Two Orphan Vampires


• Jean Rollin • Frankrike • 1997 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Les Deux Orphelines Vampires


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Alexandra Pic
• Isabelle Teboul
• Bernard Charnacé
• Nathalie Perrey
• Anne Duguël
• Nathalie Karsenty
• Anissa Berkani-Rohmer
• Raymond Audemard
• Tina Aumont
• Catherine Day
• Camille Delamarre
• Véronique Djaouti
• Michel Franck
• Frederique Haymann
• Paulette Jauffre
• Melanie Karalli
• Brigitte Lahaie


MANUS:

• Jean Rollin


FOTO:

• Norbert Marfaing-Sintes


MUSIK:

• Philippe D´Aram


PUBLICERAD:

• 1 Juli 2005 - 14:59:43


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

8 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Efter en smärre evighets frånvaro från all mystisk och vampyr-relaterad eroticism kunde Jean Rollin inte längre hålla sig borta från världen som han en gång skapade och blev en synonym med. Frånvaron hade både finansiella och fysiska skäl - Rollin hade svårt att få sina projekt förverkligade och tampades med hälsoproblem som nästintill höll på att ta kål på honom. Under tiden fortsatte han att skriva manus, noveller och romaner, bl.a. en serie på fem om just vampyrer. Den första, "Les Deux Orphelines Vampires", blev sedan ett filmmanus som blev en film och sonika Rollins återvändo till genren som han på ett subtilt sätt har gjort till sin egen och som samtidigt har gjort honom till en kultregissör utan dess like. Tack vare boken fick han möjlighet att filmatisera den och det blev också lättare att skriva manuset eftersom det praktiskt taget var färdigt. Rollin har ju alltid har haft själva filmskapandet, det visuella, som mål. Här märker man också att Rollin har tagit sitt konstnärsskap in i en ny fas och lika tydligt är det att det är en roman som ligger till grund för "Les Deux Orphelines Vampires" a.k.a. "Two Orphan Vampires".

Louise och Henriette är två föräldralösa tonårstjejer som har tagits om hand ett gäng nunnor. De har varit blinda sedan födseln, men de delar ett par hemligheter, bl.a. att de får perfekt mörkerseende på natten och att de måste dricka blod för att överleva. Dessutom har de med sig minnesfragment från tidigare liv och deras liv har alltid slutat dramatiskt och våldsamt. Deras vampyrism är föga accepterad och när de suger i sig blod från ännu ett offer, så ses det inte med blida ögon. Louise och Henriette har alltid dött sida vid sida. Det är som om ödet har låst fast dem i en evig cykel där de bara har varandra i slutändan. Kanske därför är de som tvillingsystrar plus att de är bästa vänner... Och mer ändå. (Vilket mest antyds.) De bråkar aldrig och det finns inga som helst konflikter eller någon rivalitet mellan dem - De lever tillsammans i perfekt harmoni och försöker komma på vad de är ämnade att göra i tillvaron utöver att smyga runt på kyrkogårdar och dricka blod från levande varelser. (En hund går lika bra när det inte finns någon på två ben att överfalla.)

På dagarna tar Louise och Henriette det lugnt på klostret, men på nätterna ger de sig av tillsammans på små turer. När de återfår synen, så ser de allting i blånyanser, vilket fotot också är på nätterna. Men smart nog har de filmats i dagsljus för att förstärka visualiseringen av att vampyr-brudarna ser lika bra på natten som de flesta andra ser på dagen. Under tiden försöker Dr. Dennary bota tjejernas blindhet och det slutar med att de får bo hos honom och får ett hem. Trots att tjejerna verkar så oskyldiga, naiva och hjälplösa på dagen, så vaknar blodtörsten i dem på natten. Det är inte fråga om några 180 graders personlighetsförändringar, men blod ska utgjutas och de kan därför inte dra sig för att klubba ned folk och bita upp en artär eller två. Och i de otursamma fall där de inte hinner får blod och börjar försvagas, så kan de alltid dricka av varandra och tillfälligt återfå krafterna tills de kan fylla på hemoglobin-reserven - Det är praktiskt taget en unik twist på "vampyrism" och jag är helt säker på att "någon" har försökt sno idén till en mer känd film utan att Rollin har fått kredd för det.

