Tenebre


• Dario Argento • Italien • 1982 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


ALTERNATIV TITEL:

• Tenebrae


SPELTID:

• 95 min.


MEDVERKANDE:

• Anthony Franciosa
• Christian Borromeo
• Mirella D´Angelo
• Veronica Lario
• Ania Pieroni
• Eva Robin´s
• Carola Stagnaro
• John Steiner
• Lara Wendel
• John Saxon
• Daria Nicolodi
• Giuliano Gemma


MANUS:

• Dario Argento


FOTO:

• Luciano Tovoli


MUSIK:

• Goblin


PUBLICERAD:

• 20 December 2004 - 15:57:00


SETT PÅ:

• DVD (Köpfilm)



 


 

S C R E E N S H O T S

 
 
  
  
  
  
  


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna genom tiderna.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2005xxxxxx------
2006------------
2007------------
2008------------
2009------------
2010---899999998
2011888877777777
2012777777


 


 

L Ä S A R T O P P E N

 
 


(Anger vilken placering filmen har haft på listan över de 10 mest lästa recensionerna under respektive månad.)

Å
R
J
A
N
F
E
B
M
A
R
S
A
P
R
M
A
J
J
U
N
I
J
U
L
I
A
U
G
S
E
P
T
O
K
T
N
O
V
D
E
C
2008xxxxxxxxxx--
2009---7-------3
2010---6--------
2011----57-6----
2012------


 


 

Ö V R I G T

 
 
FLER SCREENSHOTS:

20 st.


RELATERADE ARTIKLAR:
• DVD RECENSIONER:
I. Dario Argento Collection
• BD RECENSIONER:
II. Arrow Films
• MEDIAGLUTT:
III. DVD Vs. DVD » Tenebre : Anchor Bay U.K. Vs. Atlantic Film


 


 
 
  

Det var ingen tacksam uppgift att försöka få Giallon att överleva in på 80-talet. Zombie-vågen rullade på som bäst över kontinenten och Splatter-filmerna började bli minst sagt respektabla bland Gorehounds. Så vem, då? Vem kunde förnya och vässa till en genre som redan hade legat i träda ett par år? Jo - Dario Argento, givetvis. Snubben som gjorde "The Bird With The Crystal Plumage" och "Deep Red" precis i rätt tid. Men. Det skulle krävas en smärre omstrukturering av italienarnas älsklings-genre.

Framför en brasa blinkar förtexterna till "Tenebre" fram just när någon har citerat ur boken med samma namn: "The impulse had become irresistible. There was only one answer to the fury that tortured him. And so he committed his first act of murder. He had broken the most deep-rooted taboo, and found not guilt, not anxiety or fear, but freedom. Any humiliation which stood in his way could be swept aside by the simple act of annihilation: Murder."

Citatet blir en länk till hela historien som rullas upp från och med det ögonblick författaren Peter Neal sätter sig på planet till Rom från U.S.A. för att göra lite PR för sin senaste bok - "Tenebre".

Ganska träffande är också meningen ur Arthur Conan Doyles "The Hound Of The Baskerville's" som Neal citerar senare i filmen - "When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth." Det här gäller för "Tenebre" i allra högsta grad när Argento väver fram en av sina absolut vassaste historier och som han än idag har haft mycket svårt att överträffa på lika många fronter. (Trots lika mycket nytänkade och inspiration som han hade i bagaget för den här pärlan.) Allt är ju och kan inte vara gjort, men "fansen" vill att han ska återgå till att återuppfinna "Deep Red"-hjulet istället för att bryta ny mark till Giallons fördel. Hade genren svårt att överleva 80-talet, så var det rena döden efter det. Ändå såg vi att Argento (Ensam, praktiskt taget.) följde med och anpassade sig för tiderna - "Trauma" påminde inte om "Opera" och "The Stendhal Syndrome" påminde verkligen inte om "Trauma". Etc.

I "Tenebre" är fortfarande det mesta färskt, och antalet tabu-belagda ämnen var lite fler och lite svårare att närma sig då. Okej att relationer mellan personer antagligen är hyfsat lika rent strukturellt oavsett läggning / kön, men man "köper" t.ex. det lesbiska paret i filmen. Argento gör inga karikatyrer av dem tacksamt nog. Men huvudkaraktären (Neal) får istället och trots sin stora erfarenhet om "mänskligt mörker" (Och självförnekelse som också skapar detta mörker och som inte alla kan tackla.) en svår nöt att knäcka när vissa personer börjar "rensas bort". (Neal skildrar ju mest galningar och pervon i sina böcker.) Totalt ovetande om det mord som inträffar medan han framträder i en talkshow på T.V. blir han intressant för polisen i samband med utredningen. (Just p.g.a. hans teorier om "psykfall". Och omvärlden som drar alla sorter över samma kam.) Mördaren kvävde nämligen en tjej med sidor från Neals bok - Samma bok som tjejen försökte "långlåna" i en affär tidigare på dagen. Hon blir dessutom slajsad med en rakkniv (En referens till "The Bird With The Crystal Plumage", månntro?) och mördaren tar foton på henne. Här är redan första hinten om hur Argento förnyade "sin" genre - Offer som har något vackert och samtidigt något sexuellt attraktivt över sig även när de har bitit i gräset.

Neal kontaktas direkt av polisen som undrar om han i egenskap av en kriminalförfattare har några idéer om varför just hans bok. Men han har inga som helst ledtrådar, lika lite som han har en förklaring till varför någon skulle kopiera morden från just hans bok. Och så får han ett hotelsebrev från någon som verkar minst sagt besatt av Neals arbete och person. Fallet tar en sur vändning när ännu ett ung kvinna faller offer för mördaren. Samtidigt fortsätter hotelsebreven att trilla in som om Neal prenumererade på dem istället för morgontidningen.

