Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 5 Juni 2004



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. En serbisk film
3. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
4. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
5. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
6. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
7. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
8. Galning med ett syfte
9. All the evil seems to live forever
10. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
11. Livin´ La Vida Giallo
12. Marillion : Brave
13. Mattei Lives Too!
14. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
15. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
16. Fulci Lives!
17. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
18. Anonyma Argento-filmoholister


 


 
 

Jämfört med Italien kom det väldigt lite konstnärlig skräckfilm från Frankrike under just dessa filmers gyllene år. Det kan diskuteras (Och diskuteras.) när denna guldperiod nådde sitt slut, men 1988 är ett säkert kort.(Nästan 30 år efter Georges Franjus "Les Yeux Sans Visage" och 20 år efter George A. Romero’s "Night Of The Living Dead") Men det fanns en stjärna som under denna tid lyste klarare än någon annan i Frankrike när det gällde kreativt skapande av "Fantastic Art Horror" - Jean Rollin (född 3/11-1938) - En man som redan som 5 åring visste vad han ville syssla med, nämligen att göra film. Vägen dit gick via skrivandet från unga år och slutade i en parallellvärld där hoten från den riktiga världen ständigt hängde över honom - Bristen på pengar, problem med skådespelare / producenter, ryktesspridning och Frankrikes strikta censur.

Rollin körde, på gott och ont, undantagslöst sitt eget race som självlärd filmskapare. Detta skulle bli ett race som höll på att sluta i yrkes- och känslomässig katastrof. Men under denna tid hamnade hans publik på två sidor av stängslet. På ena sidan fanns de som tyckte att mannen hade alla tänkbara skruvar lösa / tappade och att han gjorde helt obegripliga filmer som inte gick att se på. På andra sidan fanns de som sakta men säkert lät sig sugas in i en hallucinatorisk och poetisk dimension av vampyrer, Zombier och gengångare i alla möjliga surrealistiska miljöer - Katakomber, ståtliga herrgårdar och ödsliga kyrkogårdar. Lägg sedan till en överdos av både melankoli och djupsinnighet och inte ens då kan man föreställa sig denna parallellvärld.

Som några få andra av sina samtida motparter tillförlitade sig Rollin nästan uteslutande på visuellt drivna filmer som maskerade mycket enkla (Ibland t.o.m. så enkla att de nästan bara framstod som idéer.), men icke-linjära historier. Det var dessa han blev mest känd för och vissa av dem som han själv säger sig vara mest stolt över.

Det är de som denna kortfattade text egentligen handlar om - Åtta stycken av dem närmare bestämt.

LE VIOL DU VAMPIRE (1968)

(Rape Of The Vampire)

Rollins första (svartvita) långfilm som han gjorde efter en rad kortfilmer.

Filmen handlar om en forskare som åker till ett slott någonstans i Frankrike för att ta upp kampen mot en livs levande vampyrdrottning och hennes uppbåd av vampyrer. "Rape Of The Vampire" var säkerligen vågad på den tiden, men framstår som rätt harmlös idag. Kvar finns bara en bisarr och djärv film av en ärlig visionär.

Efter premiären tog kritikerna fram den skarpaste sågen, publiken blev som galen och Rollin fruktade för sitt liv. Han övervägde t.o.m. att sluta filma. Så blev det dock inte utan efter "La Vampire Nue" (1969) och "Le Frisson Des Vampires" (1970) var det dags för ytterligare en blodsugarfilm:

REQUIEM POUR UN VAMPIRE (1971)

(Requiem For A Vampire)

En morbid vampyrsaga i färg. I centrum står två unga kvinnor på rymmen efter ett rån när de finner sin tillflyktsort på, återigen, ett slott med tillhörande kryptor och gravvalv. Tyvärr så är ägorna bebodda av en sekt blodtörstiga (Vad annars?) vampyrer.

Denna film gjordes för väldigt lite pengar och blev ett långt steg in i experimentellt filmande från Rollins sida. Den fick också ett helt annat mottagande än debutfilmen.

LA ROSE DE FER (1972)

(The Iron Rose)

Ännu ett långt steg bort från allt vad traditionellt heter. Av Rollin själv betraktad som hans mest personliga film gjord helt och hållet på eget bevåg.

Ett ungt par blir inlåsta på en kyrkogård där de gradvis blir galna innan de möter döden i en krypta. Från början till slut en konst(ig)film och ordet kuslig börjar inte ens beskriva atmosfären i den. Den som nu blir intresserad av Rollins filmer ska kanske inte börja med just den här. Som ett fan vill man kanske sedan se vilken som regissören själv gillar bäst.

