Dario Argento Collection


• Atlantic Film •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


UTGIVNINGSÅR:

• 2005


REGION:

• 2 (PAL)


RATIO:

• -


SPELTID:

• 856 min.


LJUD:

1.0 (Engelska)
1.0 (Italienska)
2.0 (Engelska)
2.0 (Italienska)
5.1 (Engelska)


EXTRAS:

• Trailers
• Biografier


PUBLICERAD:

• 4 April 2005 - 14:38:46



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• RECENSIONER:
I. The Bird With The Crystal Plumage
II. The Cat O´ Nine Tails
III. Dario Argento : An Eye For Horror
IV. The Phantom Of The Opera
V. Phenomena
VI. The Stendhal Syndrome
VII. Suspiria
VIII. Tenebre


 


 
 

Känner ni någon som är ganska förtjust i skräckthrillers men som ännu inte har insett att det faktiskt görs sådana filmer utanför Hollywood? Eller känner du redan till Dario Argento och vet någon som behöver knuffas ned i samma träsk där du redan råkar befinna dig - Eurohorror-träsket!

Atlantic Film har släppt en DVD-box som i dessa fall skulle vara en riktigt bra present till denna person. Bra, ja. Detta förutsätter givetvis att han / hon sedan fastnar i träsket.

Jag minns det inte som igår, men som drygt ett decennium sedan. Under en höst / vinter jagade jag land och rike runt (Inte bokstavligt talat.) efter alla Argento-rullar som fanns att få tag i då. Det lyckades nästan.

Man skulle kunna säga att Atlantic Film nu har släppt en sådan "Land och rike runt"-jakt på DVD - I ett bekvämt och så pass komprimerat format att man inte behöver kontakta en massa privatpersoner eller små postorderfirmor för att kunna tjacka ännu en film, utan nu räcker det att man skaffar boxen och betar av rullarna i tur och ordning - 9 st. Boxen är då döpt till "Dario Argento Collection" för enkelhetens skull. Och skulle man enbart vara intresserad av en eller ett par av filmerna, så kan de införskaffas separat.

Men - Då är det bara att ta ett par helkvällar och sätta sig till rätta. (Det betyder dock inte att man måste sitta lugn och still.) Det här tar drygt 14 timmar att gå igenom. 14 timmar som faktiskt kan förändra ens syn på vad film är och vill säga.

För enkelhetens skull är det väl bara att ta allt i kronologisk ordning.

Dario Argento var i början av sin karriär manusförfattare (Bl.a. till "Today It´s Me... Tomorrow It´s You!" och "Once Upon A Time In The West".) innan han började regissera.

Det hela började i alla fall 1970, och först ut var:

The Bird With The Crystal Plumage a.k.a. L´Uccello dalle piume di cristallo a.k.a. Ljudet från kristallfågeln.

Argento visade med en gång vad han skulle bli absolut bäst på i branschen - Giallo. Och våldsam horror. Influerad av Alfred Hitchcock och Giallons "uppfinnare" Mario Bava (Samt beväpnad med världens iver över att berätta spännande historier.) drog han igång i full fart och förnyade så gott som allt inom både skräckfilm och thrillers. För ett bra tag framöver.

"The Bird With The Crystal Plumage" handlar om Sam Dalmas, en amerikansk författare på semester i Rom som av en slump blir vittne till något som ser ut som ett mordförsök på ett konstgalleri. Eftersom han är det enda vittnet vill inte polisen gärna släppa honom ut ur landet. Sam tycker att det är något med mordförsöket som inte stämmer, så han börjar bli nyfiken på att ta reda på vad det är. Detta leder till att mördaren blir intresserad av att tysta Sam. Och det tar inte länge förrän de försöker... Sam är plötsligt helt utlämnad till att själv försöka lösa fallet. Under tiden hinner fler personer bli mördarens offer. Men helt plötsligt hittar Sam en viktig ledtråd. (Som så klart hänger ihop med denna mystiska "fågel med kristallfjädrar".) Det hela leder till en ganska så oväntad och nervpirrande avslutning.

