Tre turer genom Helvetets portar med Fulci


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 9 Augusti 2006



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. All the evil seems to live forever
10. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
11. Livin´ La Vida Giallo
12. Marillion : Brave
13. Mattei Lives Too!
14. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

Det är något... Något särskilt som förr eller senare slår ned som en bomb när man ser Fulcis filmer... Och inte just vilka filmer som helst heller, utan en viss stenhård Horror-trestegsraket som man bara måste känna till för att kunna se sig själv i spegeln minst en gång om dagen. Jag syftar så klart på trion "City Of The Living Dead", "The Beyond" och "The House By The Cemetery". (Alla producerade av Fabrizio De Angelis under en tveklöst intensiv period av både kreativitet och frustrationer.)

I alla tider har dessa tre filmer då och då talats om som någon form av trilogi, trots att de egentligen inte hänger ihop med varandra - I varje fall inte vid den första eller kanske ens den tionde anblicken. Men teorierna flödar. Tolkningarna likaså. Och det finns så mycket intressanta tankar kring dessa filmer att de måste existera av någon alldeles särskild anledning.

Fulci skrev denna "trilogi" tillsammans med Dardano Sacchetti (Som haft med minst ett finger i var och varannan erkänd Pasta-horror från de senaste decennierna.), Giorgio Mariuzzo och Elisa Briganti. (De två sistnämnda hade dock inget att göra med varken manuset eller storyn till "City Of The Living Dead", men de hjälpte till att göra det jävligt bra perfekt.) Om man ur ett kronologiskt perspektiv ser på när filmerna spelades in, så börjar man först och främst se skillnaderna. Ta bara först en flukt på "Zombi 2" från 1979, "Luca - Il Contrabbandiere" från 1980 och så "The New York Ripper" och "Manhattan Baby" gjorda efter "Fabrizio De Angelis"-perioden. Vad har de för gemensamt annat än regissören och ett par rejäla Splatterscener? Inte så otroligt mycket, förutom en viktig sak. Alla dessa filmer utspelas i en och samma värld - En och samma verkliga dimension. "Zombi 2" börjar på ett ställe (New York i det här fallet.) och den slutar också där. Förutom de parallella händelserna på Matuul är vi kvar här. (Till denna "serie" kan man även räkna "The Black Cat" som inte var en Fabrizio De Angelis-produktion.) Vi kan på ett ungefär ana att tiden under filmens gång förflutit på ett sätt som den skulle gjort i verkligheten, vi får en känsla av det, men också en förnimmelse om att alla händelser varit förankrade i en och samma logiska dimension. (T.o.m. i "Manhattan Baby" trots en del övernaturliga händelser.)

Börjar det klarna något när man klurar över vad som binder samman den förstnämnda trion? Precis. Varken "City Of The Living Dead", "The Beyond" eller "The House By The Cemetery" skildrar en och samma dimension. Med undantag för inledningen i "The Beyond" (Där en smått förgrymmad pöbel spöar och korsfäster konstnären Schweick.) skulle alla filmer kunna utspelas under en och samma tid (I början av 80-talet.) fast med undantaget att man slungas mellan två dimensioner - Den verkliga och den illusoriska ("overkliga") där helt andra tidsbegrepp existerar och där en sorts drömlogik håller ihop världen och förhindrar den från att "ta över" den riktiga. Till stora delar ser denna parallellvärld ut som den ordinära, men olika händelser leder till att dimensionsportarna öppnas och isolerar tre grupper människor - I "City Of The Living Dead" öppnas den av en självmordsbenägen präst (Som antagligen trodde att något helt annat väntade bortom döden.) med kopplingen till mediet Mary Woodhouse som då råkar hålla en seans. I "The Beyond" är det Liza Merrils öde som fäller den första Dominobrickan när hon bestämmer sig för att ta tillfället i akt och öppna ett hotell. (Utan denna ödesdigra handling hade ju inget dramatiskt hänt.) Och i "The House By The Cemetery" är det en intet ont anande familj som blir ännu ett olöst / bortglömt fall en tid efter att ha flyttat in i "Freudsteinshuset".

