Fulci Lives!


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 2 April 2006



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. All the evil seems to live forever
10. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
11. Livin´ La Vida Giallo
12. Marillion : Brave
13. Mattei Lives Too!
14. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
15. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

(Denna krönika är tillägnad minnet av allas vår Splatterfilms-Gud.)

Så har det gått... Tio långa år... Den 13:e Mars 2006 var det alltså ett helt decennium sedan Mästaren gick bort - Ett helt decennium utan "genre-terroristen" i branschen...

I och för sig är och var ingenting nytt under solen innan 1996 heller. Lucio Fulci var alltid nedvärderad eller ignorerad av filmkritiker. Filmkritiker och andra förståndsdvärgar utan sinne för vad som är bra och äkta Horror inom film. Självklart är det en fråga om smak, men bara för att Hollywood genom tiderna fått "alla" att tro att de kan producera de bästa filmerna, gör det inte till en sanning. Det är som bekant oftast lättare att svälja skiten än tänka efter, komma till insikt (Förhoppningsvis.) och säga: "Hey! Det här är ju skit! Finns det inte bra skräckfilmer istället?!"

Men Fulci visste också efter sitt riktiga genombrott att han alltid hade sin skara fans bakom sig - Alla mer eller mindre rabiata. De mest rabiata ser inga fel alls i hans filmer - Inte ens i "Ænigma". Kanske inte ens i "The Ghost Of Sodom". De mest rabiata tar det personligt om någon sågar "The Beyond". Men de är å andra sidan ganska så sällsynta på den här planeten. Tror jag.

Jag fick inte reda på att Fulci var död förrän några veckor efteråt. Det kanske t.o.m. gick en hel månad. En fin vår var det i alla fall. Jag hade just beställt "Nightmare Concert : A Cat In The Brain" på en vacker (Vad annars?) holländsk VHS och läste samma dag (På den här tiden, April 1996, hade inte så många hushåll Internet.) att The Godfather Of Gore hade gått bort. Vilket jävla nedköp.

Vid den tiden hade man precis kunnat börja köpa oklippta sell-thrus av bl.a. "The Beyond" och "The House By The Cemetery" via inrikes postorder, så det blev en och annan slakt av plånboken men också hel serie finfin Horror Cinema på kort tid. (Tack vare Vipco och Cult Epics.) Och med det en massa insikter om att Fulci inte var vem som helst i filmvärlden. (Inte så att man har glömt bort den där sommarkvällen när man sent på kvällen såg "The House By The Cemetery" för första gången och var på god väg att skita knäck av ren skräck.)

Men varför är Fulci så förbisedd? Varför nämner så få "heltäckande" filmlexikon hans filmer? Kanske är det p.g.a. "Svarta Fåret"-syndromet. Kanske är det dålig karma. Ingen vet. Att använda: "Hans filmer är helt ologiska!" som argument är lika hållbart som att säga: "Jag skulle bara testa om det gick att tjuvkoppla!" när man blivit tagen på bar gärning efter att ha försökt sno en bil. Det säger inte ett skit. Skulle man analysera en film på lika stort allvar som man på högskolor och universitet analyserar filmer av Buñuel, Leone, Fellini och andra tunga gubbar, så skulle man nog märka en hel del likheter... Eller olikheter snarare. De där olikheterna som skiljer en filmskapare från alla andra. De där små regelbrotten inom konsten som gör att formen utvecklas.

Jag tror nog trots allt lite på dålig karma. Det - Och att irrationella skräckfilmer genererar en stark form av rädsla som Hollywood-offer inte vill utsätta sig själva för. (De vill som bekant inte att skräckfilmer ska vara hemska.) Rädslan aktiverar möjligen i så fall försvarsmekanismen och leder till att man antingen sågar precis allt i filmen eller låtsas som den inte existerar. Simpelt, egentligen. Simpelt men sorgligt.

Men Fulcis död orsakade så klart lite märkliga reaktioner. "Men det var ju för fan inte länge sedan han var på Eurofest 2?!" (Fast det faktiskt hade gått över ett år.), "Han skulle ju göra en ny film?!"... Och så vidare. Inte en tanke på att det tar ett ögonblick att kola.

Det blev i vilket fall ett ledsamt slut på "Nightmare Concert" med en bitterljuv eftersmak. Det var en utmärkt Splatter som stillade blodtörsten, men det uppstod samtidigt en helt annan känsla - En märklig tomhet. Jag såg sedan om de ca. tio Fulci-rullarna som hade införskaffats, visade "The Beyond" och "The House By The Cemetery" för ett lätträknat antal familjemedlemmar / bekanta och vi konstaterade bara att: "Det här är jävligt läskiga filmer!"

Tomrummet som Fulci lämnade efter sig är fortfarande stort, för att inte säga enormt. Någon "ersättare" kommer aldrig att dyka upp. Tänk bara på alla sinnessjukt bra Splatterscener och all geniun Movie Magic man tar del när man ser på en Fulci-film. De finns i en värld för sig, och än idag finns det inga filmer som tar fram just de känslorna i en så perfekt följd och kombination. Några få regissörer lyckas väcka lika starka känslor, men inte samma känslor.

Detta om något säger bara en liten del om Fulci som filmskapare - Fantasifull, kompromisslös, genre-definierande flera gånger om och den enda i sitt slag. Det märks på många håll att de som verkligen ville se filmerna kom i första hand. Sådant är beundransvärt in i det sista. De senaste åren har det dykt upp fler nya Fulci-fans än någonsin tidigare p.g.a. DVD-formatet. (De säger att iPod är ett av de nya moderna underverken, men DVD:n kan inte komma långt efter.) Det är enbart bra. Förr eller senare ledsnar man på det som är Mainstream. Och så börjar man snoka själv.

Hur som helst. Se nu till att ladda upp med förnödenheter och kör en Fulci-maraton till minnet av den tokiga italienaren som alltid visste vad de mest rabiata fansen ville se. Inte nödvändigtvis hinkvis med Splatter, utan det han skapade utifrån sina visioner och det han var mest nöjd med. (Men fick man massvis med Splatter på köpet, så var det väl bara bra. Eller hur?!) Se i alla fall till att skaffa The One And Only - "The Beyond" och skit för en gångs skull i vad MTV-"Horror"-legionen säger.

Personligen tror jag inte jag kommer att ledsna på de här filmerna. Inte som de filmer man såg på 80-talet - De som var ens "favoriter" enbart för att man hade så taskiga referensramar att de höll på att kollapsa in över sig själv. Nej... Tröttnar jag på "The Beyond", tröttnar jag på allt vad film heter. Helt säkert. Jag kommer även alltid att kunna relatera till de ljuva minnena när jag beställde min första "Video Nasty" - Vilket var "The Beyond". En kylig dag efter ett par veckors väntan hämtade jag ut paketet på Posten... Och såg sedan filmen... Sent på natten... Det var som att bli född på nytt. Som att förflyttas till en helt annan värld via T.V.-rutan. Så rent och vackert...

FULCI LIVES!