Allt som skulle bli Argentos kännetecken finns här - Rakt upp och ned. Kameraföringen, fotot, stämningen som man kan skära i med rakkniv (Detta gäller så klart mordoffren också!), originell och suggestiv musik samt de ständigt oväntade vändningarna som alltid för berättelsen framåt. Man kan ha överseende med vissa smärre luckor i handlingen när allt annat stämmer så oerhört bra. I fallet "The Bird With The Crystal Plumage" är det ändå en solid ramberättelse som tas till vara på. Jämför man sedan avslutningen med exempelvis den i Bavas "Blood And Black Lace", så är den av samma höga standard. Men den är ändå inte så märkvärdig om man jämför det med de halsbrytande sluten i Argentos senare verk.

Även om man bara ser glimtar av de vackra och konstnärliga morden som Argento mest är känd för, så märks det lång väg att det alltid är detaljerna som betyder något i slutändan. Det som kameran fångar upp. Snyggt och stilfullt - Ofta imiterat men sällan överträffat...

Och så själva DVD:n. Det man först slås av är bildkvalitén. Man hade ärligt talat inte förväntat sig att den skulle vara så här bra. (För att vara en såpass billig utgåva, menar jag.) Skärpan, färgerna, kontrasterna och detaljerna får långt över godkänt. Och att bilden är i anamorfisk 2,35:1 är bara ett stort plus. Så det går inte att gnälla på något direkt. Det är inte precis som om man inte har sett fullpris-DVD med sämre bild.

Ljudet är dock i Mono och det säger väl egentligen bara att detta inte är något man kan använda till att demonstrera hemmabion med.

Som extramaterial finns en trailer.

(Observera ett litet feltryck på fodralet - Filmen är på italienska och inte på engelska.)

Att försöka ta reda på hur långa Argentos filmer är i ocensurerat skick har alltid varit en hel vetenskap. Och har man sett ett par olika versioner genom tiderna, så har man verkligen rört till det för sig. Och så har vi de tekniska skillnaderna mellan PAL och NTSC. Atlantics PAL-utgåva är i vilket fall 92.42.

Sedan måste man själv kanske göra lite research för att få reda på vad som saknas. (Därmed inte sagt att man blir klokare av det på något sätt.)

Nästa skiva. 1971 kom då:

Cat O´ Nine Tails a.k.a. Il Gatto A Nove Code.

"Cat O´ Nine Tails" känns som en självklar fortsättning till "Bird With The Crystal Plumage" när det gäller en regissörs egensinniga resa genom okänt Giallo-territorium. Utforskandet av detta fortsätter genom att Argento blandar in mer av allting - Spänning, stiliserat våld och t.o.m. lite parapsykologi. Men utan att ta i för mycket.

Morden i "Cat O´ Nine Tails" är mer sofistikerade (Men ganska "oblodiga".), precis som deckargåtan där en blind man vid namn Franco en kväll får höra ett samtal som han inte borde ha hört - Någon ämnar utöva lite utpressning. Men eftersom Franco är blind, så vet han inte hur den potentiella utpressaren ser ut.

På ett institut för genforskning inträffar samma kväll något som ser ut att vara ett misslyckat inbrott, och Franco kommer i kontakt med journalisten Giordani. Och så sker första mord... Eller är det en olycka? Och så är dödskarusellen igång. Det kommer att visa sig att Franco och Giordani kompletterar varandra när de börjar luska i "fallet med nio ledtrådar". Men de har att göra med en kallblodig och samvetslös mördare. (Hey - De är ju anti-hjältar i en Argento-film - Vad förväntar de sig?)

En riktigt schysst deckare och ett steg bort från Giallon, men inget snedsteg på något sätt. Själva detektivgåtan är klurig utan att slå knut på sig själv och bär helt och hållet Argentos träffsäkra signatur. Efter halva filmen vill man självfallet veta hur det hela slutar...

