Våldet Mot Ögat


• « « « r e t r o •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 1 Juli 2006



 


 

Ö V R I G T

 
 
RETRO:






















 


 
 

I den avslutande och tredje omgången tjafs om "Videovåld" ska jag bl.a. uppmärksamma en facklitterär bok vid namn "Våldet Mot Ögat" av Tilda Maria Forselius och Seppo Luoma-Keturi. Titeln syftar så klart på bilderna från skräck- och våldsfilmer som bombarderar ögonen på tittaren. Och det blir ju allt mer dramatiskt om man använder just ordet "våld" i negativ bemärkelse. Jag menar - Ingen skulle väl frivilligt se på Gore- och Exploitationrullar om man mådde dåligt av dem?

Men titeln är inte negativt menad.

"Våldet Mot Ögat" gavs ut år 1985. Informationen skulle kunna tänkas vara förlegad vid det här laget, men det är snarare ett tidlöst dokument över just den grund som skräckfilmsgenren står på. Man måste också komma ihåg att debatterna om "det dehumaniserande våldet inom populärkultur" och "det förhärdade underhållningsvåldet" var en krutdurk vid den här tidpunkten och rubriker som : "Nytt Dataspel : 3-åringar Leker Styckmördare" var inte alltför långt borta från kvällstidningarnas sidor. Otroligt egentligen när man tänker på det i efterhand. Och givetvis har vi var tänkande människas hatobjekt "Studio S" som inte kom fram till mycket mer än att barn kan få mardrömmar av "Motorsågsmassakern". (Ojojoj! Mardrömmar?!) Men då kändes det även bekvämt (Mer bekvämt än vad det gör nuförtiden i alla fall.) att ställa just "film" som direkt ansvarig för att människor (Och i synnerhet kvinnor.) blir utsatta för våld av olika typer. Vad är man egentligen ute efter när man genom detta sätt vill frånta individen (I det här fallet den enskilda våldsverkaren.) personligt ansvar?

-"Det var filmernas fel att jag slog ihjäl henne! Jag blev påverkad av dem och visste inte vad jag gjorde!"

Och så lite krokodiltårar, en klapp på axeln och ett eget T.V.-program på bästa sändningstid.

Ytterligheter. Jodå. Men de som säger sig värna om det ena och det andra kan mycket väl framstå som de värsta kvinnoförtryckarna själva. (Fast det sker på en extremt passiv och tyst medgivande nivå. Vilken annan förklaring kan där finnas i det fördolda?) De gamla slagorden: "Videovåld är kvinnovåld" inkapslar så mycket hyckleri och dubbelmoral att ingen tänkande människa kan låta bli att ifrågasätta det. Någon avsikt hade de helt säkert med detta inhamrande när så mycket annat bara viftas bort. Det är bara att läsa tidningarna. Dagligen råkar människor riktigt illa ut, men nej för helvete - Det är inte det vi ska ta tag i, utan vi måste granska några filmer till!

Taskigt nog misslyckades det här till en viss del. (Glädjande nog, snarare.) Frossandet i Splatter och riktigt tunga våldsfilmer har till viss del ersatts av datorspelande - Många storsäljande spel är orgier i våld och har så klart fött en och annan psykopat som slipper ta ansvar för sina våldshandlingar och dessutom kommer undan med det.

Men tillbaka till 1985. (Hur mycket det än tar emot.)

Något i stil med "Våldet Mot Ögat" var bara tvunget att dyka upp som en slags motvikt (Även om den inte blev så tung som det var önskvärt.) - Något med hållbara argument mot de här panikspridande häxbrännarna inom massmedia. Synd bara att boken inte blev mer uppmärksammad och spreds till varenda skola runt om i landet. Synd att inte alla läste den. Och synd bara att de där idioterna på andra sidan fick ha fria tyglar under en så lång tid. I dessa dagar kanske boken inte känns lika viktig ur ett samhällspsykologiskt perspektiv, men om man ser den som en studie över just skräckfilmens mekanismer, så är den fortfarande en bra insyn i själva genren - En lång rad banbrytare tas upp (Exempelvis Luis Buñuels "Un Chien Andalou" a.k.a. "Den Andalusiska Hunden".) och gissa vilken film som på slutet analyseras av tre filmforskare? Ja, jag tror ni vet vilken...

Själva boken är uppdelad i fem kapitel där lika många filmforskare systematiskt går igenom så gott som hela skräckgenren. (Med undantag för Splatter och några subgenrer.) De fakta och teorier som används är inhämtade från en lång rad litteratur i ämnet och en hel del slutsatser har författarna själva kommit fram till efter en längre tids forskning.

Olle Sjögren (Som skrev den excellenta "Inte Riktigt Lagom".) inleder med "Den Förbannde Tröskeln" som belyser horror som en modern övergångsrit från barn till vuxen. (Och allt däremellan.) Med detta menar Sjögren att "bioriten har sin viktigaste roll som ett led i tonårens vuxenblivande". Vilket barn har inte närmat sig vuxenvärlden sätt via något som skrämmer eller kanske t.o.m. chockerar honom / henne? Det är något man måste ta sig förbi vare sig man vill eller inte. På något sätt lämnar man en av de trygga sfärerna för att den spelar ut sin roll och blir för trygg och t.o.m. kvävande. För många barn och tonåringar skedde detta givetvis genom videon eftersom man från och med det slapp göra sig besväret att planka in på biografer. Just därför har denna typen av riter växt fram under de senaste 20-30 åren som en naturlig utveckling.

Parallellt med detta ska givetvis någon moralens väktare dra upp det faktum att någon som begått våldshandlingar blivit "inspirerad av videovåld". Självklart. Visst. Sådant händer. Och Ed Gein och grabbarna hade säkert må bra av att slänga på en våldsrulle när gravskändningar, mord och nekrofili blev för trist. (Eller hur, "Studio S"...?!)

