#14 : Huset som Lucio byggde


• Sista Ledaren! •
 
 
 
 

I N F O

 

 PUBLICERAD:

• 13 Mars 2011



 


 

Ö V R I G T

 
 
SISTA LEDAREN!:
1. #16: Det är inte riktigt slut än
2. #15: Världsmästarna i förhalning
3. #13 : Ropa ut dårarna
4. #12 : 30 års misär - Vem behövde “Studio S”?
5. #11 : Upphetsad över HD DVD / Blu-ray än nu?
6. #10 : Detta har änna hänt, typ, liksom, vet la du...
7. #9 : Desperation som bränsle i jakten på det “absoluta”
8. #8 : Stöd svensk Horror
9. #7 : Version III <3 Firefox = Sant LOL
10. #6 : Den som söker med sökord ska finna... Inte ett skit!
11. #5 : Horror will survive but what will be left of it?
12. #4 : God Jul? Varför inte ett gott liv istället?
13. #3 : Upphetsad över HD DVD / Blu-ray än?
14. #2 : Läser du den?
15. #1 : Ge efter för dina begär!


 


 
 

Och idag är det alltså 15 år sedan Il Maestro gick bort...

Det är stört omöjligt att glömma den gången när "The House By The Cemetery" via flimriga VHS-kopior nådde den lilla krets av skräckfilms-geeks som jag var en del av mot slutet av 80-talet. En snubbe, som hade dubbat av filmen från någon annan geek, sa att han hade blivit sjuk och illamående av den. Detta gällde egentligen skräckfilmer överhuvudtaget för hans del, men bara det var en godtagbar och bra anledning till att undersöka filmen närmare. Vilket jag och tre kompisar gjorde en sen sommarkväll. Hemma hos en av de här jävla lirarna. När inte hans föräldrar var hemma. (Föräldrarna var också av den typen som resonerade som så att så fort en film var på VHS, så var det videovåld. "Studio S"-kräftan satt djupt här och var.) Vi knäckte upp en två-litare Cola, fixade lite Gourmet-käk - Korv med bröd, två rejäla klickar potatismos (Pulvermos funkar bra i alla krig.) på det plus ketchup och Bostongurka på topp. Det här kallas säkert för något i dina och... Ja... Mina hemtrakter med för den delen...

Och så glodde vi på den halvsuddiga femtegenerationskopian (Minst!) av "Huset vid Kyrkogården" som hade nått folket i regimen via "Video Invest". (Men efter sex-sju års cirkulation började bilden på alla kopior visa sin ålder. Det var definitivt inte bättre förr på många fronter.)

82 minuter senare var jag både chockerad, på god väg mot paralysering av skräck och milt sagt uppfuckad i skallen. Det här var i en helt annan liga, en annan dimension än t.ex. "Friday The 13th" och "A Nightmare On Elm Street"-rullarna. Kompisarna hade tappert försökt skoja bort filmen med en massa uselt tajmade "skämt", men det var uppenbart att skräcken hade slagit sina klor i dem också. Vad man inte tänkte på då när man sprang hem (Det var i och för sig bara 30 meter, men det låter mer dramatiskt om man skriver "sprang hem".) var att "The House By The Cemetery" faktiskt hade levererat den första riktigt skräckfyllda upplevelsen via film. Innan det resonerade man som så att filmer som exempelvis "The Fly" var bland de mest skräckfyllda och "riktiga" man kunde se. Nu var den helt plötsligt ett en och en halv timme långt skämt i jämförelse.

Den själsliga virvelvinden var en av de renaste och starkaste känslor som jag hade upplevt som tonårig snorvalp. Och detta skulle sätta sina spår skulle det visa sig. Det var ett mirakel att det överhuvudtaget gick att sova de följande nätterna och jag fantiserade om allt från flykt från skräcken till att fastna i Huset. Fasan manifesterade sig så starkt i tankarna att man ibland kunde svära på att det skulle kunna sluta som för Dr. Peterson i filmen. Av samma orsaker! Inte hade man trott att man en dag skulle se filmen frivilligt då och då. Speciellt när man inte ens vågade stoppa in kassetten i videon av ren rädsla för att man skulle bli sinnessjuk av filmens makabra, infekterande och förrädiska atmosfär. Skräcken var verkligen fysiskt lagrad på det där videobandet. Magiskt tänkande.

Jag har i alla fall länge påstått att det är både nyttigt och viktigt att släppa lös skräcken i sig själv, genom bilderna, och möta den i visuella frontalkollisioner som får tänder och... Eh... Lemmar att skallra. Genom film, alltså - Inte IRL. (Inte genom att man kanske har föräldrar som hotar att överge och / eller spöa en i tid och otid.) Film skapar helt andra anknytningar och attraktioner eftersom de existerar i en slags motsatsvärld. Hade man kunnat se en valfri film i en dröm där man är isolerad från den vakna världen, så hade ju det varit de ultimata skräckupplevelserna. (Om man fortfarande hade kunnat skilja dem från mardrömmar, alltså. Men jag har faktiskt drömt hela sekvenser från "The Beyond" vid ett par tillfällen.) Bio rakt in i hjärnan och ut på näthinnorna. Det hade förmodligen varit det enda sättet att hundraprocentigt ta in bilderna "utan reflektion". (Och detta var ju något som Fulci påpekade som något nödvändigt när han förklarade sina absoluta skräckfilmer som "City Of The Living Dead".)

