Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 9 April 2011



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
4. Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!
5. All-Nighter » Alien Anthology
6. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
7. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
8. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
9. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
10. All-Nighter » Coffin Joe
11. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
12. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
13. Årets julklapp 2008
14. The New Wave Of French Horror
15. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

Det blir inte läge att köra "Double Bills" för ofta, men detta är ett tillfälle som bara har gått och väntat på en. Och med Bruno Mattei bakom spakarna kan man känna sig lika trygg som ett litet barn på Disneyland. (Det riktiga Disneyland alltså - Där popcorn växer på träd och en magisk ande uppfyller alla ens önskningar.)

Violence In A Women's Prison (1982)

1982 hade Bruno Mattei redan testat att göra minst en film i varje underkategori som Exploitation-genrens galna värld kan erbjuda - Med allt från nazister till nunnor. (Inte ens självaste Caligula kom ju undan.) Och den första "Women In Prison"-rullen för Matteis del blev "Violence In A Women's Prison" a.k.a. "Violenza In Un Carcere Femminile". Med Laura Gemser som... Emanuelle! Fast Emanuelle-tösen antar namnet "Laura Kendall" när hon får för sig att hon ska göra ett stort och avslöjande reportage om våldet i landets mer dubiösa kvinnofängelser. Hur? Genom att infiltrera ett, så klart. Och det finns ju inget annat sätt att göra detta på än att bli skickad till kåken. Snacka om att ta sitt yrke på allvar. Och det är ju så man känner igen Emanuelle från exempelvis "Emanuelle In America" - Hon kastade inte in handduken och gav upp när det blev lite för tufft.

Det är givetvis inte meningen att Gemser ska föreställa den Emanuelle, men visst blev det säkert lättare att sälja filmen när original-skådisen var med och allt. Så något annat namn hade inte funkat eftersom Gemser faktiskt spelar en karaktär som inte är speciellt svår att koppla samman med "Black Emanuelle". Den enda skillnaden är väl i så fall att hon inte gör sexuella inviter till höger och vänster för att få sin vilja igenom eller komma åt känslig information. Fast det säkert hade underlättat även i det här fallet.

Nej, då. "Livet" i fängelset blir surt redan från dag ett - Chefen på fängelset (Lorraine De Selle. Oh, yes.) har en minst sagt antagonistisk inställning till fångarna, plus att hennes nämaste undersåte är den ökända och mindre omtyckta Rescaut som har kombinerat nytta och nöje eftersom hennes främsta hobby är att misshandla fångar med grova batonger. Den sexuella frustrationen gör inte saken bättre då hon uppenbarligen vill snuska sig med var och varannan fånge som faller henne i smaken. Och när inte det går, så betyder det att någon under samma tak får sin dag förstörd.

Emanuelle sätter sig på tvären redan nästa dag när hon beordras till att tömma en latrintank, och hon skickas raka vägen till isoleringen i källaren efter lite bokstavlig skitkastning och handgemäng med två av de mer bråk-muckande vakterna. (På det här stället är folk i luven på varandra nästan oftare än de sitter för sig själva och surar.) Och det kanske inte är så smart med tanke på att ingen utanför murarna vet var Emanuelle är någonstans. Men hon blir snart vän med långtids-kåkfararen Pilar vars enda riktiga vän är en kackerlacka. (Som hon har byggt en fin bur åt och allt.) Och Doktor Moran (Som egentligen sitter inne för mord, och som har fått ett kneg på fängelset tack vare att han ställer upp på att vänslas lite med chefen när hon är på det humöret.) verkar vara schysst bakom den lite stela fasaden.

