Anonyma Argento-filmoholister


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 20 Juni 2004



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. All the evil seems to live forever
10. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
11. Livin´ La Vida Giallo
12. Marillion : Brave
13. Mattei Lives Too!
14. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
15. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
16. Fulci Lives!
17. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

En sällsynt ödesdiger och varm Juli eftermiddag 1994, medan ungefär alla andra var ute och solade och badade, så stod jag och syrran i stans videobutik där air-conditionen gick för fulla muggar. Det man minns bäst var att det fanns en påtaglig torka på filmfronten. Videobutiken var ändå väldigt ofta besökt och jag letade ständigt efter lite andra skräckfilmer än mainstream-titlarna jag gått igenom ett otal gånger. Action-filmerna blev ju bara tröttsammare och tröttsammare och komedierna var inte ens det. Men i rysarsektionen fanns ett fodral som det stod "Terror" på - en ganska neutral titel med en mindre neutral utsida. En sådan måste ju bara undersökas.

Utsidan visade två ögon, uppspärrade av skräck, med nålar som tvingade upp dem. Originaltitel : "Terror At The Opera". Titeln lät bekant. Kom snart på att jag kunde ha sett den på någons filmlista på en av de BBSer man besökte på Amiga-tiden. Vem var det som hade gjort filmen? Dario Argento. Jo, det måste vara den. Tänkte först inte ens på att läsa vad filmen handlade om utan tänkte mest på att den kunde vara en klassiker som jag missat. Syrran läste vad som stod på baksidan och ryckte på axlarna. Jag sa att jag var säker på att den var bra. (Detta var innan man ens visste att det fanns något som hette Internet.) Så jag hyrde filmen tillsammans med någon komedi som syrran valt ut.

På kvällen drog jag igång filmen och började se på den lite halvt om halvt koncentrerat.

Nästan en och en halv timme senare satt jag en meter från T.V:n och undrade vad jag just hade sett. Inte för att censuren hade lämnat kvar mycket av våldet (Då bestod spänningen i de granskade skräckfilmerna av att upptäcka det ena brutala klippet efter det andra.), men nog hade den lyckats med att fånga ens uppmärksamhet till 100%.

Mina första reaktioner på "Terror At The Opera" var ungefär: "Det var då själva fan att den var klippt." och "Det här var kanske inte någon höjdare." Då hade jag ett oförstört tålamod som gjorde att jag kunde sitta igenom den ena direkt-till-video lågbudget-actionfilmen efter den andra. Mestadelen av dem glömdes bort inom någon dag, men något gjorde att det inte gick att sluta tänka på "Terror" och den hängde kvar i flera dagar efteråt. När jag för diverse familjemedlemmars började tjata lite försiktigt om "nålar under ögonen" och om hur läskig en viss film var så begrep jag inte speciellt mycket egentligen. Det som gnagde i mig var inte själva filmens handling utan hur den var gjord, hur den såg ut, hur den skiljde sig från dåtidens favoriter och framför allt hur den hade lyckats etsa fast sig i minnet.

Mina närmaste som jag visade filmen för var rätt likgiltiga, och efter att ha sett "Terror At The Opera" tre gånger så kom jag på att jag redan hade två filmer där jag hade sett namnet Dario Argento förut - "Demons" och "Demons 2" - två filmer som en bekant hade fått av misstag av någon, och som jag fick spela av. Snacka om en märklig "slump". Det var en slags hopplös fascination. Jag var tvungen att ta reda på det på ett eller annat sätt.

Som ni kanske förstår, så blev världen sig aldrig lik igen. När jag fick tag på en katalog över kultfilmer som en liten firma sålde fick jag nys om fler filmer som denna mystiska snubbe vid namn Argento hade gjort - "Suspiria", "Phenomena" och "Inferno". Rakt under dem stod Lamberto Bavas "Demons", "Demons 2", "Macabre" och under dem Lucio Fulci med titlar som "The Beyond", "The House By The Cemetery" och "Zombie Flesh Eaters". Jag var ganska säker på att jag var på rätt spår och att det egentligen var det här jag letat efter bland skräckfilmerna. Men en sak var helt säker - Denna fascination skulle inte gå över på några veckor eller månader.

