


Tillfredsställande på alla sätt. Inte för ordinär och inte för förutsägbar. Handlingen bygger på "The Treasure Of Abbot Thomas" av M.R. James.

 
  

REGI : 91%


Soavi velar inte när han kommer till skott.

  

FOTO : 95%


När en snubbe som Renato Tafuri fixar fotot till "Stagefright" - Vem anlitar man till nästa film?

 
  

SKÅDESPELERI : 81%


De flesta sköter sig riktigt bra.

  

MUSIK : 89%


Goblin, Philip Glass och Simon Boswell. Inte helt fel!

 
  

TEMPO : 83%


Först en medryckande prolog och sedan är det raka spåret framåt... Nej, det blir aldrig tradigt.

  

ATMOSFÄR : 88%


Udda och grymt fin. "The Church" lär man inte glömma alltför snabbt.

 
  

UTFÖRANDE : 88%


Finemang. Ännu en hård Horror-klassiker från en tuff tid när uppläggen började "ta slut" och pengarna började sina här och var.

  

REPRISVÄRDE : 80%


Väldigt högt. Det är helt enkelt förenat med en positiv känsla att se om filmen då och då.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

En viss scen som visar vad man kan använda en tryckluftsborr till.

 
 

Musiken måste man ju slå ett slag för.

 
 

Manuset har några brister, men de stör inte.

 
 
Den här kyrkan skulle man ju t.o.m. vilja besöka.

RECOMMENDED CINEMA