Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 7 November 2010



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. En serbisk film
2. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
3. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
4. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
5. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
6. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
7. Galning med ett syfte
8. All the evil seems to live forever
9. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
10. Livin´ La Vida Giallo
11. Marillion : Brave
12. Mattei Lives Too!
13. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

Börja med att se en. (Ni vet nog vilken de flesta rekommenderar!) Ta en stund efteråt och känn efter hur det känns. Känn efter under de följande dagarna. Kolla om Den gör sig påmind. Se sedan en till. Börjar du redan leta efter / upptäcka gemensamma nämnare? Då är du på rätt väg. Se en tredje. Får du en del saker bekräftade eller förstärkta? Bra. Börjar du se en helt annan skönhet i dem än vad du har sett i andra filmer? Ännu bättre. Se ytterligare ett par. Det är oundvikligt att man stöter på en och annan som inte verkar bra, men se då de andra en gång till. Se sedan den film som inte verkade vara något att komma med. Det intressanta är att filmen förmodligen har andra kvalitéer nu. Eller hur? I så fall är en sak helt säker - Du är INTE vilse i "Rollinland", men grejen är den att man måste vara vilse för att känna sig hemma här - Man är isolerad från omvärlden samtidigt som man är avskärmad från denna andra värld. Det är bara ibland där man upplever en samhörighet (För att man har upplevt motsatsen på ett själsligt plan.) och följaktligen är det då man känner styrkan i den. Man ser den sanna skönheten även om man är på andra sidan av en osynlig och ogenomtränglig barriär.

Jean Rollin har förklarat en hel del av det som man kan koppla till just hans filmer, och han låter aldrig det rationella (Det lilla av det som "brukar" finnas i hans besynnerliga och svävande berättelser.) i en handling störa flytet i hans bildspråk. Bilderna får verkligen tid på sig att tala till själen och ibland måste man se en film flera gånger för att man ska upptäcka gåtfullheten i en scen som kan se "tom" ut vid första anblicken. (Vilket de aldrig är.) Det tog tre gånger innan jag begrep symboliken med den ensamma fladdermusen som krälar på väggen i "La Morte Vivante" - Och ändå är den en av de mer tydliga symbolerna för jägare / blodsugare som existerar. (I t.ex. "Lips Of Blood" och "Requiem For A Vampire" finns det flera fladdermöss. I den sistnämnda finns t.o.m. en ytterst oförskämd sådan som dricker blod från ett helt annat ställe än halspulsådern. Och i "La Morte Vivante" tappar den ju greppet om sin tillvaro precis innan Catherines och Helenes öden förseglas.)

Men får vara uppmärksam på vilket sätt karaktärerna filmas också. I "Requiem For A Vampire" finns ett bra exempel på detta när Michelle har druckit blod och gått över gränsen till vampyrernas värld medan Marie har mist oskulden och följaktligen inte följt henne dit. Vi får se närbilder på Marie, men inte på Michelle - Inte förrän något senare när hennes öde har förseglats och hon hamnar i en konflikt med sig själv - Ska hon svika Marie eller ska hon blint lyda vampyr-drottningen? En annan sak som man får titta på är karaktärernas ansikten - De förmedlar mycket med ögonen och minspelet. (Undantaget de som irrar bort sig i vampyrernas värld och blir offer på olika sätt.) När man får se Michelles sorgsna ögon, så behöver hon inte mala på i tre minuter om att hon är förtvivlad. Det är oftast de som pratar som egentligen inte har något att säga - Rollins värld är för det mesta en tyst plats. Att tystnad kan låta så vackert. Hur som helst är det en vacker spegling av det som alltid finns närvarande i bilderna. Rollin, precis som bl.a. Lucio Fulci, skapade en helt egen värld där allting lyckas existera samtidigt utan att allting imploderar och stänger ute tittaren.

Likt en självdrivande kraft skapar denna värld intryck genom sin blotta existens och de förändras för varje gång man upplever den via bilderna. Det här kan man säga är filmisk magi som det var meningen att den skulle upplevas. Det här är film som oskyddade hade förstörts av element som felaktigt anses vara "rätt" baserade på vissa mallar. En handling behöver inte vara linjär för att fungera i ett bredare, överjordiskt perspektiv. Karaktärerna behöver inte prata i ett för att förmedla känslor som ömhet, bitterhet, längtan och åtrå. Stillhet återspeglar magin i sin allra naturligaste form. Bara för att en film har explosioner och fart betyder det inte att den innehåller något. Fantasi är också en förutsättning för att man ska kunna ta till sig Rollins bilder - Ju livligare och aktivare fantasi, desto rikare upplevelse. Det är som en semesterresa - Man kan välja att ta in intrycken och fylla sin emotionella reserv, eller så kan man vara fokuserad på att så snabbt som möjligt komma till sin slutdestination så att man kan börja supa järnet. Båda två har färdats samma sträcka, men bara en har tagit vara på intrycken. Så känns Rollins filmer på ett mer påtagligt plan - Två personer kan sitta och se samma film och ändå se två helt olika filmer. Nu så är det ju oftast så, men jag vågar påstå att Rollins filmer tillhör den typen som verkligen inte tvingar sig på en. Man får själv möta dem halvvägs, och man får själv välja vad man vill se i dem.