Bilden är minst lika bra som i "The Bird With The Crystal Plumage". Detaljer i bakgrunden må vara lite suddiga emellanåt, men det är inte ens ett irritationsmoment eftersom resten av bilden är så skarp. (En lite märklig grej är att förtexterna är i formatet 1,85:1 och av betydligt sämre kvalitet än resten av filmen. (Som är i originalformatet 2,35:1.)

Och så är den dubbad till engelska... 105.36 lång. Är den då klippt? (Antagligen inte, men man kan sällan vara 100% säker.)

1972 gjorde Argento "Four Flies On Grey Velvet". Vad som hände med DVD-utgåvan av den är det nog bara fan och möjligtvis hans moster som vet. Minst en gång om året börjar det cirkulera något kortlivat rykte om att just fan och hans moster tänker släppa filmen, men den kan man än idag (1/4 2005.) titta på månen eller Mars efter. Med andra ord: Fram med någon dammig VHS-bootleg och glo. Och längta järnet.

Så det är alltså inte ett mysterium varför "Four Flies On Grey Velvet" inte finns med i boxen. Och extremt synd är det, för det är än idag en av Argentos bästa Gialli med en story som manusförfattare säkert skulle kunna mörda för om de inte kommer på den själv.

1973 års "Le Cinque Giornate" finns inte heller här. (Eller någon annanstans.) Inte heller avsnitten "Il Tram" och "Testimone Oculare" som Argento gjorde till mini-serien "Door Into Darkness" för T.V.

1975 kom "Deep Red". "Alla" säger att det är "Argento's finest hour" och det går inte ens att börja argumentera emot på ett vettigt sätt. Men även "Deep Red" saknas i denna box och det finns antagligen ett par bra orsaker till varför. Kanske var det för svårt / dyrt att köpa sälj- och distributionsrättigheter till filmen.

"Deep Red" må ha hamnat på avvägar, men 1977 års magiskt skräckinjagande biograf-vältare--

Suspiria

--finns lyckligtvis här.

Amerikanskan Suzy Bannion kommer till en balettskola i tyska Freiburg för att komplettera sina studier. Redan från dag ett (Natt egentligen.) verkar saker och ting vara på god väg att balla ur. Det faktum att en elev blev mördad kvällen innan gör inte situationen mer rogivande. Sedan börjar det hända riktigt djävulusiska saker.

Suzy blir genom ödets nyck den perfekta hjältinnan när hon beslutar sig för att ta reda på vad som händer på skolan.

Vacker är en mild beskrivning av "Suspiria" samtidigt som den är riktigt kuslig på en nivå som bara tvättäkta skräckfilmer kan nå upp till. (Inte de här låtsas-rysarna som kommer i dussintal från U.S.A... Tror jag såg exakt 15 st. för många förra året.)

Så det är bara att låta sig svepas med in i en surrealistisk värld där inget är som det verkar. Men färgsprakande och grannt är det.

Och det kommer absolut till sin rätt för även Atlantics "Suspiria" DVD har riktigt, riktigt bra bild. Det märks att förlagan är en master av hög kvalitet. Möjligen är bilden marginellt oskarpare än på exempelvis Anchor Bays underbara utgåva och att vissa smala linjer ser lite pixliga ut, men det är petitesser. Färgerna smetar i alla fall inte ut sig och detaljerna sitter som en pjäxa i skiten. (En bra referens är alltid den svartvita tapeten i Olgas rum och när tjejerna sover i det röda ljuset.) I vilket fall är bilden otroligt mycket bättre än på den omänskligt taskiga skivan från Nouveaux Pictures.

Ljudet är däremot ingen hit - Ett halv-burkigt Mono-ljudspår på engelska... Men man kan verkligen inte få allt i det här fallet. Skivan är ju snorbillig jämfört med vad som helst.