Andra som dock inte har rent mjöl i påsen är inspektören och självaste chefen. Och har man då jävligt otur, så kan man bli kallad till Rescauts rum. Franca Stoppi som spelar Rescaut är sitt vanliga galna jag och kan verkligen konsten att flippa ur när som helst när hon ger efter för minst sagt psykopatiska impulser. Stoppi har spelat flera sådana här karaktärer tidigare och man kan förstå varför - Hon har det där otroliga minspelet där galenskapen är närvarande även när hon ler vänligt. Men hon kommer alltid i första hand att vara "Iris" i "Beyond The Darkness" de gånger man tänker på hennes olika roller.

Situationen i fängelset går sedan från värre till värst - Precis som väntat. "W.I.P."-filmer är ju inte direkt kända för att skildra värme och medmänsklighet, men det är allt lite spännande eftersom man inte vet vem som kommer att överleva alla orättvisa prövningar eller vilka som kommer att kola av onaturliga orsaker.

En märklig sak är att det ligger ett annat fängelse (För män.) precis vägg i vägg med kvinnofängelset. Fångarna där slåss och tjôtar sinsemellan i vanlig ordning (Och de ger sig då och då på kåkens deprimerade fjolla.), men man kan undra vad vitsen med allt detta är eftersom det inte finns mycket där som är relevant för handlingen. (Förutom möjligen en scen.) Och p.g.a. det blir filmen säkert tio minuter längre - Tio minuter som kunde ha använts till lite mer Sleaze.

Handlingen är annars enkel och utan direkta twists. Men det finns dessvärre några snuttar där filmen tappar rejält med fart. En tortyrscen i mitten av filmen lyckas enbart vara tråkig och en kärleksscen i slutet av filmen gör bara att man börjar längta efter tortyren igen. Det är rätt så förvånansvärt vilken avgörande skillnad en ynka författare i smeten kan göra. Typexempelet är i detta fall skillnaden mellan "Violence In A Women's Prison" och "uppföljaren" "Women's Prison Massacre" som Mattei gjorde året därpå. Olivier Lefait och Ambrogio Molteni skrev manuset till den förstnämnda medan Claudio Fragasso ersatte Moleni i den andra filmen. Och skillnaden blev som dag och natt, även om allt från inspelningsplatser och skådisar till rekvisita och vissa intriger återanvändes. (Jag tror t.o.m. att kackerlackan är den samma!)

Så just därför finns det inget att frukta om man nu råkar tycka att "Violence In A Women's Prison" minsann inte är någon höjdare och man någonstans i det undermedvetna börjar inbilla sig att "W.I.P." i Matteis regi har hajpats lika mycket i onödan som "hösten stora rysare". (Ledtråd: Den är inte stor om ingen minns den ett halvår senare.) För det blev flera vändor tyngre, bättre och trashigase när Fragasso slet åt sig skrivmaskinen och visade hur Sleaze-stenen skulle dras. För "Women's Prison Massacre" har allt som man faktiskt kommer på sig själv med att sakna i den här filmen. (Om man nu inte ser dem i "fel" ordning och "Women's Prison Massacre" sätter förväntningarna för högt.) Det enda som kanske är bättre i "Violence In A Women's Prison" är............ Absolut ingenting...

Nej, det går verkligen inte att komma på något. Allting är bättre i Team Mattei / Fragassos film.

Någon som redan tycker att Mattei är den främsta som har jobbat inom film får så klart under inga omständigheter missa "Violence In A Women's Prison" - Den har trots allt en hälsosam dos Sleaze (Och lesbianism!), våldsamheter till höger och vänster, konstiga infall och karaktärer som inte ens verkar normala när de sover. Men Rescaut måste så klart vara värst. Och Emanuelle har det inte lätt ens bland råttorna i källaren.

Ja, ja. Det här börjar redan gå på tomgång, så det är bara att konstatera att "Violence In A Women's Prison" kan man gott kika på av ren nyfikenhet. När man väl har sett "Women's Prison Massacre", alltså.

