Dödens många simulerade ansikten


• Real Life Movie Horror •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 13 Juli 2006



 


 

Ö V R I G T

 
 
REAL LIFE MOVIE HORROR:
1. Jakten på oklippta versioner av “Zombie 3”
2. Rip-off koncernen - Still going strong!
3. 274 minusgrader Celsius : Gnället kring skräckfilmer fortsätter
4. Har du några nya Snuff-movies...? - Del II : Videobutiksägaren som ropade “S”-ordet (Och andra extraordinärt vansinniga rykten och irrelevanta anekdoter.)
5. Censur förr och nu - Målningar Vs. film
6. Troll 2 : The Science Of S.B.I.G.
7. It´s shit and you know it will be (Suspiria re-maken suger automatiskt - Del II)
8. Ha lite favorit-Horror / Metal och bli en massmördare du också!
9. No Seven Gateways To HD-Hell
10. Viva Jura
11. Se på “The Last Horror Movie” fyra dygn i sträck och bli en mördare du också!
12. Live i Las Vegas : Stand-up komik med NATO
13. Statens Biografbyrå fick in det som MPAA aldrig kommer att få - Alla hästar i stallet
14. Hyr “Wrong Turn” och bli en mördare du också!
15. Jävlar! Ett vetenskapligt fenomen...!
16. Hjärnblödningsframkallande skratt vi minns - 1999 A.D.
17. Håll i plånboken! George kommer!
18. Full Moon Entertainment - Där Horror tar slut
19. Ett audiovisuellt mordförsök
20. BBFC Of The Braindead
21. Svaret på frågan : “Vilken är världens sämsta film?”
22. Titta inte nu, för fan...
23. Har du några nya Snuff-movies...?
24. No Flies On A Grey DVD
25. För mycket High Tension för U.S.A.
26. Darkness hos Dimension - Ingen Bra Idé
27. Suspiria re-maken suger automatiskt


 


 
 

Mondo (Shockumentaries.) kan skyllas för allt möjligt, bl.a. att göra folk avtrubbade o.s.v. (Är det ändå inte vad livet själv till slut åstadkommer?), men jag är lite mer än tveksam till ifall några suddiga sekvenser filmade runt om i världen kan ha mycket större effekt på en än exempelvis tionyheterna på T.V. För skillnaden är inte så enormt stor att man behöver skilja dem åt. Effektivt verkar det ändå vara att blanda äkta och simulerade bilder, men man får se till att vara kritisk till det som visas. Allt är inte sant man ser. Det finns bara människor som vill att vi ska tro det.

Men, men... Det är ingen idé att göra några längre analyser om det här - Mondo som kulturgärning, lägsta sortens exploitation, m.m. har diskuterats och ältats väldigt ofta och det brukar gå i samma cirklar. Shockumentaries finns och det är inget mer med det. Men varför då inte göra det realistiskt om man ändå måste "dramatisera" händelserna? Kanske har de ansvariga trott att: Ju sämre det är simulerat - Desto mer verklighetstroget blir det. Att ingen sa: "Vilken jävligt dålig idé, gubbar." till dem tidigare i så fall.

Det var en gång ett cinematiskt kolsvart får som hette "Faces Of Death".

"Faces Of Death" var långt före sin tid, givetvis. Nu ser vi "reality shows" på reklamkanalerna som inte är alltför olika John Alan Schwartz film från 1978 i upplägget. (Ett skyfall av "chockerande" inslag med en berättarröst och lite äkta bilder inklippta.) Men "Faces Of Death" lyckades ändå lura en hel värld i och med att den faktiskt inte har speciellt mycket "reality" i sig mer än lite snuttar från slakterier och bårhus. Filmen har i alla fall under sina år tappat sin impact totalt - Alla dödsscener som sades vara äkta har bevisats som fejkade. (Precis som den berömda aphjärna-måltiden.) Det enda som är äkta är klippen som kunde komma från vilket oredigerat nyhetsreportage som helst. Så kvar finns bara en kultfilm... Som inte direkt kan skryta med världens högsta underhållningsvärde.