Och jag kan skriva under på att Atlantics utgåva är ocensurerad. (94.17)

DVD:n har lite extramaterial också i form av trailern, musikvideon av Simonettis band "Daemonia", ett par T.V. spots och Radio spots.

Sedan blir det ännu ett hopp, förbi "uppföljaren" till "Suspiria" ("Inferno" som kom 1980.) till 1982 och--

Tenebrae

--, som lätt hamnar bland Il Maestros bättre filmer - En blodig och våldsam deckare med en liknande utgångspunkt som i "The Bird With The Crystal Plumage".

Författaren Peter Neal åker till Rom för att göra PR för sin bok "Tenebre". Ungefär samtidigt blir en tjej mördad och kvävd med just sidor från "Tenebre". Möjligen är det här schysst PR i vissa kretsar, men Peter får trots allt en del oönskad uppmärksamhet från olika håll.

Än en gång visar det sig att mördaren inte har många rätt i huvudet och att morden först verkar vara en sorts bisarra hyllningar till Peter Neal. (Som börjar önska att han aldrig skrivit "Tenebrae".) Men när Peter själv börjar få hotelsebrev, så får han en bra orsak till att försöka klura ut vem mördaren är. Med hjälp av sin list försöker han hamna steget före, men "fallet" spårar ur ganska snart.

Argento har aldrig varit mycket för att upprepa sig själv, utan i "Tenebrae" känns det mesta som nytt bränsle. Framför allt är det mer våld och brutaliteter i närbild (Yxor är effektiva vapen!) och en massa taskiga situationer för nästan alla inblandade. Maktlöshet och besatthet går som en röd tråd genom hela filmen, och få gör det bättre än Il Maestro.

Manuset är verkligen maxat och upplösningen är lätt på samma nivå som i "Deep Red" och "Four Flies On Grey Velvet" - Perfekt och intensiv i all sin prakt.

Även om bilden inte är knivskarp, så är den genomgående bra. Och inga konstiga MPEG-defekter någonstans. Ljudet är dock bara i Mono.

Och så kommer vi till avdelningen "vad som saknas och inte saknas i den och den versionen"... Anchor Bays "oklippta" version (Som saknar 9 korta snuttar p.g.a. tekniska problem.) klockar in på 96.25 medan Atlantics är 30 sekunder längre. Jag kollade av mot listan över de saknade bitarna på www.dvdcompare.net och visst - Atlantics utgåva är helt oklippt. Man kan börja jubla för mindre.

Och så en film som jag tjatar om som om jag fick betalt för det:

Phenomena

Jag har i dagsläget visat den för allt från familjemedlemmar till kollegor... 17 personer hittills, men bara två har verkligen tyckt om den. Nåväl.

Stämningen i filmen sliter tag i en från och med första bildrutan. Och det är en så underbar tur genom den "Schweiziska Transsylvanien" att man glömmer bort resten av världen ett tag. (Vilket kan vara nog så bra ibland.) Jag har bara en extremt svårrubbad och subjektiv syn på "Phenomena" och blir löjligt glad när någon annan räknar den till sina favorit-rullar. Tur att man slipper förklara varför.

Hur som helst.

"Phenomena" handlar om den amerikanska tonårstjejen Jennifer Corvino som kommer till en internatskola i Schweiz. Samtidigt härjar en seriemördare i trakten - En mördare vars måltavla just är tonårstjejer.

Jennifers största problem är att hon går i sömnen och undermedvetet utsätter sig själv för fysisk fara. Men hon har en unik gåva - Telepatisk kontakt med alla världens insekter. Genom denna gåva kommer hon i kontakt med den rullstolsbundna insektsforskaren MacGregor och sedan börjar jakten på mördaren.

"Phenomena" kräver, som många andra skräckfilmer, att man accepterar allt som händer i filmen eller inget alls. Men den har allt man kan önska sig och lite till - T.o.m. ett kärleksbudskap. Och ett av de bästa scores som någonsin har skrivits till en film.

