Le Vrai Roi Est Mort - Vive Le Roi!


• Allmän Anstiftan •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 17 Januari 2011



 


 

Ö V R I G T

 
 
ALLMÄN ANSTIFTAN:
1. Finkulturella Releaser » The Human Centipede 2 (Full Sequence)
2. European Goddess » Brigitte Skay
3. Double Bill » W.I.P. à la Bruno Mattei
4. Single Bill » Uruguyansk Horror : The Silent House
5. All-Nighter » Alien Anthology
6. Finkulturella Releaser » A Lizard In A Woman´s Skin
7. All-Nighter » 5 Hillman-Klassiker
8. Double Bill » Jörg Buttgereit : Der Todesking / Schramm
9. Finkulturella Releaser » The New York Ripper
10. All-Nighter » Coffin Joe
11. Double Bill » Thierry Zéno : Vase De Noces / Des Morts
12. Paura - Lucio Fulci Remembered : Volume I
13. Årets julklapp 2008
14. The New Wave Of French Horror
15. Söder om himlen : Lamberto Bavas “Demons”
16. Triple Bill » En konstant jakt på “Sapphic Sweetness”
17. Double Bill » Holocaust 2 / Lager SSadis Kastrat Kommandantur
18. Double Bill » Le Deportate Della Sezione Speciale SS / L´Ultima Orgia Del III Reich
19. Finkulturella Releaser » The Beyond
20. All-Nighter » Black Emanuelle
21. Absolut Kvinnlig Skönhet
22. Dr. Slaktare & Zombieförintelsen
23. Resident Evil : Apocalypse : Theatrical Cut Vs. Extended Cut
24. Zombi 12... Eller 13?
25. Phenomena : Integral Hard Vs. Director´s Cut


 


 
 

På kommentarspåret på Encore Films utgåva av "Le Frisson Des Vampires" berättar Jean Rollin under scenen med den döda duvan att man måste vara väldigt försiktig när man hanterar fåglar eftersom de har så känsliga nackar... (Duvan är nämligen inte död på riktigt, utan den sover bara.)

Men det är något med de orden som har etsat sig fast på ett väldigt djupt plan... De reflekterar någon sorts ödmjukhet som alltid finns i Rollins filmer som en motpol till det onda som hotar de svagaste och mest godhjärtade invånarna i hans besynnerliga och förrädiskt lugna värld. Och man blir inte förvånad att man konstant i intervjuer och annat hör och läser att Rollin var en ödmjuk och empatisk människa som ville alla väl. Detta färgade i vilket fall av sig på filmerna - Hur det än var i "verkligheten". Men vissa saker skiner igenom helt enkelt och kan inte viftas bort som tillfälligheter.

Men nu har även Jean Rollin lämnat den här världen. Inga mer filmer eller böcker att vänta. (Om det nu inte finns några obskyra och gömda pärlor någonstans. Och förhoppningsvis är det någon som någon gång kommer att översätta böckerna till engelska. Eller så får man lära sig franska.) Jag är definitivt inte den första eller sista att konstatera att Den Riktiga Kungens död har varit fruktansvärt svår att tackla. Och detta av den okomplicerade orsaken att hans filmer är så personliga att de därför i en förlängning betyder så mycket för väldigt många människor. Man märker av den djupa sorgen överallt bland de som bryr sig om att uppmärksamma denna tragedi. Men vi snackar fortfarande inte om en bred fan-krets. Hittar man t.ex. hundra frälsta fans bara i Skandinavien, så känns redan det som "många". Vi snackar vidare om de som tycker att "Zombie Lake" "inte är så tokig" och som räknar "The Sidewalks Of Bangkok" till "en av de bättre". (Jag är en äcklig syndare.)

Bortgången har i alla fall mer eller mindre sabbat den senaste månaden, och mycket energi har gått åt till att försöka hålla tårarna borta på s.k. "olämpliga" platser. (Du kan se två pers som sitter och asgarvar tillsammans åt "Sällskapsresan II", men du ser ALDRIG två pers som sitter och grinar över att Hélène i "La Morte Vivante" bokstavligt talat offrar allting för sin älskade.) Och det är inte precis som om man kan vädra tankar eller diskutera den neutrala skildringen av det småskaliga men välfungerande matriarkatet i "Fascination" med någon. IRL i alla fall. Där hade det fortfarande varit så surrealistiskt att man tror att man drömmer.

Stranden som figurerar i flera av filmerna hade då garanterat inte varit en sådan "olämplig plats". (Och man kan väl hoppas på att det finns någon rättvisa på den eventuella Andra Sidan och att Rollin får fortsätta besöka den obehindrat.) Det intressanta vore så klart att få veta om någon har åkt till norra Frankrike efter den 15:e December 2010. (Fast på vintern - Vettefan om någon hade tyckte att det var en hit. Is, snö och sån skit när det ska vara sand och tidvattnets rullande vågor. Och kanske en järnros till hälften begravd i sanden. Bara det hade varit ett tecken på något som aldrig skulle gå att förklara.) Och om man åkte dit på helt random - Skulle man springa på någon som är där av samma anledning som en själv? D.v.s. man vill besöka den fysiska platsen som var en magisk knytpunkt i Rollins filmer. Och inte ha en tyst minut utan en tyst heldag. Och förnimma en och annan overkligt stark sensation på den högst verkliga platsen som Rollin utgick ifrån. Där föddes idéer och fantasier utan gränser. Där finns energierna.