Framåt senhösten såldes gamla hyrfilmer för korvören på ett ställe och där råkade jag hitta "Phenomena" - på original! (Bootleg, men ändå.) Såg så klart filmen samma kväll och när den hade nått sitt slut så satt jag helt förstummad och undrade hur film kunde vara så fulländat, äkta och framför allt annorlunda.

Det kan inte vara en slump att två filmer av samma regissör har någon märklig dragningskraft som gör en helt konstig inombords och helt urholkad när filmen är slut. Känslan kan jämföras med att vara olyckligt kär i någon. Morsan fick så klart höra mer tjat från min sida och jag kände mig nästan som ett litet barn som just upptäckt något alldeles fantastiskt.

Ungefär samtidigt släpptes "Trauma" på brittisk köpvideo, så det var bara att beställa den och inte käfta emot sig själv. Då hade jag redan hunnit skaffa "The Beyond" (Ny blixtförälskelse som inte släppt än idag.) och "Cannibal Holocaust" (Chockerande på många sätt, men fascinerande på precis lika många sätt.) och tänkte att jag inte hade något annat val än att köra racet som jag hade påbörjat. Detta var inte ens ett halvår efter att jag hyrt "Terror". Ni kan förstå att jag var i himlen när jag lyckades komma över tre italienska original av "Opera", "The Bird With The Crystal Plumage" och "Inferno".

När 1995 började lida mot sitt slut så hade jag sett alla filmer Argento hade gjort (förutom "Five Days In Milan"), men under sommaren hade jag lyckats gå ned i den värsta fixeringen - En som vägrade att släppa taget på hur många veckor som helst. Detta först var tack vare "Phenomena" och sedan "Opera" som sög med en på en obeskrivligt fascinerande tripp, men som sedan lika brutalt kastade ut en igen när eftertexterna började rulla. De hade något speciellt som under ca. två timmar fyllde det där tomrummet i sinnet och gav en någon sorts oförklarlig ro, men det speciella försvann sedan lika snabbt. Det gick inte att få någon som helst distans till upplevelsen i sig.

Jag visade så klart den ena filmen efter den andra för de som var någorlunda intresserade. I bakhuvudet malde frågorna som ingen ställde. Var det ingen som såg det verkligt magiska med filmerna? Reaktionerna var ljumna, men positiva. Diskussionerna var korta och otillfredsställande.

Och - Skulle det gå att ta sig ur det träsk som jag frivilligt hade sänkt mig ned i? Just då var jag som en knarkare på värsta avvänjningen och förstod under ett antal sömnlösa, sena nätter hur vissa människor kunde se en film overkligt många gånger. Och det hade inte varit möjligt att förklara vad det hela gick ut på. Det enda jag egentligen ville veta var hur några få filmer kunde vrida om skallen på en såpass mycket. Det, och om jag var på väg att bli helt galen.

Det var utan tvekan här som kärleken till Eurohorror grundades. Vad annat kan det vara? Något man accepterar på alla nivåer trots brister och som man inte kan tänka sig att vara utan alltför länge. Försök att förklara detta för någon som bara ser på sådant som alla andra ser och som aldrig reflekterar över vad han eller hon egentligen vill se.

Den enda Argento-filmen som jag fann svår att smälta var "Suspiria". Det blev lite bättre när jag fick en halvkass, men oklippt kopia. Den blev också bättre för varje gång jag såg den, och märkte snart att även den hade kraften att dra ned en i träsket. Vid närmare undersökning av andra filmer så fanns samma lockelse i "Demons" och "Demons 2". Jämför med Jennifer i "Phenomena" som ramlar ned i mördarens swimmingpool som är fylld av resterna av människokroppar. För att, som en kontrast, inte tala om swimmingpoolen i "Suspiria". Vem vill inte dyka i?

När "The Stendhal Syndrome" släpptes och visades på TV1000 så hade jag redan skaffat Internet och slukade alla möjliga webbsidor, läste recensioner, etc. Internet ledde dock "bara" till att man kom i kontakt med allt möjligt folk samtidigt som man fick veta om alla möjliga filmskapare inom Eurohorror.

Dario Argento och hans verk har väl analyserats sönder och samman i tidningar, böcker och artiklar, och få filmer är väl mer tacksamma att analysera och se om. Argento vet mycket väl hur det är att göra "onormala" filmer, och att det finns "onormala" tittare som lyckas ta hans filmer till sina hjärtan.

Försök att förstå min fascination. Säg att ni också har upplevt något liknande...