Argento väver upp en ogenomtränglig mur runt intrigerna som tar fart när Neal beslutar sig för att själv försöka lösa fallet. Just som författare har han en skärpt slutledningsförmåga även om han till en början inte kan lista ut motivet bakom morden. Handlingen känns därför trygg i Argentos händer, och en märklig återkommande flashback med en tjej och några snubbar som hjälper henne att misshandla (Flera testikel-förstorande sparkar i skrevet och en högklackad sko i käften.) en annan snubbe känns frånkopplad från själva historien. Än så länge.

Vad finns det mer för s.k. "defining moments" för Argentos del? Vad sägs om den långa sekvensen med den innovativa kameraåkningen där mördaren letar efter en väg in i ett hus? Eller de totalt häpnadsväckande mordscenerna som nästan ställer vilken Splatter-rulle som helst i skamvrån? Det är yxor som gäller, och de orsakar några riktigt minnesvärda slaktar-scener. Argento låter det heller inte gå på en sekund - Det ska vara konst och med en ärlig chans att ta in intrycken. Giallon i det plastiga 80-talet har dessutom fått lägga undan de skrikiga färgerna - Här är världs-paletten lika kylig som många av de inblandades yttre personligheter. Precis som i "Deep Red" har Argento valt att utforska en undertryckt och psykosexuell aspekt hos den in i det sista okända antagonisten. Personen i fråga fungerar normalt i ordinära vardagssituationer, men det finns något traumatiskt i dennes förflutna som i bestämda situationer triggar en lust som måste få ett våldsamt utlopp. Det finns inget spår av "normalt" sex någonstans i "Tenebre", men det finns tydliga tecken på att mördaren får en slags sexuell kick av att mörda. Få av Argentos mördare är riktiga risktagare som gör bort sig när de blir varma i kläderna. (Som i vissa andra Gialli där mördaren är så fundamentalt störd att dennes verklighetuppfattning har satts ur spel för länge sedan, och att det snarare är "turen" eller tillfälligheterna som gör att han / hon klarar sig.) Men de är traditionella i den bemärkelsen att de är uppslukade av sina egna egon, och handlar följaktligen efter vad de tror är rätt.

Men med en såpass vattentät handling som finns i "Tenebre" har Argento råd att lura tittaren när det gäller att lista ut mördarens identitet. Jag påstår att det minst är lika svårt som i "Four Flies On Grey Velvet" eller "Deep Red". Men det finns t.o.m. ett par vändningar i storyn som aldrig hade fungerat om inte fler än en person hade varit djupt störd. Men visst får man flera orsaker att tvivla och klura över om handlingen vid något tillfälle går att slå hål på. Men nej - Inte i det här fallet. Man läser ofta att filmen har ett av Argentos bättre manus. Och man får också några fina sekunders möjlighet att tillsammans med en gallskrikande tjej i ösregn förbluffas över det ytterst dramatiska och våldsamma slutet där Argento visar att konstverk visst kan vara dödliga lika mycket som döden, morden, kan vara konstverk i sig. "Tenebre" förstärkte bara det som "Deep Red" och "Djur-trilogin" redan tog till vara på med inbjudande våld snarare än avskärmande. Ingen annan än just Argento hade kunnat dra Giallo-lasset vidare eftersom ingen visste hur det skulle kunna fortsätta. Och Lucio Fulcis "The New York Ripper" från samma år var ju mer baserad i Gore och Sleaze än en då icke-existerande och tidstypisk Giallo. Så Argento bröt återigen ny mark trots allt.

Om du bara ska se tio Argento-filmer - Låt "Tenebre" bli en av dem du ser först.

 



  

IDÉ : 100%


Ytterligare en standardsättande Giallo som ställer det mesta i en permanent skamvrå...

  

STORY : 99%


...Och filmen har en total knockout till handling.

 
  

REGI : 100%


Paralyserande bra rakt igenom och kameran lever sitt eget liv.

  

FOTO : 91%


En ny, lite kyligare look för Giallon. Luciano "Suspiria" Tovoli är mästerfotografen än en gång.

 
  

SKÅDESPELERI : 92%


Mycket, mycket bra. Inte perfekt, men inte heller så att man kan peka ut någon som "inte sköter sig".

  

MUSIK : 90%


Ingen av Goblin-grabbarnas bästa filmmusik finns i "Tenebre", men soundtracket är ändå högklassigt så det förslår.

 
  

TEMPO : 97%


Superklister. Det finns inte en suck att man kan slita blicken från T.V.-rutan under filmens gång.

  

ATMOSFÄR : 97%


Totalt underbart "80-tals Giallig".

 
  

UTFÖRANDE : 97%


Japp. Detta var på den tiden när Argento gjorde det ena mästerverket efter det andra.

  

REPRISVÄRDE : 98%


"Tenebre" har extremt mycket av "det där" som lockar en tillbaks för ett irrelevant antal repriser, men den har inte exakt lika mycket av "det samma" som exempelvis "Deep Red" eller "Suspiria".
 
 
 

GORE :


  

“T & A” :


  

VÅLD :


 
 
 

Yxattacker, blod på väggarna och Goblin! Kvällen kan börja!

 
 

Inget verkade kunna stoppa Argento vid det här laget.

 
 

Nej, du... Inte den här gången...

 
 
Ett undantagslöst måste tillsammans med "The Bird With The Crystal Plumage" och "Deep Red" i och med att alla tre filmer betydde mycket för Giallon.

TOP CINEMA