Jean Rollin var som många vet mycket mer än en filmskapare. Att han var författare en längre tid av sitt liv än vad han var filmare kan man läsa om i flera intervjuer då han alltid knackade på något - T.o.m. när han var som risigast och dialyserna avlöste varandra. Men alla filmer som han hade en känslomässig investering i har en överjordisk aura som man känner igen på en sekund men som alltid förblir perifer. Tavlor som rörliga bilder. Logiken i handlingen, som vissa tror alltid är viktigast i en film utan undantag, kommer ofta(st) i andra hand eftersom den hade förtagit det som Rollin förmedlar med just bilder - En helhetskänsla med drömlika kvalitéer. Där har logiken ofta ingen plats. De som har sett några eller många av Rollins filmer vet att de fungerar på helt andra villkor än de som följer på förhand definierade mallar och som är beroende av dialog och karaktärisering. De osynliga väggarna som de flesta filmer har som stöttepelare existerar inte. Och ju mer man investerar av sin egen fantasi och känslor i Rollins berättelser - Desto mer får man tillbaks. Det gäller praktiskt taget allihop. (Förutom kanske just porrisarna!)

Det är inte länge sedan jag svamlade om mycket av det här i en annan text, så det känns som mycket bara är upprepningar eftersom ord inte kan beskriva ett fragment av vad som finns i en film som exempelvis "Requiem Pour Un Vampire". Men faktum kvarstår - Få konstnärer har bidragit med så mycket till världens kulturella sfär som Rollin. Och vi kommer aldrig att få se en "efterträdare". (I stora delar av branschen som har ruttnat inifrån av pengahungerns infestering är detta som bekant inte "gångbart".)

Man hoppas ju verkligen inte, men nu återstår det väl bara att se om det uppstår någon form av "Michael Jackson"-syndrom fast i en mindre skala. D.v.s. att det dyker upp folk här och var som säger att "de alltid har varit stora Rollin-fans" eller att "de alltid har älskat filmerna". (I det fallet kan man ju i förväg undra var stödet fanns när Encore Films tvingades lägga ned utgivningen av deras planerade lyx-releaser?) Men självklart är det bara bra om fler och fler upptäcker Kulturskatten. Utan Bullshit.

I skrivande stund har jag inte sett Rollins två sista filmer (Eller "Killing Car".) eftersom vissa DVD-distributörer är så sega att det växer hittills oupptäckta svampsporer på skivorna när de väl langas ut i butikerna. Men jag kan inte tänka mig att "Le Masque De La Méduse" eller "La Nuit Des Horloges" är speciellt opersonliga filmer. Det lilla man kan ha läst om dem här och var vittnar snarare om att de har mycket som känns som en naturlig fortsättning till det som gjorde "La Fiancée De Dracula" så fantastisk. Så man har fortfarande lite att se fram emot.

Eller varför inte "Emanuelle 6"? Den har man t.o.m. sett begagnad på VHS en gång i tiden på den lokala loppisen. Men det var något med att köpa den tillsammans med en trave 70-talsporrblaskor som hade fått en att tänka: "Hoppas bara inte att expediten tror att jag är pervers!" Så den blev aldrig sedd. (Och lika bra var väl det. Jag är säker på att det finns en bra anledning till varför Rollin inte satte sitt namn på den.) Och undrar om inte "Le Parfum De Mathilde" visades en gång på någon filmkanal. Eller om det var någon annan fransk "kvalitets"-porr som hittade hela vägen till Canal+ och TV1000 då när "debatten" var som mest packad med backstabber-fasoner och vilda överdramatiseringar utan någon bortre gräns för vare sig missförstånd eller feltolkningar. Galet.

Det är väl annars bara "Phantasmes" av XXX:arna som Rollin gjorde under sitt riktiga namn. Den har säkert lite andra kvalitéer än t.ex. "Folies Anales". Men den känns fortfarande åt det obskyra hållet och skulle väl kanske inte vara den hundrade rullen man slantar in på. "Phantasmes", alltså.

Vi är för långt borta i tiden nu och försöker hitta kopplingar till allt som har med Rollin att göra. Men hur fan kom vi in på värdelös porr nu när vi skulle sörja och vara lite grav- och kryptstämt melankoliska? Ni vet sådär i fin fas för "The Iron Rose". För inte hjälper det speciellt mycket heller. Vad som däremot hjälper lite när det känns som tyngst är att kasta sig över några väl valda rullar och hänge sig åt lite av den magi som Rollin mest SKA bli ihågkommen för. Den återfinns bl.a. i "Jean Rollin Collection". (Som jag efter långdragna marknadsundersökningar ¹) och väldigt noggranna analyser ²) kunde utropa till "Årets Julklapp 2008".)

Efter det och tills vidare får man fortsätta visualisera Stranden under en och annan dagdröm när man flyr från en stundtals påfrestande och ibland en gradvis mer och mer frustrerande verklighet. Samtidigt, och medan man är förlorad i dem några ögonblick åt gången, kan man bara fortsätta att hoppas på att man faktiskt får se den i verkligheten...

Och det kommer att vara en vacker dag...

¹) En gång tror jag att jag såg en snubbe som höll i "Le Frisson Des Vampires" på DVD, vilket bara kan tolkas som att det finns ett brett och snabbt växande intresse för Jean Rollins filmer. Jag minns dessvärre inte om han köpte den. Eller vill inte minnas, snarare. (Ifall det nu inte blev något inköp och marknadsundersökningen följaktligen hade råkat falla på icke mätbara och uppenbart felaktiga val gjorda av konsumenter.)

²) Typ tycker de är jävligt bra under en längre tid.