Bildkvalitén är verkligen häpnadsväckande bra. Det är inte så länge sedan jag dreglade över Medusas DVD-utgåva från 2004, och Atlantics (Anamorfisk 1,66:1.) verkar härstamma från samma master - Det är en väldigt skarp och lyckad överföring av en strålande vacker print. Anchor Bays version hade i och för sig bra bild, men det här är ett antal gånger bättre med en ytterst naturlig färgåtergivning.

Återigen - Filmen har bara tilldelats ett ljudspår i Mono. (På engelska.) Detta är den s.k. "långa" versionen av filmen - Inte den italienska "Integral Hard"-versionen på 111 minuter, utan den internationella på 105.34. Phew!

Phenomena var en av de första filmer som Sergio Stivaletti jobbade på som Special FX-skapare. (Inte så konstigt att snubben fick fler jobb sedan.)

"Opera" från 1987 lyser med sin frånvaro, vilket är extremt synd. (Och förmodligen är orsaken till detta den samma som bakom "Deep Reds" frånvaro.) Man kan tro att en film som ledde till att dess regissör gick ned sig i värsta depressionen skulle vara ett riktigt lågvattenmärke, men så är inte fallet. Alla skräckfilmsälskare borde se den och inse att ju svårare och mer krävande en film är att göra - Desto bättre blir slutresultatet. Oftast. (Och manifesterat i "Opera" blir detta extra tydligt.)

1989 filmade Argento en version av Edgar Allan Poes "The Black Cat" som en kortfilm till "Two Evil Eyes". Även om den är småtrevlig, så är det inte hela världen att den inte fick komma med.

1993 var det dags för Argentos första "amerikanska" skräckthriller - "Trauma". Den finns inte i boxen heller. Jag påstår fortfarande att den är gravt underskattad och att man, ofta när den kritiseras, sväljer elefanter och silar mygg.

Men 1996 års--

The Stendhal Syndrome a.k.a. La Sindrome Di Stendhal.

--är turligt nog med... Den blev lite som en comeback för Argento, men delade fansen i två läger - De som uppskattade filmen och de som verkligen inte gjorde det. "The Stendhal Syndrome" är i grund och botten en verkligt brutal, magstark och annorlunda thriller där Argento verkligen höjde ribban för det mesta.

Stendhalssyndromet som sådant går ut på att man får hallucinationer, depressioner, minnesförlust och mardrömmar i samband med att man iakttar storslagna konstverk. Det kunde varit en flashback från bildlektionerna i skolan, men ingen sådan (o)tur. Polistjejen Manni drabbas av just detta på ett konstmuseum medan hon är en psykotisk våldtäktsman på spåren - En våldtäktsman (En djävligt creepy Thomas Kretschmann.) som nu även har börjat mörda sina offer. Och Manni står på tur. Mördaren vet även om att Manni lider av Stendhalssyndromet - Med en svår identitetskris och grava personlighetsförändringar som följd.

Det är dock bara början och det blir snart ännu värre när Manni beslutar sig för att ta tjänstledigt, åka tillbaks till sin hemstad och så småningom kanske glömma allt. Räkna dock inte med att det blir så.

Ur ett psykologiskt perspektiv är "The Stendhal Syndrome" nog så intressant. Men är det ett realistiskt perspektiv? Vem vet? I en thriller funkar det i alla fall och som vanligt finns det en rätt så oväntad twist i slutet som har "inspirerat" till flera liknande filmer. (Kan dock inte nämna någon eftersom det skulle spoila twisten.)

Bilden är skaplig (Icke-anamorfisk 1,66:1 - Feltryck på fodralet.) men väldigt mörk och kontrastfattig på sina håll och kanter. Den är ändå bra mycket skarpare än på Tromas utgåva. Och detta är den s.k. "Director´s Cut" (På engelska.) av filmen - 113.29. (Två dialogscener togs bort (Drygt en minut.) för den internationella versionen.)