Alla dessa hopp tvärs över gränserna sker på ett oerhört subtilt sätt, och Fulci är noga med att ge dem ett helt eget tempo och en helt unik feel. I fallet Jill (Den rödhåriga flickan i "The Beyond".) förseglas hennes dom på sjukhuset när hon sitter i korridoren utanför bårhuset och en anställd sakta, sakta går förbi med en gnisslande vagn... Sedan hör hon ett skrik och hon rusar in, och bort från den vanliga världen. I "The House By The Cemetery" är det Freudsteins blotta närvaro som sakta (Och inte speciellt sakta ändå!) men säkert driver människor till vansinne. Och i "City Of The Living Dead" hemsöker den döda prästen Dunwich och minskar invånarantalet på ganska effektiva sätt.

Om man då återgår till var och en av filmerna och ser dem i kronologisk ordningsföljd, så kan man med dessa idéer i bakhuvudet successivt se hur dessa gränsöverträdelser manifesterar sig i denna speciella filmtrio.

"City Of The Living Dead" börjar på Dunwichs kyrkogård - Fader William Thomas skickar ett rep runt närmaste trädgren och hänger sig själv. Och han har sett till att hans självmord öppnar porten till Helvetet. Själv är han redan i sitt personliga inferno, vilket vi får en visuell bekräftelse på i och med att allt helt enkelt ser overkligt ut. (Tjock, rökliknande dimma överallt fast solen helt säkert skiner och det är eftermiddag.) Och så det lilla faktum att en zombie reser sig ur sin grav och är redo att börja härja vid första bästa tillfälle.

I New York, under en seans, ser alltså Mary Woodhouse Fader Thomas självmord i en syn som för henne är så hemsk att hon dör av skräck. (Men i själva verket är hon bara paralyserad.) Denna del känns däremot verklig trots ett smått övernaturligt eldfenomen. En av seansdeltagarna säger att allt är ett tecken på att hemska saker händer i en annan stad långt bort - Dunwich alias "City Of The Dead".

I Dunwich träffar vi Bob som befinner sig i samma livsutplånande dimension som Fader Thomas - Dimman vivlar ständigt oavsett tid på dygnet och en stark, helvetisk vind blåser någonstans. Det är i den här världen Bob får syn på en hel del saker som skrämmer honom från vettet - Han är också den första i Dunwich som ser genom dimensionsgränserna. Under tiden inträffar mystiska fenomen runt om i byn, men de flesta viftas bort av invånarna trots att någon insett att Thomas självmord har något med det hela att göra. Ingen kan dock ens börja gissa att det är helvetets portar som står vidöppna, förutom Mary (Som vaknar i sin kista och är en hårsmån från att kvävas innan hon blir räddad.) och reportern Peter Bell som direkt drar iväg till Dunwich för att stänga porten.

Nu så är inte Dunwich nattlivets centrum, men byn ser gradvis mer och mer övergiven efter skymningsdags medan allt märkligare saker inträffar - Fem personer försvinner spårlöst inom två dygn och för detta får Bob skulden. Fast om mindre än två dygn kommer något betydligt mer apokalyptiskt att inträffa (Som att världen tas över av de levande döda.) med början i just Dunwich.

Det är den överjordiska dimman och ett infernaliskt landskap av demoniska ljud som påvisar hur starkt inflytande den andra världen har över Dunwich - Snart stämmer ingenting längre och det verkar t.o.m. som om tiden upphör att vara konstant. Räkna dit alla döda kroppar som teleporteras obehindrat och traskar iväg. (Livet efter döden måste vara bra trist.) Räkna även dit alla likmaskstormar och allt annat som till slut inte kan bortförklaras. Men då är det redan försent och Dunwich känns totalt isolerat - raderat - från jordens yta.

"City Of The Living Dead" avslutas med det ökända och omtalade slutet som trots ett tekniskt missöde inte behöver vara helt förstört. Kanske blev alla kvar "på andra sidan" när porten stängdes när Fader Thomas förintades. Kanske var det aldrig meningen att någon utanför Dunwich ska få veta som hände.

