The House By The Cemetery


• Blue Underground •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  


UTGIVNINGSÅR:

• 2011


REGION:

• 0 (NTSC)


RATIO:

• 1,85:1 (1080p / 16:9)


SPELTID:

• 86 min.


LJUD:

Master Audio 2.0 (Engelska)
Mono 1.0 (Italienska)


EXTRAS:

• Intervjuer
• Trailers
• Fotogalleri
• T.V. Spot
• Bortklippt scen


PUBLICERAD:

• 29 Oktober 2011 - 10:08:30



 


 

Ö V R I G T

 
 
RELATERADE ARTIKLAR:
• RECENSION:
I. The House By The Cemetery
• DVD RECENSIONER:
II. EC Entertainment
III. EC Entertainment
• DVD MINI-RECENSIONER:
IV. Horse Creek Entertainment
• MEDIAGLUTT:
V. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : Anchor Bay Entertainment Vs. Arrow Films
VI. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : Anchor Bay Entertainment Vs. EC Entertainment
VII. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : EC Entertainment Vs. EC Entertainment
VIII. DVD Vs. DVD » House By The Cemetery, The : EC Entertainment Vs. Horse Creek Entertainment


 


 
 

Vad finns det för bra sätt att fira att "The House By The Cemetery" nyligen har fyllt 30 år? (Filmen hade biopremiär i Augusti 1981.)

Med en sprillans ny BD-release (Släppt i Oktober 2011.), så klart. Med en ny överföring och en massa nytt extramaterial där nästan samtliga medverkande ur de bärande rollerna samt stora delar av produktionsteamet dyker upp framför kameran för att dela med sig av diverse tankar och anekdoter kring Huset. Och en hel del andra saker.

30 år går fortare än vad man kan tro ibland. För jävla fort.

Men låt oss inte gå exakt alla händelser i förväg. För det är en sak som måste nämnas först av allt:

Huset på blåstråle levererar en aha-upplevelse av högsta rang.

Så var det sagt. För man jämför ju undermedvetet och automatiskt den nya överföringen med de gamla Video Invest-kopiorna som mindre eller större vardagshjältar langade till behövande under VHS-åldern. Kort sagt: Huset är nu overkligt snyggt med tanke på filmens ålder och källmaterial. Det blir lite som när man såg de re-mastrade DVD-utgåvorna för första gången - Fast ett par snäpp mer storslaget ändå. Färgerna och kontrasterna är otroligt levande och naturliga. (Inga grådaskiga färgpaletter och strulande bitrates här inte. Bitraten ligger f.ö. på 30 Mbps, så man behöver verkligen inte vara rädd för att se några överraskningar från MPEG AVC-kodningen.) Och ingen PAL-speedup heller.

Och ni vet väl vid det här laget vad det är som gäller nu, va? Originalformat. 1080p. Med ett 2.0-spår i totalt oklanderlig och okomprimerad DTS-HD. Det finns även ett italienskt mono-spår som i och för sig låter märkbart burkigare och plattare, men där man märker vilken skillnad röster kan göra. Jag menar - På italienska låter Bob helt normal!

Det är i vilket fall så här det ska se ut. Sånt här har kraften att göra vilket riktigt fan som helst nöjt... Kan man hoppas! Men så kommer man oundvikligen till fenomenet "Eurohorror på BD" som ju har delat upp världen i två hemisfärer - De som är mer eller mindre skitglada över att den här typen av kult-filmer ens släpps på BD och överhuvudtaget läggs resurser på, och så de som bara "vet" att filmerna hade kunnat se bättre ut och stör sig så otroligt mycket på detta att de inte kan tycka att någonting annat med releaserna är bra heller. (Så det är tur att det aldrig fanns DVD-utgåvor som hade kunnat sett bättre ut.)

Vad är det då med bildkvalitén än en gång? Det började förvisso bli tjatigt redan för ett halvår sedan, men själva "grejen" är tydligen att när det gäller italienska rullar, så påstås det att överföringen till det digitala formatet av någon orsak alltid blir felkalibrerad och att "datorn" ersätter bristfälligt bildinfo med digitalt gryn. (Allting är dock fortfarande bara teorier, och man kan "sabba" en bild på fler än ett sätt.) Låt gå att överföringarna kanske hade kunnat bli bättre om man hade lagt lika mycket pengar på kringutrustning och restaurering som en topp-politiker bränner på bordeller. Men vad hjälper det när verkligheten ser lite annorlunda ut och vi råkar befinna oss mitt i den?