Och så har vi nått 1997 och filmen--

Wax Mask a.k.a. M.D.C. - Maschera Di Cera.

Visst kan man undra över vad "Wax Mask" gör i den här samlingen. Man kan kanske se den som någon form av bonusfilm eftersom Argento enbart producerat filmen och kommit på storyn. Regin skulle egentligen Lucio Fulci stått för. Redan i Februari 1995 tillkännagav Fulci att han skulle samarbeta med Argento på en filmatisering av Gaston Lerouxs roman "Wax Mask". Men så blev det inte - Gubbjäveln glömde ta en insulinspruta och fick således ta en enkel tur till "The Sea Of Darkness". Regijobbet gick till Sergio Stivaletti.

Man kan i alla fall försöka koncentrera sig på handlingen. Ett vaxmuseum står inte oväntat i centrum och kring den sker ett gäng blodiga mord signerade en mystisk gestalt med en rejäl järnklo som vapen. Vaxmuséet har även så realistiska dockor och specialeffekter att de bokstavligt talat kan skrämma ihjäl folk. Och så har vi en slags hjältinna mitt i allt. Låt blodet stänka som det gjorde förr i tiden... Typ...

För att vara en debutfilm av en kriminellt duktig Special FX-trixare så är det verkligen ingen dålig insats. Men som en renodlad skräckfilm... Nja... Den är verkligen inte skräckinjagande. Den kunde varit mycket bättre och den kunde varit mycket sämre. Har man inget annat att titta på så funkar den ju även om det finns en risk (Eller chans.) att man glömmer bort den ganska snabbt.

Bilden är i icke-anamorfisk 1,78:1, och det är en knappt godkänd överföring med horribel moiré-flimmer där det finns plottriga detaljer. Ljudet är i Dolby Stereo 2.0 och vill man genomlida en horribel dubbning direkt från Satans näste i underjorden så ska man se filmen på engelska. Den är nog den mest irriterande som undertecknad stött på genom åren. Turligt nog kan man välja det italienska spåret som är så pass mycket bättre att själva filmen t.o.m. blir lite bra. ("Wax Mask" är 94.59. Förmodligen är den ocensurerad.) Som extramaterial finns en 5 minuters nonsens-featurette, ett animerat bildgalleri på en minut och trailern.

Fulci slapp nog vända sig i sin grav i alla fall. (Förmodligen kom han tillbaks som en Zombie och tuggade i sig kött från de som dubbade filmen.)

Vad har vi kvar?!

The Phantom Of The Opera a.k.a. Il Fantasma Dell´opera.

Gaston Lerouxs (Igen.) "Phantom Of The Opera" hör till en av de romaner som blivit filmade flest gånger. (Tio eller något. Tro det eller ej.) Och 1998 blev det ännu en av dessa re-makes. Varför kan man bara undra. Kanske var inte Argento klar med "Opera" utan kände behovet / begäret att återvända till den genom denna film. Hoppas han fick ut något. För jag tror inte fansen fick det, nämligen...

Genom åren har den ändå blivit hans mest kritiserade och bespottade film. Oftast inte utan bra grunder. Trots läckra miljöer, trevlig atmos, en hel del Gore och ett vasst soundtrack så är den bara märkligt intetsägande och ointressant - Framförallt storymässigt. Det händer verkligen inte mycket mellan Splatterscenerna. Julian Sands och Asia Argento i huvudrollerna hjälper bara till att sänka filmen. Regin och dödsscenerna är väl det enda som är gjort med säker hand. Men på tok för mycket känns... För lite!

Och "Phantom Of The Opera" blir sannerligen inte bättre varje går man ser den heller. Den är för välgjord för att helt avfärdas som ett skitdåligt skämt men innehåller för mycket tönterier för att man ens ska orka börja ta den till sig... Men när folk rekommenderar Argento-filmer... Så nämns inte den här. Det är en sak som är säker.