En del ögonblick från "City Of The Living Dead" dyker även upp i en liknande form i "uppföljaren" - "The Beyond". (Bl.a. blödande ytor och övernaturliga fenomen.) Om det var Dunwich som gick under förut, så är det New Orleans tur i "The Beyond". Fast här är det människorna som sugs in i "Mörkerhavet" och inte hela New Orleans. Men även i "The Beyond" börjar små tecken peka på att allt inte står rätt till runt "Seven Doors Hotel". Förutom porten som förseglades för 60 år sedan råkar en viss artefakt (Boken "Eibon".) bli en länk till andra sidan via ett alternativt New Orleans. När porten öppnats kan dessa artefakter (Och en och annan zombie!) börja läcka in i vår värld. En dömd rörmokare släpper lös något oförklarligt som tagit sin form i en av dessa i allra högsta grad levande döda. Sedan materialiseras Eibon, kanske av en ren slump, för att Liza ska upptäcka den. Emily (Den blinda kvinnan som köpt sig en plats i vår värld i utbyte mot något annat.) dyker upp med varningar om att det kanske inte är försent att stoppa allt. (Men självklart är det det.) Krafternas onaturligt starka influenser ser också till att personer som på något sätt försöker förhindra händelseförloppet blir dödade och sedan transformeras till en av de odöda.

Man kan då undra över vilka personer som rör sig runt "Seven Doors Hotel" och vad de gör där. Liza ärvde hotellet som det var (I ganska så obrukbart skick.), men fick de fåordiga tjänarna Martha och Arthur på köpet. Vad har de haft för uppgift? Är de "väktare" av något slag? Har de som en livslång uppgift att se till att ingen får för sig att öppna porten? Detta skulle förklara varför Arthur ser så bekymrad ut när han frågar Liza om det var Joe (Rörmokaren.) som kommit dit för att fixa översvämningen i källaren. Kanske har de vetat om att denna stund skulle komma (Martha som förberett en gång "bara för Joe" rakt fram till Schweicks gör-det-själv krypta.), men inte när. Det går som det går, och alla som får gå blodiga närkamper med zombierna blir så klart en av dem.

Alla "icke-levande objekt" som dyker upp är på något sätt öppnar portarna ut i inferno - Hotellet i sig är en, Eibon är en annan och så Schweicks 60 år gamla lik som hamnar på bårhuset, vilket leder till att allt oförklarligt inträffar där senare. Men allt är sammanlänkat på ett överjordiskt sätt med hotellet. Så när Schweick är uppe på benen och luftar sitt stinkande kadaver är bårhusets trappa en direkt teleport till källaren på "Seven Doors Hotel" - Och vidare ut i "The Sea Of Darkness". Och med stämpeln som säger att Mörkerhavet äger ens röv - D.v.s. blinda ögon.

Fler bevis på att John och Liza hamnat i ett parallellt New Orleans får man när de åker till sjukhuset och stan ser minst lika övergiven och jävlig ut som Dunwich - Hotellet börjar praktiskt taget rasa in över sig själv (Möjligen för att porten till varje pris måste stängas.) när helvetesstormarna börjar riva i knutarna. Och sjukhuset är ju redan vid det laget Zombie-klubben nr. 1. Obducenten Harris blir offer för en liknande storm av glasbitar som den stackars tavlan i "City Of The Living Dead" och från sjukhuset åker man sedan en utstakad väg...

"And you shall face the Sea Of Darkness... And all therein that may be explored...!"

Men man kan gissa att under tiden allt detta sker och Johnny pangar zombies för allt vad tygen håller, så är New Orleans som vanligt i vår dimension och att "Seven Doors Hotel" står lika övergivet som det gjort i 60 år med det undantaget att några gubbar och gummor råkat försvinna på vägen - Uppslukade av absolut ingenting. Och även om de skulle dyka upp, så skulle de materialisera sig som Emily. (Inte mer än en kortvarig hallucination.) Ja, det hade varit guld värt att veta hur "The Beyond II" (Det ryktades faktiskt om "The Escape From Beyond".) hade sett ut. Men återigen - Det kanske inte är meningen att vi ska kunna få reda på det något sätt.

Kvar återstår då det där huset vid kyrkogården i New Whitby. (Också en New England-håla, precis som Dunwich.) Ett ungt par har fått förra seklets sämsta idé och irrat in sig i Oak Mansion en tid efter att en viss Dr. Petersen flyttat och gått raka vägen till biblioteket för att hänga sig (Och inte p.g.a. att en viss bok dragit över på lånetiden.) Paret är praktiskt taget redan dömt och det märks på atmosfären - Det är inte bara att traska ut och gå hem, utan inom loppet av några minuter är det adiós. Exakt. Här är dimensionsporten själva Freudsteinshuset och den har öppet hus i stort sett 24/7.