Allting har dock en första gång och de går aldrig att återskapa.

I vår fragmenterade skräckfilmskrets spreds sedan en ytterst märklig, men i efterhand fascinerande mass-rädsla som var och en försökte rationalisera efter bästa förmåga. Snubben som jag bytte flest filmer med tjatade konstant om "The House By The Cemetery" och en annan snubbe som hade sett den med några tjejer hade försökt vara cool och påstod att han "garvade hela tiden". Man såg riktigt skräcken i hans glittrande mus-ögon och när garden föll avslöjade rösten att han uppenbart ljög om detta. Man märkte också att gråten inte hade varit långt borta kvällen innan och att han inte hade sovit många timmar under natten. (Let's all inhale the horror some more, motherfuckers...!)

"Den är jävligt grym.", sa en som jag p.g.a. länken till Fulci lånade ut "The New York Ripper" till några veckor innan. En annan person i "kretsen" trodde att morden i "Ripper" var äkta och han tog inte sin jungfruresa in i Fulcis värld på ett bra sätt. Han förstörde min kopia av filmen med motiveringen: "Jag blev så jävla äcklad när jag såg den." (Fanskapet förstörde säkert ännu fler klassiker på sitt filmbål och trodde säkert någonstans att han kunde utplåna intrycken från filmen genom dessa handlingar. Hoppas verkligen att han fick men för livet... Min fina Ripper... :´( Det var en bra "Video Invest"-kopia, t.o.m.)

Hur som helst - Den bleka kopian av "The House By The Cemetery" försvann från min ägo ett par år senare när en klasskompis lånade den. (2001 hörde jag att han bodde i sin bil, gjorde sitt bästa för avfärda Crohns sjukdom som lite otursam magknip som sabbar ännu en suparhelg, och han hade dessutom blivit en hejare på att använda sprutor. Och han hade inte ens läst till sjukskötare. Så duktig var han! Med andra ord: Kanske har han kvar filmen.) Ca. två år senare, runt 1992-93, började intresset för skräckfilmer och VHS-kultur vakna till liv igen och på fullaste allvar tack vare Amiga BBS:erna... Nej-- BBS...! Som i "Bulletin Board Systems"... De minns ni väl? De var liksom som "Internet" bara det att man ringde med telefon till varje "sajt"... Inte? Nej... Fan, vad jag gammal jag känner mig helt plötsligt nu, då.

*halkar på en oplanerad pissfläck vid rullatorn*

Jag kom i kontakt med ytterligare en snubbe som något år tidigare var en i "kretsen" och som nu också rabiat ringde BBS:er tills hans telefonräkning... Rusade iväg och satte honom i knipa, kan vi väl säga. (Prima Amiga-kultur!) Via honom fick jag i vilket fall kopierat "The House By The Cemetery" (Med ännu sämre bild.) igen och sedan dess har ingenting riktigt varit sig likt. Det var inte sig likt ens då...

Allting har som sagt en första gång. Men det tog ju inte slut där. Man trodde aldrig att en så stark känsla som "The House By The Cemetery" hade framkallat skulle kunna manifestera sig igen... Det kändes omöjligt... Tills "The Beyond" korsade ens väg... Och det är en lustig liten historia:

Julafton 1994 var lite speciell. Den inföll märkligt nog i mitten av November och önskelistan till tomten var en beställningskupong till en firma som sålde sell-thrus av skräck- och kultfilmer från hela världen. ILEX var Jultomtens riktiga namn och ILEX var bättre på alla sätt. Plus att ILEX faktiskt existerade och aldrig svek. På "önskelistan" stod bara "The Beyond" och den kostade inte många kronor. (Bara 239 spänn om jag inte minns fel. En liten summa för en bit lycka.) Den drygt två veckor långa väntan på avin var mer plågsam än alla de tjugotre första December-dygnen från ens barndom tillsammans.

Här kan man snacka lite om ödet igen. En regnig dag samma sommar sålde farsan sin gamla Nissan Stanza till någon obskyr bilskojare som säkert var en snabb affär från att flytta till närmaste parkbänk. Jag var med som moraliskt stöd eller något, och fick ett par hundringar. Men p.g.a. den plötsliga avsaknaden av kärra fick jag traska hem, vilket var ca. sex kilometer. Men promenaden gick förbi ett ställe som sålde begagnade tidningar och skivor. Det blev en knippe "Fangoria", "Gorezone" och "The Dark Side". (Den med intervjun med Giovanni Lombardo Radice.) Och i samma affär fanns gratistidningen som bl.a. hade en intervju med Rob Halford samt ILEXs annons. Ödet, för fan! Ödet!

