Murder Rock


• Lucio Fulci • Italien • 1984 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Murderock - Uccide A Passo Di Danza


SPELTID:

• 86 min.


MEDVERKANDE:

• Olga Karlatos
• Ray Lovelock
• Claudio Cassinelli
• Cosimo Cinieri
• Giuseppe Mannajuolo
• Belinda Busato
• Maria Vittoria Tolazzi
• Geretta Geretta
• Christian Borromeo
• Robert Gligorov
• Carlo Caldera
• Riccardo Parisio Perrotti
• Giovanni De Nava
• Carla Buzzanca
• Al Cliver
• Silvia Collatina
• Lucio Fulci


MANUS:

• Gianfranco Clerici
• Lucio Fulci
• Roberto Gianviti
• Vincenzo Mannino


FOTO:

• Giuseppe Pinori


MUSIK:

• Keith Emerson


PUBLICERAD:

• 20 Maj 2005 - 16:04:27


SETT PÅ:

• VHS (Bootleg)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

10 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• Inga artiklar.


 


 
 
  

Mycket har sagts om perioden efter Lucio Fulcis storhetstid som började exakt med "Zombie Flesh Eaters" och som kan sägas slutade i och med "The New York Ripper". Om "Rond 1" var den tidigaste perioden, "Rond 2" var den första internationella eran med "Una Sull'Altra" som startskottet, och "Rond 3" var nyss nämnda storhetstid, så har filmerna i "Rond 4" (Som i så fall började med "Manhattan Baby" och slutade med "Zombi 3".) inte varit lika lätta att ta till sig. Men visst kan man hitta den s.k. Fulci-magin även i dem om man bryr sig om att titta extra noga. Tyvärr hade filmerna den gemensamma faktorn att de föll offer för konstanta jämförelser med storhetstidens alster när det gällde Splatter-mängden, vilket ledde till att de inte blev lika "accepterade". Tyvärr. Det är inte precis som om det saknas spännings-scener och andra kvalitéer i nämnda filmer. (Nåväl... "The Devil's Honey" möjligtvis undantagen. Men jag ska nog ge den ett par chanser till...! Om 10 år, eller så...) Eller gammalt hederligt Sleaze och våld. Som t.ex. fallet kan vara med "Murderock - Uccide A Passo Di Danza" a.k.a. "Dancing Death".

Auran från en knepig mix av Giallo och 80-tals T.V.-deckare har färgat av sig på filmen (Vilket betyder att det varken finns något speciellt grafiskt våld och tungt blodstänk eller speciellt mycket naket i filmen.), vilket ger filmen en väldigt egen och charmigt udda närvaro. Dess New York-miljöer gör också att filmen ser hyfsat "amerikansk" ut även om den har en väldigt italiensk feel. (Precis som "The New York Ripper".) Filmens Giallo-färger består av en inte alltför tillkrånglad och långsökt gåta som i ärlighetens namn är mer sofistikerad än vad man först kan tro (Fem gubbar grät tveklöst blod när de kämpade med manuset.) och en voyeuristisk kamera när den får komma nära diverse lättklädda brudar - Speciellt när mördaren (Det är väl klart som fan att det finns en mördare i filmen!) sticker hattnålar genom deras bröst och hjärtan.

De fatala nålsticken börjar alltså filmens mördare syssla med när Candice Normans presigefyllda danskurs river igång på New Yorks konstakademi. Av närmare dussinet deltagare kommer inte alla att lyckas att ta sig vidare - Speciellt inte när de en efter en börjar bli kloroformerade och nålade när det passar. Paranoian fäster sig med en gång bland Candices elever, och alla börjar direkt och indirekt anklaga varandra för att ha något med mordet att göra. Candice, vars egna karriär som dansös slogs i spillror efter en motorcykel-olycka, är fast besluten att inte låta bagateller som mord sätta käppar i hjulet för uttagningen. Det är nu det gäller. Det blir inga fler chanser. Men som om inte detta vore mer än man orkar med på en vecka, så drömmer Candice ständigt mardrömmar om en snubbe som jagar henne med syftet att sticka ihjäl henne med en liknande nål som mördaren använder.

Detektiv Borges får den föga tacksamma uppgiften att försöka lösa fallet på kortast möjliga tid. Givetvis är det en seriemördare han har fått på halsen. Men fallet tar plötsligt en lite okonventionell vändning - Borges hade hoppats på att lätt kunna ringa in någon av eleverna och agenterna med lite hederligt detektivarbete och snokande, och just när det börjar ljusna, så blir det tvärstopp och aningen mer komplicerat - Candice får nämligen syn på hennes dröm-mördare på en reklamskylt ute på stan och beslutar sig för att försöka ta reda på vem det är.