Blue Underground har tidigare inte kommit undan kritik gällande det här. Inte på långa vägar. Pisksnärtarna sved och ven redigt när de släppte "Cat 'O Nine Tails", men det var försiktiga och kärleksfulla smekningar jämfört med när Arrow Films släppte "Tenebrae". Där är det ingen som vet vad som hände. Och övriga italienska filmer fortsätter att få exakt samma kritik här och var. "The House By The Cemetery" är bara en i raden. Vilket är förbluffande och faktiskt inte så lite orättvist.

Men man har alltid två alternativ: 1) Antingen ser man HD-överföringen som en klar förbättring på dess tekniskt sett överlägsna format, eller: 2) Så hakar man upp sig på detaljer som kanske ändå inte hade gått att åtgärda.

Det verkar inte finnas något riktigt stabilt mellanläge, och en sak är säker - En del glömmer väldigt fort. Bl.a. att det finns DVD-utgåvor av Huset som inte ens någons morsa kan älska. Så man borde nog tänka sig för innan man kastar ägg på en höna. Oavsett vad, så är BD-utgåvorna av vilken av dessa genre-filmer som helst avsevärt mycket bättre än DVD-varianterna. Påstår man raka motsatsen (Alltså raka.), så gör man sig bara dummare än vad man redan kanske är eller har blivit.

Det går verkligen inte att komma ifrån det här fast man så gärna vill.

Hur som helst. "The House By The Cemetery" är en av de Fulci-rullar som man inte har vetat så mycket om rent produktionsmässigt som man kanske hade velat. Det beror givetvis delvis på att ingen av de tidigare DVD-utgåvorna har haft något bättre eller relevant extramaterial. Men det har det blivit en rejäl ändring på nu när Blue Underground har tagit fram hela sex Featurettes (Med närmare 80 minuters sammanlagd speltid.) till Husets ära. Och eftersom det inte fanns någon lirare som gjorde videologgar under själva inspelningen, så är samtliga konstruerade som intervjuer i häret och nuet. (Fast utan att man hör någon ställa frågorna.) Det är väl i stort sett bara Ania Pieroni och Daniela Doria av de mer kända skådisarna som inte har gått att spåra upp alt. velat bli intervjuade.

Men det är väl bara att dra igenom dem en i taget:

"Meet The Boyles" – Herr och fru Boyle. Catriona MacColl och Paolo Malco berättar lite om sina roller och hur de hamnade i Huset. MacColl visste ju redan var hon hade Fulci och vad hon kunde förvänta sig av honom på inspelningsplatserna, så samarbetet flöt relativt smidigt. (Och hon slapp vara med i en lika besvärlig scen som likmask-stormen i "City Of The Living Dead".) Malco trodde dock aldrig till en början att det skulle funka med Fulci som regissör eftersom han tydligen var på rätt så grinigt humör vid den här tidpunkten. Och ofta. Men det växte fram en fin vänskap mellan MacColl, Malco och Fulci under veckorna som gick. Malco visar även resterna av den mekaniska fladdermus som käkade på hans hand i filmen och tackar till sist oss som tittar för att en film som "The House By The Cemetery" fortfarande får uppmärksamhet och att man följaktligen pratar om Fulci "igen".

"Children Of The Night" – Giovanni Frezza och Silvia Collatina, d.v.s. Bob Boyle och Mae Freudstein som vuxna. Frezza börjar direkt med att be om ursäkt för den stundtals bokstavligt talat enerverande rösten som hans karaktär fick i den engelska versionen av filmen. "It wasn't me! Sorry, sorry!" :) Frezza hamnade i Huset av en smärre slump, och som åttaåring hade han redan spelat in reklamfilmer i ett antal år. Medan Frezza inte filmade sina scener, så hängde han med Special FX-gubbarna som visade hur de konstruerade diverse slafs-effekter. Collatina erkänner att hon var lite rädd för Fulci till en början och att ett par av hennes tårar i filmen var äkta. Lite kul är det att Collatinas vänstra hand även agerade Freudsteins vänsterhand i filmen. (Bl.a. när Freudis trycker Bobs huvud mot dörren när farsan börjar göra kaffeved av den med yxan!)

