Fan, Det É På Riktigt » Once Upon A Time In Norway


• Lens Flare! : December 2010 •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 1 December 2010



 


 

Ö V R I G T

 
 
LENS FLARE!:
1. Fan, Det É På Riktigt » Best Worst Movie
2. Fan, Det É På Riktigt » The Real Cannibal Holocaust
3. Skitsnackaren och Halmdockan hälsar så gott
4. Test » DVD-Reparationskit
5. Slösa bort lite tid med “The Euroslasher”
6. Gamla DVD-försäljningstrick som även är “Blu-ray”-säkrade
7. Mys-skräcken har 1000 brunögon » The Wicker Man (2006)
8. Cinemalfunctions » Alone In The Dark
9. Cinemalfunctions » House Of The Dead
10. Fan, Det É På Riktigt » Grizzly Man
11. KULT - Döden Är Bara Början
12. 63 minuter sketcher med “Studio S”
13. Slutet På VHS-Eran » Del III : 90-talet sög oavsett
14. Så stoppar vi patetiska censurivrare
15. Digital Holocaust
16. Gammal skåpfilm » Afganistan - The Last War Bus
17. Halloween : Filmtajm Djävlar Anamma!
18. Slutet På VHS-Eran » Del II : Piratkopior köpes till varje pris!
19. Slutet På VHS-Eran » Del I : X-rental-freaksen Vs. Bootleg-svinen
20. Forskare : Skräckfilm är bra för hälsan
21. Ät skit, Antipiratbyrån!
22. Sjuk i huvudet nu?
23. 50 filmer som skrev historia
24. Läskiga Grejer - 1982 A.D.
25. Hellre oseriös än en av de där
26. Den Slutgiltiga Plagiatören
27. Insikten Om Utsikten Över Sanningarnas Fundament
28. Forbidden Forest
29. Fattiglappens Widescreen T.V.
30. Halloween : Idiotisk Trick Or Treating


 


 
 

Venom sägs ju vara uppfinnarna till Black Metal (De släppte ju trots allt en skiva som hette så också.), men i och med band som Bathory, Celtic Frost och Mayhem skapades en helt ny form av svartmetall som blev mer föränderlig och som aldrig har stått still - Varken innan eller efter att den blev "norsk". Mayhem kallade inte ens sin musik för Black Metal, utan det "bara blev så" medan tiden gick och musiken började uppmärksammas utanför The Underground. Och av en lång rad orsaker blev just den norska svartmetallen mer omtalad och dynamisk än någon annan fraktion av hårdrocken. T.o.m. de som inte vet vad Black Metal är fick fel bild av den "tack vare" kvällstidningarna och deras desperata Satanist-spekulationer. Alla, t.o.m. de som inte vet något som hårdrock, känner till kopplingen mellan den "onda musiken" och kyrkbränderna / morden.

Det hände i alla fall väldigt mycket under en period innan Varg "Burzum" Vikernes åkte in bakom galler för mordet / dråpet på Øystein "Euronymous" Aarseth. Och det var så klart kulmen på extrema tankar och idéer som förr eller senare skulle spåra ur - Det var inte fråga om om, utan när. Detta kunde ha hänt var som helst - Antingen i en kult, en organisation som är militäriskt uppbyggd eller i en annan isolerad scen. Och inte just för att några band råkade spela Black Metal. Genren lever ju än i dag utan speciellt mycket kriminalitet kopplad till den, och har oundvikligen grenat ut sig åt alla håll. (Vissa säger så klart att det finns "äkta" och "oäkta" Black Metal.) Vissa band har starka inslag av nordisk folkmusik medan andra har tagit hjälp av hela symfoniorkestrar. (Det bästa är dock att Black Metal inte verkar gå hem i U.S.A. Så det är bara ett plus att något tvättäkta från denna kontintent är immunt mot "McDonalds".)

Ett av dessa band var alltså Mayhem, och Pål Aasdals och Martin Ledangs dokumentär "Once Upon A Time In Norway" fokuserar på dem eftersom de lade grunden för det som sedan blev känt som just "norsk svartmetall" fast den inte var direkt lik Venoms. Alls. Kjetil Manheim och Jørn "Necrobutcher" Stubberud som var med och startade Mayhem börjar med att berätta hur de kom på konceptet långt innan de började skriva låtar. In i bilden kom snart gitarristen Aarseth som snart skulle börja dra allt tänkbart till sin spets och göra Mayhem världs(ö)känt. Det började sakta men säkert rulla på, och ett band med samma inställning som Mayhem var dömt att hamna i udda situationer och attrahera udda typer. Per Yngve "Dead" Ohlin med sin grava dödsfixering / dödslängtan och som blev bandets sångare hjälpte till att skapa en banbrytande image som sedan (alltför) många band har försökt imitera. Dead begravde bl.a. sina scenkläder några dagar för att de skulle ruttna, inhalerade lukten från döda djur för att komma i rätt stämning och ville bli begravd några dagar för att få lite döds-look. Han gillade också att skada sig själv svårt, och blåste till slut skallen av sig med ett hagelgevär. Aarseth tog bilder på liket, och ett av dem hamnade på ett av bandets skivomslag. (Mot de andras vilja eftersom de säger att Aarseth praktiskt taget uppmuntrade Dead till att "göra det" och inte visste om bilderna till en början.) Och skivan i fråga, "Dawn Of The Black Hearts", är en live-platta som egentligen var en bootleg från början. Nu räknas den dock till den officiella diskografin.