LES DEMONIAQUES (1973)

(The Demoniacs)

Filmen börjar med att två unga kvinnor efter ett skeppsbrott hamnar på en strand där ett gäng pirater (Ledda av paret Tina och Ricco.) våldtar och dödar dem. Kvinnorna återvänder som spöken, säljer sina själar till djävulen i utbyte mot en möjlighet att hämnas.

Relativt enkel att hänga med i, men kolla inte efter lyckliga slut i Rollins värld. När man inte heller reagerar på att själars tjänarinna är klädd som en clown och håller till bland kyrkoruiner, så börjar man uppskatta Rollins filmer på allvar.

LEVRES DE SANG (1975)

(Lips Of Blood)

Här är det Pierre som hemsöks av drömmar där en kvinna i vitt blir instängd i en likkista medan hon fortfarande lever. Kistan låses sedan in i en underjordisk kammare som finns på ett slott. Efter att Pierre fått syn på slottet i ett fotografi blir han övertygad om att drömmarna i själva verket är barndomsminnen. När han börjar söka efter sanningen så väcker han fyra kvinnliga vampyrer till liv.

Rollin fortsätter att utveckla sin udda stil till något ännu mer... Udda!

RAISINS DE LA MORT (1978)

(Grapes Of The Dead)

Första försöket att göra en film med målet att tjäna lite pengar. Detta var samtidigt som katastroffilmer gick som bäst och just när Zombie-hysterin skulle dra igång.

Resultatet blev en regelrätt Splatter-film som ändå var genomsyrad av Rollins anmärkningsvärda stil. I filmen är det druvorna på en vinodling som får lokalbefolkningen att förvandlas till köttätande Zombier. Till detta kommer så klart en handfull överlevare utsatta för Zombie-attacker som följd.

FASCINATION (1979)

...slår en med häpnad även om man är beredd på det mesta. Rollin återvänder till sina revir med en ovanligt lättillgänglig film om två sensationellt uttråkade kvinnor med en lite väl utvecklad smak för blod. Det kommer fram att det finns en kult bland rika fransyskor som har möten på ett slott ute på landsbygden. Detta får en desperat skurk med vägarna förbi bittert erfara när han tar kvinnorna som gisslan.

Och så en av undertecknads absoluta favoriter:

LA MORTE VIVANTE (1982)

(The Living Dead Girl)

Monsieur Rollins mest framgångsrika verk - Även kommersiellt sett. På ytan har vi per definition en Zombie-film om en återuppväckt död tjej vid namn Catherine. Med total minnesförlust behöver hon ständigt också blod för att överleva. På djupet har vi som kontrast en mångfacetterad och sällsynt sorglig historia om gränslös vänskap när Catherines barndomsvän Helene hjälper henne att få färskt blod från de ofrivilliga blodgivare som råkar komma för nära herrgården där duon håller till.

"La Morte Vivante" har hela tiden den där ohjälpligt dystra stämningen som går genom hela filmen och avslutas med en otroligt vacker, hjärtskärande och makaber final.

Med ovan nämnda film nådde Rollin toppen av sin karriär. Efter en handfull smalare filmer (T.ex. "Les Trottoirs De Bangkok" (1984) som var en hyllning till de amerikanska serier Rollin älskade som tonåring.) började vägen genom resten av 80-talet kantas av problem bland halvt avslutade eller helt och hållet övergivna projekt. Samtidigt blev det allt svårare att hitta finansiärer för ny film. Inte ens inom T.V. gick det bra, utan efter två T.V.- filmer ("Perdues Dans New York" och "La Griffe D’Horus".) tyckte Rollin att det kanske var dags att låta kameran stå. Hälsan har också mycket (Mest.) att säga till om.

När Rollin inte gjorde inhopp som manusförfattare eller regissör skrev han istället romaner av manus han inte hade möjlighet att göra filmer av. I mitten på 90-talet tändes plötsligt ett nytt intresse för Rollins film världen över och Redemption U.K. köpte exempelvis rättigheterna till sex av dem. Detta ledde till att Rollin ställde sig bakom kameran igen för "Les Deux Orphelines Vampires" (1997) och "La Fiancée De Dracula" (1999).

Även om dessa ännu inte blivit lika kända som "Fascination" eller "La Morte Vivante" så kan detta ändå vara ett tecken på att Frankrikes ökända kung av "Pure Fantastic Cinema" har kommit tillbaks till sin morbida och fascinerande parallellvärld för att stanna ett bra tag till...

Fortsättning följer förhoppningsvis...