Men en dag låg avin i brevlådan och den ca. tre kilometer långa promenaden till Posten och den något snabbare promenaden hem var packad med oslagbara förhoppningar och hyper-spänning. Det var nästan minusgrader, men svetten lackade. Julklappen detta år var en gul jiffy och i den låg Skönheten – En holländsktextad "The Beyond" från "Video For Pleasure". (Självklart slet jag upp jiffyn redan när jag kom ut från Posten bara för att försäkra mig om att ingenting var en dröm.) Att det kanske var en Bootleg kunde man inte bry sig mindre om. Man visste knappt vad ordet betydde. Hade någon velat sarga mig för livet, så hade de skickat fel film. Eller så hade någon av de anställda på Postkontoret snott eller slarvat bort den. Hela eftermiddagen var som en outhärdlig 23:e December för ett litet barn, men jag lovar – Ett barns okomplicerade förväntningar är ingenting i jämförelse med en 21-årig Horror-fixerad snubbes. Sent på kvällen, när min anti-skräckfilmsfarsa äntligen hade gått och lagt sig (För att jag inte ville att någon skulle få chansen att förstöra upplevelsen med en massa skidprat.), tryckte jag i kassetten och började titta...

De 84 minuter som följde förändrade precis allt... Alla förväntningar uppfylldes flera gånger om och redan då var jag bergsäker på att "The Beyond" var den bästa filmen som existerade. Gåshuden... Ja, jag trodde t.o.m. att den kunde vara skadligare än tredje gradens brännskador på stora delar av kroppen... Detta var inte bara en Julafton, utan den kändes som en helt ny och unik Födelsedag... Upplevelsen var t.o.m. starkare och bättre än med "The House By The Cemetery" - Den enda skillnaden var att man inte höll på att spraya stink-pudding ur röven av skräck. Men den mardrömsliknande storyn och ärligheten i bilderna hade ingen som helst motsvarighet någonstans. Och det var första gången jag upplevde att jag helt och hållet sögs in i rörliga bilder och glömde bort resten av världen.

Efter det var det (Utöver att ingenting längre var sig likt.) ungefär jävligt kört.

Det är i vilket fall inspirerande energier utan dess like i rörelse... Man vill egentligen bara springa till närmaste tatuerare och skaffa sig en "The Beyond"-runa på insidan av vänster underarm. (Vilket jag definitivt kommer att göra nästa gång jag flyr från mitt personliga "Sea Of Darkness".) För övrigt kan jag väl ta tillfället i akt och passa på att erkänna att jag är sjukligt fixerad vid "The Beyond". Det är så jag översköljs av vemod varje gång jag tänker på den. (Vilket ibland är flera gånger om dagen.) Jag har givetvis ledtemat till filmen som ringsignal på jobb-mobilen och Grindhouse Releasings poster sitter fint på vardagsrumsväggen som en ca. kvadratmeterstor markering om vad fan det är som gäller i mitt hem. (På en annan vägg hänger för rättvisans skull den franska postern till "The House By The Cemetery" – Inramad.) En gång tog jag med mig "The Beyond"-DVD:n till jobbet bara för att jag saknade filmen och ville kunna titta på den under dagen. (Och jag blir tydligen "påtänd" och "konstig" samt "skrämmer folk" under en sittning.)

Det har, så klart, inte alltid varit så här. En gång i tiden var man ännu mer ointelligent, emotionellt handikappad och totalt ovetande om det som verkligen är bra för en. Men skit i allt detta nu – Detta är en minnenas och sorgens kväll... Har du inte haft turen att se "The Beyond", så är jag så ledsen att det inte går att dölja under varken normala eller onormala omständigheter. Men hade jag varit du i det fallet, så hade jag skaffat filmen så snabbt som det bara är möjligt... Gå, kryp, spring, lifta eller teleportera dig till närmaste filmaffär som i alla fall har ett någorlunda vettigt sortiment. Skit i om affären är stängd – Du kan tälta utanför tills de öppnar. Eller hänga på handtaget.

Hur som helst – Att få se "The Beyond" för första gången smäller högre de flesta andra "första gånger"... Men symboliskt sett gick man alltså in i Huset och sedan dess har man inte kommit ut igen för annat än... Luft...

Det här var alltså introduktionen till Fulcis värld, och således ännu en grej som man kommer att sitta och gagga om på hemmet (Inte i Huset, oturligt nog.) om man blir så gammal. Det passar bra att tänka tillbaks på sånt här just en sådan här kväll. Gammal kärlek rostar aldrig, och delar av den är fan ta mig oförstörbar. Nu är det slutsvamlat, och nu ska jag kika på "The Beyond" innan det är dags för:

Just exakt det...!

Fortsätt vila i frid, Mr. Fulci. Och tack för alla fantastiska upplevelser som får en att glömma all skit i världen - Plus minus 80 minuter åt gången...

Och nu så finns det väl inget som passar bättre än att avsluta med än ett favvo-citat av självaste Maestro - Från filmen som startade Allt:

"Ah, the times we have to live in... TAXI!"