På tvillingarnas natt-turer stöter de så klart på udda karaktärer i skymningszonen, bl.a. en hon-varg i människoskepnad (Hon håller till vid järnvägarna för att hålla sig undan hundarna som gärna attackerar henne.) och självaste "Midnight Lady" som har ett par fladdermusvingar. (Jävligt vacker. Och med så enkla medel!) Hon hjälper tjejerna komma undan några som försöker skada / döda dem. Hon erbjuder dem att sova i hennes kista i en krypta. Själv sover hon stående utanför ingången. Här är ytterligare ett bevis på att Rollins karaktärer ofta uttrycker ren godhet genom enkla handlingar som den nyss nämnda. De säger mer än ord och detta är förmodligen en av de få gånger som någon har räddat livet på dem. När till slut nattvandringslusten blir för stark för att innefatta den lokala kyrkogården och ett par skumma tillhåll, så måste de slå sig fria från Dr. Dennary - Bokstavligt talat. Även om de inte är fångar i hans hus, så känner de ändå att de inte kan bo kvar där för länge. Men vart tar man vägen? Vilka faror lurar bakom nästa okända hörn? Och kommer deras öde att upprepas än en gång utan att de kan fly från dess grepp med vetskapen om tidigare missöden? Under filmens gång jämför de sig med aztekiska gudinnor då de hittar likheter mellan deras existenser.

En styrka i "Les Deux Orphelines Vampires" är samspelet mellan Louise och Henrietta - Det finns en absolut förståelse och en stark kärlek som binder dem samman. När de pratar med varandra är det precis som om de fyller i varandras tankar. Nästintill lika starkt (Även om det inte ges ett lika stort utrymme av förståeliga skäl.) är karaktärerna de möter - Alla må verka "ur spår" efter en längre tids isolering, men man vet aldrig om de är sinnessjuka eller om de verkligen är allt de säger att de är - Allt från vålnader till hon-vargar. Louises och Henriettes mjuka och oskuldsfulla sätt inger också ett förtroende och får människor med liknande anknytningspunkter (Ensamhet och oförståelse, m.m.) att öppna sig för dem.

Missöden, som sagt. Louise och Henriette har lärt sig att överleva i skuggornas värld med hjälp av list och samarbete. Men minnena från dessa erfarenheter brukar i svagare ögonblick blekna bort och då är det bra att de har varandra till hjälp. Det blir en symbol för ödet som de delar och de är livrädda för att döden ska skilja dem åt trots att den aldrig har gjort det. Detta har samtidigt gjort dem väldigt osäkra, rädda och oförstående inför den värld de befinner sig i. Och tvärtom. I den riktiga världen finns ingen förståelse att finna. Men Louise och Henriette har i alla fall varandra. Är de då dömda för evigt till ett liv i någon slags skymningszon?

Ett fel som Rollin alltid undviker i sina surrealistiska filmer är att inte låta karaktäriseringen gå till överdrift eller att låta den kvävas av ramberättelsens begränsningar. Istället väver han in båda element i bildernas skönhet och låter dem samverka. Denna samverkan speglas i filmernas huvudpersoner. Rollin har ofta med dessa tvilling-element som kompletterar varandra och det är förmodligen därför hans protagonister nästan alltid är två till antalet. Jämför bara med "La Morte Vivante", "La Nuit Des Traquées" och "Requiem Pour Un Vampire" - Där delar de verkligen varandras liv. (Fast på tre olika sätt.) Louise är en del av Henriettes och vice versa. Skulle en av dem dö, så skulle inte heller den andra överleva särskilt länge. Detta är sann kärlek mellan två själar. Som bekant går det ju inte dela på sin själ, men man kan förmoda att det inte skulle kännas direkt harmoniskt att bli av med hälften av det man är innerst inne.

Räkna inte med att få svar på många frågor. Det händer att man inte får det när man betraktar konstverk. För ett konstverk är filmen på alla sätt. Här finns mängder av atmosfär, otroligt vackra bilder och själva känslan av en hopplöst tragisk tillvaro mellan liv och död. Detta har Rollin fångat i all sin perfektion. Flickornas liv är en oorganiserad blandning av minnen och intryck. Men de måste ha blod för att överleva - Något som ett gäng slumpvalda offer får bistå med mer eller mindre ofrivilligt.

När man pratar om dessa tvilling-element som en del av livet och döden, så kryllar de av dem i Rollins filmer, som sagt. Här är de inte lika framträdande som i de tidigare filmerna, men de finns allt - Det finns bl.a. en vacker bild på tjejernas promenadkäppar vars cirkelformade toppar innesluter två föremål som syns i bakgrunden. Typiskt Rollinskt och dessa föremål figurerar i förtexterna såväl som i tjejernas tillvaro. En återkommande sak är andra objekt (Som kors.) som skapar en symbolisk barriär mellan personer som syns i bild. Ett bra exempel är när tjejerna känner sig instängda syns de i närbild, inramade av antingen ett fönster eller ett gråtrist vardagsrums väggar och hörn. I friheten ser man dem oftare på avstånd, bl.a. när de går förbi en järnport som står ute på ett fält och som inte leder någonstans. Friheten är på så sätt gränslös, men ändå har de ett tomrum runt sig.