Men så flyttar familjen Boyle in. I New York-lägenheten hänger ett foto föreställandes Oak Mansion. Varför hänger den där? Har Petersen skickat den till Norman Boyle för att skryta om var han bor? (De måste ändå varit hyfsat bra kompisar.) Fotot blir den första psykiska länken mellan sonen Bob och den jämnåriga Mae Freudstein när hon via ännu en artefakt (Det inramade fotot.) kontaktar Bob - Med varningar givetvis likt Emily i "The Beyond". ("Kom inte hit i stort sett.") Det är knappast ödets nyck att Norman blir tillfrågad att ta över Petersens forskningar om självmord, men detta innebär av olika anledningar att familjen Boyle får bo i just Oak Mansion. Detta, däremot, är ingen tillfällighet.

Familjen åker till New Whitby. Väl där dyker Mae upp än en gång för att varna Bob - Detta är hennes hemtrakter, så Bob får en direkt visuell kontakt med flickan och hör dessutom klart och tydligt vad hon säger fast hon befinner sig minst hundra meter bort.

Förvirring för fulla muggar råder nästan omedelbart när Boyle satt sina fötter i Oak Mansion. Och isoleringen från omvärlden kan börja via sprickorna mellan dimensionerna. Husets historia är skriven i flera liter blod och det faktum att flera familjer försvunnit genom tiderna utan att någon gör mycket väsen av det kan bara förklaras genom att omgivningen måste ha glömt bort dem. Det enda som finns inpräntat är Oak Mansions gamla namn - Freudsteinshuset - Och familjen Freudsteins tragiska och luddiga historia. Få vet vad som egentligen hände, men Jacob Allan Freudsteins föga uppskattade praktiserande inom medicinsk forskning finns bevisligen dokumenterat.

Familjen Boyle blir bara ännu en familj som går ett söligt öde till mötes - Den enda skillnaden är att Bob förmodligen är den enda hyresgästen som haft kontakt med Mae genom tiderna. Det kanske är just detta som räddar honom i slutändan eftersom alla andra undantagslöst blivit en del av Freudsteins reservdelslager.

Men så har vi de som antingen förväxlar Norman Boyle med någon annan och till slut glömmer vem han är och att han existerar - Antagligen för att han uppehåller sig i Oak Mansion en längre tid än vad som är hälsosamt. Under tiden hörs de hemska ljuden i huset som inte kan ha någon rationell förklaring. På allvar öppnas porten (Igen.) när brädorna bänds loss från källardörren av den något kusliga Ann (Som av någon anledning anlitats som barnvakt till Bob.) Det hela är redan vid den tidpunkten så surrealistiskt att det beslutet / rekommendationen inte behöver ifrågasättas. Anns uppgift verkar vara att se till att även familjen Boyle slutar sina dagar i Freudsteins källare. Men hon hade kanske inte räknat med att Freudstein faktiskt nackar alla som vågar komma på och hälsa på vid fel tillfälle.

Även "The House By The Cemetery" har dessa klara och rätt så tydliga riktmärken där man ser vilka scener som utspelas på "andra sidan" och vilka som ustpelas "här". Precis som i "The Beyond" tar den sista akten helt och hållet plats i den andra dimensionen, medan det annars finns ytterst få sådana scener i de första två tredjedelarna av filmen. (Det är alltså när självaste Freudstein dyker upp.) Porten slår igen när källardörren gör det nästan under påverkan av krafter som trotsar alla fysiklagar. (Hur svårt kan det annars vara att få upp en gammal trädörr som inte är ens är låst och som gick upp av sig själv någon minut tidigare?)

Däremot är familjen Boyle avskärmad från resten av världen ganska tidigt som i ett slags interdimensionellt "väntrum" innan händelserna i vart och ett av parallellvärldarna synkroniserats. (Alla inblandade "försvunnit" och Bob börjat ifrågasätta det han sett med sina egna ögon.) Det slutliga mötet mellan Bob och Freudstein är en annan historia. Det verkar som om Freudstein till slut egentligen är oförmögen att fysiskt skada Bob fast det har funnits ett antal tillfällen - Därför håller han Bobs huvud mot dörren när Norman försöker hugga ned den med yxa. Kanske just därför vaknar Bob i nere källaren fast Freudstein, om det hade varit någon annan, annars hade fläkt ungen i två delar. Och alldeles i slutet innan Mae räddar Bob ur källaren är Freudstein inte så pigg på att släppa iväg honom. (Det är bara p.g.a. att gravstenen är trasig som Bob kommer undan.)