"Tales Of Laura Gittleson" - Dagmar Lassander har det gemensamt med Cinzia Monreale att båda två var med i var sin av de två absolut bästa Gore-scenerna i Fulcis filmografi - Monreale som får ett par lite väl hårda kärleksbett av sin hund och Lassander som blir perforerad med ett spett. Lassander berättar bl.a. om hur hon halkade in på det här med film och att spettmordet i Huset tog evigheter att filma. (Inte alls konstigt med tanke på hur snyggt utfört det är.) Hon nämner också "The Black Cat" och den gången hon åkte fast i tullen eftersom en av hennes väskor (utan hennes vetskap) innehöll en mumifierad katt (!) som skulle användas i filmen och som Fulci ville att hon skulle ta med till England.

Och... Så...

För fan... Jag tappar koncentrationen och får svårt att andas igen...

Alltså - Dagmar Lassander var så vacker när Huset spelades in att man mår riktigt dåligt i flera dagar. Fast... Gudinnor åldras i och för sig också, men vissa blir uppenbarligen riktigt eleganta medan de aldrig förlorar sin naturliga utstrålning och skönhet...! Men det är också kul att även hon ser de här rullarna i ett bättre ljus nu än då...

Denna featurette innehåller också en liten snutt från återföreningen på HorrorHound Weekend i Indianapolis i Mars 2011. (Ut och YouTuba fan-filmat material! - Sök på "House By The Cemetery Q&A Panel".) Det hade verkligen inte gått att vara där. Spänningen och exalteringen över att se så många riktiga filmstjärnor på ett och samma ställe hade resulterat i att man hade spytt ned sig och däckat i en buske 400 meter bort.

"My Time With Terror" – Och här har vi ju Carlo De Mejo. Även om hans roll var minimal i Huset, så har han varit med i flera Fulci-rullar och annan kult-Horror från den här eran. De Mejo berättar även om sin brokiga karriär och hur det var att jobba med Fulci. Även i den här featuretten ser man lite från HorrorHound Weekend.

"A Haunted House Story" – Dardano Sacchetti och Elisa Briganti var paret som skrev manuset som grundades på idéer kring ett barns fantasifoster och den till synes genetiskt nedärvda rädslan för källare. Bekymret med fantasier är ju att ett barn kan ha svårt att skilja dem från verkligheten. Det passar onekligen det allomfattande och ambivalenta temat i filmen, och på något sätt känns det som om Bob är den som indirekt ställer till med mycket av eländet.

"To Build A Better Death Trap" – Sergio Salvati, Maurizio Trani, Gino De Rossi och Giovanni De Nava. A.k.a. Fotografen, den konstnärliga Special FX-snubben, den praktiska Special FX-snubben och självaste Dr. Freudstein. Den här featuretten är mer fokuserad på själva produktionen. Även Salvati och Trani säger att Huset har en egendomlig atmosfär och att en speciell känsla infinner sig när man tänker tillbaks och pratar om den. Allting i filmen är så väl genomtänkt, kreativt och välgjort. De Rossi visar hur de filmade alla kluriga Gore-effekter och förklarar att de även faktiskt filmade en ögonköttar-scen med Dagmar Lassander men att ingen vet exakt varför den inte kom med i den färdiga filmen. (Det ryktas ju att Fulci tyckte att den såg föga övertygande ut och att effekten tog bort scenens riktiga impact.) De Nava minns "Freudstein"-make-up:en som besvärlig eftersom han var tvungen att käka mellan varven med masken på. Annars var inte rollen speciellt krävande. Han förklarar också hur ett visst ögonblick i slutet av filmen filmades.

Slutet på alla featurettes innebär som vanligt en frätande önskan om att de hade varit dubbelt eller t.o.m. trippelt så långa. Men istället får man nöja sig med lite återanvänt extramaterial. Den bortklippta scenen ("Bat Attack Aftermath!") utan ljud är med. Och två trailers. (Den amerikanska och den internationella.) Och ett animerat fotogalleri på två och en halv minut. (Jag tror de flesta fansen har sett alla bilder i något sammanhang.) Och en T.V. Spot.

Men i slutändan är det ändå så att filmen och alla featurettes utgör en fin helkväll i Huset.

Rekommenderas. Så jävla varmt.

 



  

PRESENTATION :


  

VIDEO :


 
  

AUDIO :


  

EXTRAS :


 
  

PRISVÄRDE :


   
 
 

KÄLLA (FILM) : 97%
KÄLLA (MEDIA) : 96%

 
 

UPPLÖSNING : 100%
DEFINITION : 99%
ÖVERFÖRING : 95%
KOMPRIMERING : 100%

 
 

DYNAMIK : 98%
OMFÅNG : 95%
BALANS : 98%
KVALITET : 92%

 
 
En av världens absolut bästa skräckfilmer - Äntligen på Blu-ray.