Women's Prison Massacre (1983)

Och detta skulle då vara bevisföremål "A" på att andra försöket kan bli så mycket bättre och att Bruno Mattei / Claudio Fragasso faktiskt en gång gjorde stenhård kvalitets-Exploitation som ingen kan skämta bort oavsett promillehalt i blodet - "Women's Prison Massacre" a.k.a. "Emanuelle Fuga Dall'Inferno" (Och med i vanlig ordning runt ett halvt dussin andra alternativa titlar.) är alltså "Women In Prison"-rulle nummer två från Matteis magiska Sleaze-verkstad när den tuffade på som bäst. Och även här ser vi ingen mindre än Laura Gemser som... Emanuelle...! (Så hon hamnade bakom galler på riktigt till slut i alla fall?) Och lite otippat nog blev det ingen mer "W.I.P." för duon eftersom det på något sätt känns som om de fick sagt allt de ville säga med sin one-two punch till film-serie. Och det här är både huvud- och efterrätten om "Violence In A Women's Prison" var aptitretaren.

"Women's Prison Massacre" gjordes under "Gilbert Roussel"-pseudonymen och det blev betydligt tuffare tag än när "Vincent Dawn" gjorde "Violence In A Women's Prison". (Även om båda i grund och botten ser ut att vara samma film.) Inte heller den här gången är det meningen att Gemser ska föreställa "Black Emanuelle", men det är "redan" svårt att koppla henne samman med någon annan karaktär eftersom det finns fler än tio likheter. (Men frågan är då om det är samma karaktär som hon spelar i "Violence In A Women's Prison"? Någon borde helt klart forska i det här.)

Emanuelle-- Jag menar: Laura spelar än en gång en reporter som har hamnat i knipa p.g.a. sin oklanderliga förmåga att lägga sin näsa i blöt. Och hon verkar inte lära sig något av sina snedsteg. Denna gång lyckades hon nästan sätta dit den korrumperade åklagaren Robinson som dock hann dra i några trådar och få Emanuelle dömd till ett femårigt fängelse-straff istället. Och hon hamnar inte på en mysig öppen anstalt med permissioner varje helg, utan en där självaste Franca Stoppi (Hon har verkligen ett fullspäckat schema den damen!) styr med metoder som kan påstås vara lite åt det tvivelaktiga hållet. Bestraffningarna är många och den ena är grymmare än den andra. Fångvaktarna är inte mycket schysstare. (Förutom att Lorraine De Selle är jävligt fin igen.) Vilket två lesbiska tjejer får erfara när de i duschrummet inte kan hålla fingrarna i styr. Emanuelle råkar också illa ut efter att direkt ha gjort sig ovän med Albina (En totalt rabiat Ursula Flores i horribel peruk.) som själv påstår att hon styr stället.

I filmens andra handling är Crazy Boy Henderson och hans tre polare från Sociopaternas Riksförbund på väg till elektriska stolen för flera mord, rån och våldtäkter. Men som alla vet brukar det gå precis som planerat när oberäkneliga och livsfarliga snubbar med mord i tankarna ska transporteras med bara en snut (Harrison - Hendersons raka motsats till bästa kompis.) som vaktar dem. De hade lika gärna kunnat stajla på en smal och krokig grusväg i 100 knyck och köra i diket direkt samt kanske spara två liv istället för att utmana Hendersons kompisar som utklädda till snutar spärrar av vägen några kilometer längre bort. Men Harrison säger åt föraren att stampa på gasen och inte stanna för något.

Det går sådär.

Filmens två handlingar sammanfogas sedan smidigt som fan när Harrison måste låsa in Hendersons Sociopatklubb på samma fängelse där Emanuelle sitter... Är det någon i hela världen som vädrar trubbel? Tur det, för det blir det med stora mått...! Och det är inte så att det blir alltför utmanande att engagera sig i situationen.