Norbert Marfaing-Sintes som har fotat Rollins senaste filmer har verkligen förstått vilken känsla Rollin vill få fram i filmen. Visst saknar man det starkt färgade ljuset (Tills man inser att det här faktiskt är tänkt att ses ur Louise och Henriettes synvinkel.), den surrealistiska ljussättningen och lite annat, men all saknad är som bortblåst så fort våra hjältinnor gömmer sig i en stämningsfull krypta eller gråtande gör sitt bästa för att trösta varandra och kväva varandras ovisshet... Eller när "Midnight Lady" fäller ut sina vingar... Då är man återigen i en värld som man inte vill lämna...

"Les Deux Orphelines Vampires" är sannerligen ingenting annat än en stark comeback för Rollin, men det är inte lika mycket en återgång till det gamla som en utveckling av det. De tidiga filmerna är fast förankrade i en viss tid där vissa idéer manifesterade sig och som han förmodligen inte kunde / ville ta in i det sena 90-talet. De flesta Rollin-freaks tänker givetvis på blodstänk, sexscener och tjejhångel innan de tänker på temat i sig. Det handlar så klart inte om begränsningar i budgeten, utan för att just de elementen inte behövs i storyn. "Les Deux Orphelines Vampires" drivs delvis framåt med hjälp av fantasins kraft, vilken får bränsle av det som antyds istället för att visas. Det här är Rollin som har återuppfunnit sitt hjul utan att bli en s.k. "one trick pony". Det här är inte medvetet gjort för att alienera Exploitation-fansen, utan för att skapa ett starkare band till Rollins fans. Vi har sett att den alienerande effekten sker p.g.a. filmer som "Les Trottoirs De Bangkok" (Vilken jag verkligen har fruktansvärt svårt för. Det är svårt att se något Rollinskt i den.) och inte genom avsaknaden av exempelvis explicit eroticism. Ett fan som har formats med de tidiga klassikerna i bagaget bör ändå kunna känna igen elementen i de senare filmerna trots detta steg som inte är ett steg bort från Rollins visioner, utan tvärtom.

Men vissa kan säkert avfärda det här som "Rollin Light", men det beror helt och hållet på att man orättvist jämför dem med filmer som den egentligen inte ska jämföras med. Det finns ytterst få likheter som berättigar denna jämförelse utöver vampyrism och en gränslös kärlek mellan två unga kvinnor. Men avfärdar man det på diverse ogiltiga premisser, så är det ens egen förbannade förlust. Nej, det är inget fel i att ha en naiv approach till samma tema som fick Exploitation-freaksen att dregla i biofåtöljerna på 70-talet. Det bevisar väl bara att det är så öppet och storslaget att den håller för att skildras från två helt olika synvinklar.

Det räcker att ha sett en film som den här och så "Requiem Pour Un Vampire" för att begripa att det minsann finns motpoler i allting. T.o.m. något så okomplicerat som fysisk närhet utan några baktankar eller krav. Utan helt enkelt att man bara rår om varandra i hotande situationer. Om detta givande av trygghet sedan existerar mellan två kvinnor och den positiva känslan av att vara varandras beskyddare leder till ingivelsen att få uttrycka det hela fysiskt... Tja... Vem sörjer av att få ta del av det rent visuellt? Ingen.

 



  

IDÉ : 86%


Rollins värld har alltid något man inte har sett tidigare...

  

STORY : 79%


...Även om det mesta är välbekant.

 
  

REGI : 84%


Rollin började kanske tappa orken på allvar vid det här laget. (Inte så konsigt, kanske.)

  

FOTO : 87%


Det är drömlikt vackert och ibland "bara" drömlikt... Och blått!

 
  

SKÅDESPELERI : 73%


Minimalistiskt. På gott och ont.

  

MUSIK : 84%


Philippe D´Aram levererar många ljuva toner som vanligt.

 
  

TEMPO : 80%


Livet blir lätt lite långsamt bland sega vampisar som har tappat gnistan.

  

ATMOSFÄR : 89%


Ogenomtränglig som en bergvägg.

 
  

UTFÖRANDE : 85%


Det mesta funkar utöver förväntan... Och allt är som det ska igen.

  

REPRISVÄRDE : 81%


Endast... Och jag menar endast för Jean Rollin-fans.
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Rollin ger fansen det fansen vill ha...

 
 

...Men han testar också lite nya idéer...

 
 

Man lämnas ständigt med ett tomt sug efter mer.

 
 
En comeback som heter duga. Alla fina Rollin-trademarks är med.