Aarseths mer märkliga upptåg tar de flesta som intervjuas i dokumentären avstånd från, och det är här den blir mer fokuserad på Aarseths idéer om vad som "definierar Black Metal". Han blev mer och mer svår att ha att göra med, och till slut började folk tröttna på hans extrema personlighet - Speciellt Vikernes som till slut trodde att Aarseth tänkte mörda honom. Men Vikernes hann före när de rök ihop. Men de hann göra en banbrytande platta - "De Mysteriis Dom Sathanas" med bl.a. Vikernes på bas och Aarseth som gitarrist. (Och producent.) Jag vet inte om det stämmer, men det sägs att det här är den enda skivan i världen där både ett mordoffer och hans baneman medverkar. (Låten "Freezing Moon" är f.ö. en av de mest inflytelserika inom sin genre.)

Resten av "Once Upon A Time In Norway" handlar om skivbutiken Helvete i Oslo, kyrkbränderna, "Svartmetall-polisens" planer på att kidnappa svenska musiker och mörda dem i Norge, plus "lugnet före stormen" när Vikernes började figurera i media och diverse "copycats" också började tända på kyrkor för att få "status" och ett "erkännande". Aarseth tyckte att Vikernes drog för mycket uppmärksamhet till deras verksamhet och tyckte att han skulle bort. De flesta verkar förstå varför Aarseth blev mördad, och Anders "Neddo" Odden berättar om ett par rykten runt Aarseth som gjorde att Vikernes mer eller mindre var tvungen att ta hans hot på fullaste allvar.

I dokumentären intervjuas även Ted "Nocturno Culto" Skjellum från Darkthrone (Fast han intervjuar sig själv och berättar om vilken kreativ och bra tid det var för musicerande.), Terje "Tchort" Vik Schei från bl.a. Carpathian Forest, ett par journalister / författare samt en präst som var på plats när Fantofts kyrka brann ned till grunden. Alla erkänner mellan raderna att de i ungdomlig "dumhet" befann sig en bra bit utanför verkligheten och kände sig nästintill odödliga och oåtkomliga. Luftslottet sjönk ihop när den självutnämnda ledaren Aarseth "försvann" 1993. I slutet får vi också ett bra exempel på hur massmedierna inte hade någon som helst koll på någonting. Och de fick vatten på sina kvarnar när Vikernes gjorde den extrema intervjun som skvallerpressen svalde med hull och hår. (Innan de gjorde bort sig rent yrkesmässigt.)

Det bästa med "Once Upon A Time In Norway" är att den håller sig på en relativt neutral nivå (I alla fall om man jämför med "Satan Rir Media"-dokumentären från 1998.) utan att, som just massmedierna, fördöma diverse handlingar och ge en förvrängd bild av händelserna. (Men skadan är gjord och på grund av detta tittar varenda jävel konstigt på en om man säger att man uppskattar norsk Black.) På en timme hinner man få en överraskande klar bild över det som hände då och det som ledde fram till det. Det är en sådan här infallsvinkel som alla dokumentärer borde ha om de seriöst vill skildra en subkultur eller vad som helst. Så Aasdal och Ledang ska ha en eloge för att ha fått med så mycket fakta på så lite utrymme. Men kvalitet går ju alltid före kvantitet.

Något som hade gjort dokumentären ännu mer intressant hade så klart varit om de hade kunnat intervjua Vikernes eller någon som kunde prata mer för Aarseths del. Men Burzums historia och cirkusen kring mordet finns i alla fall att läsa i detalj på www.burzum.org. Och så finns ju alltid dokumentären "Until The Light Takes Us" som kastar ett annat ljus på fenomenet.

"Once Upon A Time In Norway" rekommenderas givetvis för Mayhem-fans (Nyare fans, då. De äldre rävarna känner nog redan till allt som sägs i filmen redan.) och för alla som är intresserad av hårdrockens historia samt vill veta vad som egentligen hände. Men tyvärr finns det de som hellre "väljer" att tro på massmediernas skitsnack än att skaffa sig en egen uppfattning.

För det är ju alltid lättast om man slipper tänka och reflektera själv.