Varför då detta? Kanske förklaras det av Henry James citatet i slutet: "No one will ever know whether children are monsters or monsters are children." På samma sätt som Bob har den mentala länken till Mae, verkar han ha en åtminstone lika stark länk till Freudstein. Freudstein kanske förstår eller inser att Bob inte är som alla andra av hans offer och vill kanske därför att Bob stannar kvar hos honom. Kanske ser han de starka likheterna. (Ja, inte så mycket utseendemässigt, då.) På något sätt blir Freudsteins handlingar lika självcentrerade som ett barns (Han sitter handlingsförlamad och lipar ett tag när han har blivit skadad - Hans hand har blivit amputerad.) och det räddar livet på Bob. Vid det här laget är i alla porten låst och Bob är fast på andra sidan hos sin kompis Mae. Och Bob verkar inte ta sina föräldrars död speciellt hårt. Bara ett "oförstående monster" kan ha den inställningen.

Utifrån, återigen, skulle det förmodligen verka som att familjen Boyle bara försvann spårlöst. Skulle man gå ned i källaren skulle man varken se / hitta dem - Själva det fysiska utrymmet skulle antagligen se ut som den gjorde när familjen första gången gick ned. Det är i den andra dimensionen där de sargade liken ligger i drivor och hänger i varje hörn. Petersen blev kanske inte galen - Han råkade bara få en glimt av den dimensionen innan han hängde sig.

Riktigt så långt behöver man inte gå som tittare.

Men den allra sista scenen i "The House By The Cemetery" blir en perfekt avrundning på något sätt. Huset - Porten - står kvar och Mary Freudstein går iväg med Bob och Mae. De kommer att fortsätta hemsöka stället med vetskapen om att huset förr eller senare kommer att få nya, dödsdömda invånare.

Alltså.

Tre separata fall (Filmer.), där mer eller mindre ofrivilliga öppnanden av dessa dimensionsportar antingen leder till spårlösa försvinnanden eller något som utifrån ingen kan förklara. Eller rakt upp och ned bara utplånas helt och hållet från människors medvetanden. Titta bara på grabben i slutet av "City Of The Living Dead" - Att döma av hans ansiktsuttryck måste han uppenbarligen ha glömt bort allt hemskt som hände bara någon dag tidigare (Hans familj blev utplånad.), men han känner fortfarande igen Mary - Som i sin tur reagerar på en så skrämmande och hotfull insikt att vi bara hör henne skrika. Titta sedan på Laura Gittleson i "The House By The Cemetery" som nästan helt och hållet glömmer bort familjen Boyle när de väl har trätt över de osynliga gränserna genom att bo i "Freudsteinshuset". (Gittleson ser paret på gatan men känner inte igen dem längre - Innan hon själv hamnar i den värld där hon blir ett av Freudsteins många offer.) I "The Beyond" är det Liza som möter Emily (Som ingen ser / känner till.) och senare Jill som redan är "på andra sidan" tack vare incidenten på sjukhuset som blir en koppling till "Seven Doors Hotel". Själva hotellet tar med sig sina kortvariga hyresgäster när allting väl kollapsar. Mitt i detta ser inte världen runtomkring längre som den borde och enda vägen ut i ingenting är själva porten till "The Sea Of Darkness".

Är allt detta då så infernaliskt dålig storytelling att man måste leta upp förklaringar som kanske inte finns? Det kan ju tycka förstås, men poängen är att utrymmet ges och sätter fart på fantasin - Teorier kan alltid diskuteras, men med ett så fritt och öppet bildspråk kan de inte direkt motbevisas. (Det skulle nog vara rätt svårt att kunna komma med liknande utsvävningar om filmer som "The Rock".) Om inte det är ett tecken på att en eller tre filmer kan förmedla flerbottnade och berikande budskap, så vet jag inte vad. Fulcis ytterst inofficiella "trilogi" är en som på detta sätt lever sitt eget liv och har förtjänat att i alla fall reflekteras över och uppmärksammas.

Kanske var det också det Fulci ville - Medvetet eller omedvetet.