Mattei och Fragasso fick här till det mesta som man förväntar sig från en "W.I.P."-film men ena foten i Exploitation och den andra i så tjock Sleaze att hela filmen cementeras i det. Och allt detta med gott mod och utan att gentlemännen behöver smyglåna grejer från andra filmer - Vi får blytung action i form av skottlossningar (Och en tuff biljakt som bonus!), mycket våld och propert blodstänk, lite lesbiansk rajtan upphöjt till tajtan, en "rysk roulette"-scen som heter duga, Lorraine De Selle i raffset (Yeah, baby.) samt ett tips på vad man kan göra med ett rakblad och en kork om man vill komma åt skithögar där det verkligen känns. Samt mycket mer.

T.o.m. storyn är konsekvent sammanhängande och det är lätt att följa vändningarna utan att man behöver tänka: "Vad fan - Där gjorde de allt en klassisk Mattei." som i exempelvis "The Other Hell" eller t.o.m. "Hell Of The Living Dead". D.v.s. att handlingen rättas till för att man inte har orkat klura fram något som flätar samman två nyckel-intriger. (Fast att säga så om "Hell Of The Living Dead" är ganska exakt som att svära i kyrkan.) Men i "Women's Prison Massacre" finns inga sådana distraktioner, utan man kan med samvetet välbehållet påstå att detta är en av Matteis mest stringenta filmer och som dessutom inte bangar för att ta i med hårdhandskarna. I sådana här situationer är det alltid utslagsgivande. Skådisarna, då? Ja, minst åtta av dem från "Violence In A Women's Prison" dyker upp i lite olika roller, men Franca Stoppi ger i vanlig ordning alla tittare stora skälvan med sin blotta närvaro. Och Laura Gemser är ju världens bästa och enda Emanuelle.

Och nu tar det emot mer än någonsin att hålla med "folk" när de konstant kallar Mattei för "hack".

Någon som slutligen vill göra slag i saken och börja konvertera till ett Mattei-fan kan börja med att kika på "Women's Prison Massacre" om nu inte "Hell Of The Living Dead" skulle råka falla en i smaken. (Jag vet att det är ytterst osannolikt.) Den har på något sätt det mest påtagbara flytet av det som under alla omständigheter gjorde Matteis filmer lite mer underhållande och som gjorde att de stack ut lite mer än många andras tappra försök. Det finns en liten chans att "Violence In A Woman's Prison" också skulle kunna funka för konverteringen, men den har långt ifrån samma crunch. Den här rullen lirar verkligen i en helt annan liga.

Men undvik för allt i helvetet Retro Shock-O-Ramas "R-Rated"-utgåva av filmen som är så horribelt uselt censurerad att DVD-spelaren knappt klarar av att ta emot skivan. (Än mindre spela upp den.) Vi snackar inte om lite "trimning" i någon enstaka scen utan en elftedel av hela filmen. (!) (Ca. åtta minuter av 89.) Det säger en hel del om mustigheten på grejerna. (R-rating suger riktigt kärvt med boll.) Men Retro Shock-O-Rama släppte även en "Uncut / Unrated"-version för fansen som vet vad som är värt att pröjsa för.

Annars rekommenderas "Women's Prison Massacre" till alla som: 1) vill se en fullkomligt helgjuten Bruno Mattei-rulle, 2) vill ha lite extra Sleaze i denna, 3) kräver att det hela tiden händer något och: 4) tycker att våld gör all Exploitation lite bättre.

Vilket täcker in ungefär 97% av hela världens befolkning. Det är helt otroligt vad man kan hitta på med siffror.

IDÉ: Var det då inte bara en tidsfråga innan Bruno Mattei tyckte att det var dags att testa lite skön "W.I.P."?

STORY: Det finns en del intressanta förvecklingar här och var i "Violence In A Women's Prison", men handlingen känns inte riktigt färdig. I "Women's Prison Massacre" är det raka rör och ett jävla drag hela tiden.

REGI: ... Näe, alltså... Vi skiter i det här. "Women's Prison Massacre" vinner på alla punkter.