Det enda som i slutändan betytt något är snarare att: Ju fler man kunde lura - Desto bättre. Innan diverse Internet-sajter och all den "Fake Snuff" som cirkulerar skedde det via Mondo-genren. När det handlar om död och jävelskap träffar det alltid en öm nerv. Varför ska man då överhuvudtaget se på det? Gör det ens rädsla för döden mindre kanske? Kan man genom att se det i närbild närma sig "the big unknown"...? Självklart inte. Det är bara det att själva nyfikenheten är starkare än det som kan bli den känslomässiga efterföljden. (Mardrömmar i tre veckor, ett ryck på axlarna eller att man måste se mer för att se var gränsen går för vad man pallar - Bara för att kunna säga: "Jag är minsann inte så lättpåverkad." för att, i sin tur, intala sig själv att livet kanske blir aningen lättare att leva om man inte får en hysterisk gråtattack varje gång någon blir mördad i närheten.)

När då "Faces Of Death"-serien fortfarande producerades (Mellan 1978-1995.) försökte upphovsmännen sig på olika sortens approach inför varje del. En del som är känd som "Fear" (Titelsekvensen visar extrema närbilder på flackande ögon.) sägs utforska människans starkaste känsla - Rädslan. Och på följande sätt tar de sig an detta:

Det börjar med att några alkisar och uteliggare mördats och dumpats i containrar. (Suddiga bilder på offren, så klart.) Detta har alltså skapat rädsla bland de andra alkisarna. Avancerat, va?!

Några händelser jämförs då och då för att framföra luddiga och helt solklara budskap. En rallyförare kraschar med sin bil - Han vill fortsätta köra trots att han kan glömma det för ett bra tag framöver i och med att han ligger i en gipsvagga. Men en dykare blir biten i huvudet av en Barracuda - Han däremot vågar inte ens gå i närheten av havet.

Säger de.

Men det får ändå plats med lite otrevligheter för att det verkligen ska bli otrevligt - Vi får bl.a. se en födsel (Jaha, så det är därför vi inte kommer ihåg när vi föds?!) och en dykare som får benet avbitet av en haj.

Sedan är det fyra sorgliga typer som tillagar en moderkaka och äter den. (Nakna vid matbordet naturligtvis.) Det är nämligen ett par som fått ett barn, och av någon tveklöst hjärndöd anledning äter de upp moderkakan. (Fast det gör ju djur också, så det kanske passar dem alldeles utmärkt.) Det är ingen överraskning att det är IQ-befriade jänkare som alltid ska göra sig så förbannat märkvärdiga.

Mer, då?

Fler fejkade dödsfall... Polisen rycker ut... Pang pang... En självmordskandidat dundrar ned från ett hustak... En snubbe åker på pisk... Bilar kraschar... En Vietnamesisk familj äter en hundvalp... (Detta har verkligen mycket med rädsla att göra. Inslaget finns där som ett sorgligt försök att få oss "västerlänningar" att tänka: "Usch, vad hemska de där asiaterna är...!")

När man har sett flera delar i serien, så vet man på ett ungefär hur det kommer att se ut i plus minus 90 minuter - Närbilder på mordoffer, folk som omkommit i diverse olyckor och ett par obduktioner och annat - Allt från en djurskötare som får armen avbiten av en tiger till makabra fynd gjorda hos en kannibalistisk seriemördare. Till detta kommer också de sedvanliga bilarna som krockar, flygplan som kraschar och upplopp på gator och torg.

Och så saker som ska övertyga oss om att vissa vandringssägen visst är sanna. Som "heroinbabyn".

I "Faces Of Death V" får vi se en sekvens där ett dött spädbarn obduceras. Och mycket riktigt hittar man över ett kilo paketerat heroin i kroppen på det. Det ser väldigt realistiskt ut, men man vet ju inte om det är fejkat. Så vissa illusioner fungerar åtminstone.

När "de" får slut på saker att chockera oss med finns alltid dessa flimriga bilder från sportevenemang och flyguppvisningar.

Hur är då det med det eviga snacket om "Actual death caught on camera"...? Väldigt knapphändigt och det är tveksamt om det ens är äkta. Det finns några enstaka scener från bl.a. övervakningskameror (Två inbrottstjuvar tar sig över ett stängsel till en bilfirma och blir dödade av två vakthundar.) och nyhetsinslag - T.ex. ett där en man blir skjuten i huvudet på rätt nära håll och sedan ligger döende på golvet.

Detta skall förmodligen skrämma oss in till märgen och tänka: "Det kan hända precis vad som helst - När som helst." (Om man nu för något ögonblick skulle glömma bort det.)