Det finns alltså inte mycket i "Murderock" som påminner om Fulcis tidigare filmer, vilket nog är den enda rimliga förklarligen till varför så många har tagit avstånd från den och / eller dissat den inom en kvart. För filmen tar god tid på sig att komma igång på allvar. Sedan kommer belöningen. "Murderock" är en slags Giallo-version av "Flashdance" (Med den skillnaden att den är bra på riktigt och mer intressant.) och det som filmen missar i blodiga mord tar den igen i läckra tjejer som hoppar, krälar och dansar över hela T.V.-rutan till Keith Emersons progressiva (!) disko-soundtrack och gjutna hits som "Tonight Is The Night" och "Are The Streets To Blame". (De hittar man minsann inte på "Absolute 80's" av någon ogiltig anledning. Idioterna måste ha supit på jobbet och glömt dem mitt i fest-stämningen, bara.) Det är alltså surrealism på hög nivå som vi snackar om här.

Och ur denna härliga mix av "olja och vatten" börjar man sakta men säkert skönja ett mord-mysterium som utspelas i intressanta miljöer - Fulci grejar mycket med mörker, kontraster och speglar i filmen och han tar väl vara på 1,85:1-formatet. (Fulci slutade dock använda Cinemascope-formatet helt efter "Manhattan Baby" av någon orsak.) Både danslokalen och Candices lägenhet (Där hon inte jobbar upp elräkningen, direkt.) har speglar lite här och var, vilket hjälper till att förstärka den härligt virriga stämningen. (Samt den ambivalenta känslan av att det finns två eller flera sidor på det mesta.) Akademin har också ett effektfullt ljus-system som varnar för att lokalerna stänger snart och att det är dags att pallra sig därifrån. Det är som gjort för lite Hack 'n Slash. (Fast det är mer Sedate 'n Pierce... Vilken jävla tur att det aldrig blev någon subgenre, förresten. Jag menar - Hur töntigt låter inte det?)

Men "Murderock" är en underfundigt berättad liten historia annars, speciellt mot slutet där Fulci avslöjar precis lagom mycket för att man inte ska veta vad som är upp och ned. Den lite fattiga T.V.-thriller känslan har man lyckats skaka av sig snart nog (Likt en karusell med överslag och som slungar av en grinande skitunge.) och istället kan man då njuta av en Giallos mångbottnade sidor som turligt nog "Murderock" också har. Allt som krävs är lite tålamod. Och är man bara beredd på att lägga bort förväntningarna om blod-fontäner och stora inzoomade köttsår, så kan man nog lära sig att uppskatta även denna rulle. Även om det tar ett par genomsittningar. Vid rätt tillfälle, givetvis.

 



  

IDÉ : 72%


Fulci... Ja, han tappade greppet an aning (Konstigt, då.) efter "The New York Ripper". Men helt hopplös känns inte idén...

  

STORY : 79%


...Och ur det som bara verkar aningen hopplöst kan det ju alltid komma ett hyfsat bra manus.

 
  

REGI : 79%


Man märker tyvärr inte av Fulcis säregna stil så mycket den här gången.

  

FOTO : 63%


Jodå - Det är riktigt snyggt. I många ögonblick ser man vilket skarpt öga Fulci hade för bildkompositioner. (Speglarna i Candices lägenhet, t.ex.)

 
  

SKÅDESPELERI : 78%


Många bra skådisar brottas med ett manus som dessvärre inte är så sofistikerat. Men ni som kan era Fulci- och Argento-klassiker lär känna igen skådisar från "Zombie Flesh Eaters", "The New York Ripper", "Tenebrae" och "The House By The Cemetery". Rena kändiskavalkaden med andra ord.

  

MUSIK : 87%


Ett totalt vansinnigt Disco-soundtrack komponerat av Keith Emerson. (!) = Skitbra.

 
  

TEMPO : 67%


Filmens handling har stundtals lite svårt att hålla sig i fas med filmens "nerv"...

  

ATMOSFÄR : 71%


...Och dess atmosfär är ganska så statisk i början. Men det lättar lite hela tiden och speciellt mot slutet.

 
  

UTFÖRANDE : 72%


Inga större fel någonstans, men man märker då och då att en del saker har gått på ren rutin.

  

REPRISVÄRDE : 77%


Kanske ser man den en gång till någon gång i framtiden. (Eller så blir det precis tvärtom - Att man blir beroende av den.)
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men: Disco-infernot.

 
 

Eurocult-kändisarna överallt.

 
 

Murder Rock får aldrig tillräckligt med luft under vingarna.

 
 
Var det här "fans" gav upp?