"Våldet Mot Ögat" fortsätter med Maaret Koskinens "Askungen Som Monster". Här finns en hel del tänkvärda och intressanta förklaringar om skillnaderna mellan hur barn och vuxna tolkar samma film. När man är liten är fler saker skrämmande än när man är vuxen eller "vuxen". Och andra saker blir skrämmande med tiden. Inte undra på att man ibland har svårt att hänga med sig själv.

"Draget Från Källaren" av Tilda Maria Forselius tar upp hemska hus, hemsökta hus och deras hemligheter. Hon menar att man som barn inte behöver ha sett en enda film för att veta att det finns monster under sängen, spöken i garderoben och ännu värre saker i mörkret. Skräckgenren livnär sig delvis på detta fenomen och spinner vidare på gamla myter och spökhistorier. En äkta skräckfilm lyckas även överföra ett barns irrationella tankemönster till tittaren via bilderna - I en sådan film blir det logiska och förnuftiga till en nackdel som i en deckare eller thriller bara hade varit en klar fördel.

"I Vårdarens Våld" lämnar man barndomen (Eller i alla fall spökhusen.) och undersöker sjukhusmiljön som t.o.m. skrämmer fler vuxna än barn. (Monstrena under sängen bleknar (dessvärre?) bevisligen bort med åren och några av dem förflyttas till T.V.-rutan i en mer påtaglig form - Med det undantaget att det är någon annans monster.) Sjukhus är automatiskt sammanlänkande med både fysiska och psykiska sjukdomar och död. Det är slutstationen innan man lämnar den skrämmande och obegripliga världen för kanske något ännu mer skrämmande och obegripligt. De flesta har någon gång hört hemska berättelser som utspelas på sjukhus. Det kvittar om det är sanna eller ej - I en så oerhört isolerad miljö blir vanföreställningar en naturlig del av den.

Och så vidare till "Den Ogripbara Föreställningen". Mycket av det man inte ser på film är som hemskast innan man ser det. Lika mycket som att det som händer utanför bioduken eller T.V.-rutan är mer skrämmande än det man i själva verket ser. Detta sitter i princip kvar från det att vi föds och vi börjar iaktta världen runt oss. Ens egen fantasi gör alltid saker och ting värre, hemskare, större men också mer fantastiskt än vad verkligheten egentligen rakt upp och ned är. Varför skulle man då vilja att någon förstör ens sinnesbild? Även detta fenomen används till lyckad effekt inom film - Ett bra exempel är den subjektiva kameran från mördarens synvinkel. Det är effektivt och höjer alltid stämningen.

Samma kapitel handlar om trånga utrymmen (Jämför med Klaustrofobi.), intrång i ens privata sfär, övertagande och falska avsikter - De sistnämnda är alla faror som kommer från människan själv. Skräcken övergår från irrationellt positiv åt det gripbara, negativa hållet. (Ni vet: "Det kan hända på riktigt och det kan hända vem som helst.")

"Barnfilmernas Våldsgalaxer" - Det finns även våld i tecknade barnfilmer. Med våld menas alltså "avsiktlig fysisk övergreppshandling mot levande varelser". Margareta Rönnberg skiljer på olika typer av våld genom att dela upp det i "inomgalaktiskt, accepterat våld" och "utomgalaktiskt, icke-accepterat våld" och genom att skilja på Sagomoral och Fabelmoral.

Sagomoralen hävdar bl.a. att världen är god, att hämnd är dödsdömt, att rättvisan segrar och att godhet belönas medan Fabelmoralen påstår att världen är en farlig plats, att man skall hämnas om man kan, att den svage inte kan hoppas på rättvisa och att godhet sällan belönas. Vår egen värld hamnar bevisligen närmare Fabelmoralens plan än Sagomoralens, fast det för balansens skull borde finnas lika mycket av båda delarna.

En tecknad japansk T.V.-serie (Galaxy Express 999) analyseras tillsammans med bl.a. Bröderna Grimms sagor som är bra exempel på Fabelmoral.

Den näst sista delen "På Korståg Mot Populärkulturen" handlar om hur det har funnits s.k. "motkulturer" i alla tider - Hedniska karnevalriter på 1500-talet och Kalle Anka på 1950-talet. Det handlar om olika kulturer, men kritiken är i grund och botten den samma som mot "Motorsågsmassakern".

I samma kapitel citeras forskare som alla är eniga om att barn redan i tidig ålder kan skilja på äkta våld och filmvåld. (Vilket givetvis innebär att barn är smartare än de ansvariga bakom "Studio S".)

Och det hela avslutas med en analys av "Studio S"-redaktionens älsklingsrulle - Ett prima exempel på "motkultur" som har överlevt sig själv med flaggan i topp.

Tiden går, och vid något tillfälle hände något märkligt. (Fast ändå förutsägbart.) Fokus flyttades från de s.k. våldsfilmerna till "det hemska Internet" - Det är ju det nya och förkastliga som har kommit nu. De där idioterna bakom de substanslösa larmrapporterna måste i slutändan ha något att skylla på till varje pris. Man är så illa tvungen till att börja undra vad det är de försöker få igenom egentligen...

Så med något slags facit i hand är "Motorsågsmassakern" helt plötsligt inte så viktig längre. Nej, nu är det "Internet" som gäller... Skrevs då alltså "Våldet Mot Ögat" helt i onödan...? Absolut inte. När stormen i vattenglaset väl avtog fanns det ändå en sak kvar - En neutral inblick i en filmgenre bland alla andra. Som vissa försökte (Och försöker.) kriminalisera.