Men varför sluta där...?!

Förmodligen var det stollarna John Alan och James B. Schwartz som kläckte idén att även slänga med lite svart humor i "mästerverk" som "Faces Of Death IV".

Fyran presenteras av "doktor" Louis Flellis (Francis B. Gröss från ettan och tvåan har vikt hädan.) som inte ser helt frisk ut, ärligt talat. (Han måste rymt från närmaste mentalsjukhus med en vit rock som förklädnad.) Sedan börjar det med ett uppenbarligen fejkat gisslandrama där en kvinna får sätta livet till (Hon får halsen avskuren och blöder inte - Vad sägs om den?!), bilder från ett krematorium, en avrättning medelst hästar (Den "avrättade" verkar ha flytt precis innan och bytt ut sig själv mot en docka.), olyckor, katastrofer och terrordåd. Precis som vanligt med andra ord. Allt med samma "Hejsan hoppsan"-inställning till död och lidande.

Men det finns ett par saker som kan nämnas och som har gjort denna del till den mest ökända i serien:

En sekvens där en terrorist har råkat spränga sig själv med en handgranat ser övertygande ut på något sätt. Granaten har nämligen detonerat innanför bältet på honom och han ligger på gatan. (Och fortfarande vid liv.) När ambulanspersonalen lyfter upp honom går han i två bitar och inälvorna rinner ut på asfalten. (!)

En annan episod är när F.B.I. beslagtar en "Snuff Movie" hos några djävulsdyrkare. (Konstigt att de inte var hårdrockare, också.) Man får se när en snubbe får halsen avskuren och medan han dör långsamt. Trots ett brett jack över strupen kommer det inte en endaste droppe blod. Första gången jag såg scenen blev jag rätt illamående, men det är sorgligt hur dåligt gjort det är. Men effekten är motbjudande i just sammanhanget.

Sedan är det en illusionist som blir offer för sitt eget idiotiska trick, men den biten är definitivt falsk. Houdini-wannaben får fem-sex spikar intryckta genom skallen och han rycker inte ens till. (!!)

Och så fortsätter det ett tag... Är det på riktigt eller ej...? Förmodligen inte.

"Dokumentären" avrundas med att en läktare fullpackad med folk rasar. Medan kameran filmar de omkomna sjunger doktorn sin egenhändigt komponerade låt "Faces Of Death". (Läs gärna om det där, för det är sant.)

Vilket summerar det som är ett enormt Fel med "Faces Of Death"-serien. Den låtsas vilja gå rakt på sak, men sedan är det inte lika intressant när faktum kvarstår att tittarnas sinnen måste attackeras med något ännu värre efteråt. (Annars slutar de ju titta - Om nu inte nyfikenheten är starkare.) I och för sig är detta bättre än upplägget i alla amerikanska shower av typen "Deadliest Car Chases" som non-stop snurrar på Kanal 5 och där kommentatorn överdramatiserar minsta lilla händelse. Först säger de att: "Oj, det här är så chockerande! Det är bland det hemskaste som någonsin skett!" Och sedan säger de: "Det är tyvärr så chockerande att vi inte kan visa något." Skrattretande utav bara helvete. Detta gäller "Faces Of Death" också lite grand. Aningen mer sammanhang och mindre fjanterier hade inte skadat. Alla dåligt fejkade scener gör också "tyvärr" att den där utan tvekan efterlängtade effekten (Från producenternas sida, då.) där man för sig själv säger: "Vilken hemsk värld vi lever vi." mer eller mindre går totalt förlorad.

Nej, då är själva konceptet som sådant intressantast - Och hur många "Faces Of Death" behöver man för att hamra in samma budskap om och om igen?

På tal om Kanal 5 och program som "When Good Times Go Bad". Ovan nämnda läktarras visades i ett av programmen och speakerrösten skulle naturligtvis förolämpa vårt, förutsatt att vi har något, intellekt genom att säga: "Turligt nog blev ingen skadad."

Det blir för fan bara värre och värre.

Men jag antar att vissa bitar i "Faces Of Death" fungerar som en tankeställare eftersom man börjar undra över ett och annat, bl.a. hur skört livet är. Det är väl det som är otäckt egentligen. För det här är inte Horror längre... Inte av den bra varianten i alla fall...