DVD:n är en nypressning av samma skiva som Sandrew / Metronome gav ut för något år sedan, d.v.s. samma överföring (Anamorfisk 1,85:1.), samma menyer och samma bonusmaterial. Och Dolby Digital 5.1. ljud.

Men det är "Director´s Cut" som gäller. (98.55)

Efter "Phantom Of The Opera" kan man på något sätt förstå varför Argento återvände till sina klassiska Giallo-domäner med "Sleepless" a.k.a. "Non Ho Sonno" 2000 (Som var ännu en nytändning.), "Il Cartaio" a.k.a. "The Card Player" 2004 och Hitchcock-hyllningen "Ti Piace Hitchcock?" som nog kommer på DVD i år. (2005)

Och så är vi framme vid den nionde och sista skivan i boxen som är Leon Fergusons BBC-producerade dokumentär--

An Eye For Horror

--från 2000. Den har visats på SVT och av de tre Argento-dokumentärer som finns är den här näst bäst i mitt tycke. Den har mest väsentligt innehåll i form av kommentarer och anekdoter av kollegor och familjemedlemmar plus att den har minst Spoilers. På 57 minuter gör inte ens dokumentären ett försök att vara så heltäckande som möjligt, utan den ger bara en halvklar bild av en ytterst mångsidig, innovativ och trendsättande regissör.

Sluttexterna rullar... Skivorna slut... Dags för en sammanfattning.

Säga vad man vill om Atlantic Film, men "Dario Argento Collection" är lätt bland det bästa som något distributionsbolag har släppt på DVD för den svenska marknaden. Varma och långa applåder för detta... Inte p.g.a. att utgåvorna i sig är perfekta, utan för att de helt enkelt nu finns lättillgängliga och till ett så oförskämt billigt pris. (Snittpriset för en DVD i boxen skulle således bli drygt 70 spänn.)

Inte perfekta, nej. Men väldigt bra om man ser till bildkvalitén generellt sett. Det kom som en väldigt positiv överraskning eftersom man hade förväntat sig... Inte mycket, ärligt talat. Men det är som sagt ljudspåren som är det enda riktigt bristfälliga eftersom de kvalitetsmässigt oftast är som ett bra VHS-ljudspår. (Det vill säga att de är i antingen mono eller stereo. "Wax Mask" och "The Phantom Of The Opera" undantagna, då.) Ovanligt bra ska det sägas. Så prisvärt är det på alla sätt och vis.

Visst saknar man så klart ett par filmer. ("Deep Red" och "Opera" gör sig påminda än en gång.) Men här finns ju trots allt "Suspiria", "Tenebrae" och "Phenomena", vilket kompenserar för det mesta. Och så ytterligare ett par riktigt schyssta rullar. (Det är bara "Wax Mask" som inte hade behövt vara med.)

Men för någon som inte har sett en enda Argento-film, så är det här ungefär det bästa möjliga utgångsläget. Även om man inte gillar skräck, så kan man ändå uppskatta någon av de mer thriller-betonade filmerna. Och det är ju inte omöjligt att hitta någon ny favorit-rulle bland de här åtta... Fast "The Phantom Of The Opera" borde de ha förseglat med några rullar ventilationstejp och satt fast den på undersidan av boxen med texten: "Ses i absoluta nödfall!". Nej, då. Riktigt så risig är den inte.

Nej, ingenting är risigt alls med den här boxen... Bara något ojämnt - Och det tekniskt sett...

 



  

PRESENTATION :


  

VIDEO :


 
  

AUDIO :


  

EXTRAS :


 
  

PRISVÄRDE :


   
 
 

KÄLLA (FILM) : 89%
KÄLLA (MEDIA) : 78%

 
 

UPPLÖSNING : 74%
DEFINITION : 87%
ÖVERFÖRING : 74%
KOMPRIMERING : 80%

 
 

DYNAMIK : 71%
OMFÅNG : 74%
BALANS : 75%
KVALITET : 75%

 
 
Onekligen en prisvärd box.