Och jag vågar i samma artär-sprut påstå att dessa möten har förändrat och förnyat intrycken gång på gång med en känsla av att det aldrig någonsin står still. Först verkade det som att det man identifierade som "tomhet" vara en käpp i hjulet för den dramaturgiska upplevelsen som sådan. Men sedan genomgick den en metamorfos till en gåtfull stillhet som var nödvändig att ha med som konstpauser. Till sist, och där man befinner sig just nu, började en röd tråd utkristallisera sig mellan raderna i respektive film. Något mystiskt fanns där och som började anta en identifierbar form - Det Rollinska. Det som inte finns någon annanstans. Genom denna insikt föddes en känsla av att den kommer att ta en ännu närmare kärnan i denna mystiska och underbart vackra värld där "normalt" är det som "vanligtvis" i skräckfilm "bör" se ut på ett helt annat sätt - Här är vampyrerna inte några typiska "film vampyrer" och monstren skulle lätt kunna smälta in i vår värld om de bara hade en möjlighet att lämna sitt Limbo. Det är detta Limbo som man till slut ser allt tydligare och som skapar de hårfina och ändå svåröverträdda gränserna mellan vår och deras värld. Kanske var syftet att skildra en värld som man inte vill lämna - I så fall har det manifesterat sig med perfektion i Rollins filmer. För den här världen vill man inte lämna bakom sig hur som helst. Man kan t.o.m. desperat slänga in "The Sidewalks Of Bangkok" när man är nere på botten. Och dessutom tycka att den är bra.

Men att vistas i den längre och längre har sitt pris. När man väl har blivit svårt beroende av det Rollinska, så kommer dess frånvaro med den garanterade avgiftningen som ett brev på posten. (Som inte innehåller nytt tjack i form av en osedd film.) Man vet aldrig om det är själva atmosfären utanför Rollins värld som bygger upp denna förgiftande anti-känsla, men man känner sig verkligen som en odefinierad vampyr eller Zombie på väg ned i det osynliga och kvävande träsket. Man jämför ju alltid allting med bagaget som man har med sig. Känslan kan inte misstolkas. Det avslappnade förvandlas till ett invändigt, kannibalistiskt kaos. Det förtär en inifrån. Vilket bara lättar de gånger man sitter igenom två-tre Filmer på en och samma kväll. (Det var t.ex. nödvändigt att se "La Nuit Des Traquées" tre gånger på lika många dagar innan man kom i rätt fas efter en mentalt tung period.)

Detta är tyvärr bara början. För sedan kommer ångesten och huvudvärks-attackerna som avlöser varandra mer än en gång. Och det är ingen "normal" spänningshuvudvärk, utan mer som en kombination av en abstinensvärk och en tung, sövande variant som känns som om hjärnan ska dö av svält när som helst. Detta kan dock undvikas om man bara har t.ex. "Vierges Et Vampires" och "Les Démoniaques" rullande non-stop i T.V.-rutan och / eller datorskärmen. (Gärna samtidigt.) Då laddas nämligen atmosfären i rummet med positiva vibbar. Jag är övertygad om att en T.V.-apparats elektroner blir helande istället för tröttande när en Rollin-rulle spelas upp i dess bildruta. Det finns de som kan somna (lättare) om de hör / känner det högfrekventa ljudet från en CRT-burk. Detta kan så klart bero på att programmen de tittade på innan är så Satans trista att de permanent på några minuter botar sömnlöshet, men det upplevs ändå som ett behagligt ljud av väldigt många. Skillnaden mellan dessa "vanliga" elektroner och de som är Rollinskt laddade är att de leder till att man inte känner sig trött längre, utan märkbart lugnare och mer harmonisk. Sover gott gör man också sedan. Ferdinand Braun kände på sig det här när han uppfann Braun-typen år 1897. Det finns inte en djävla chans att kom på det här i syfte att bara "visa rörliga bilder". Synd bara att han inte fick uppleva sin apparats helande effekt på rätt sätt.

Det är väl klart att det finns annat i till- och frånvaron också... Men det här är något speciellt...

Jag börjar förstå de som via sitt yrke som musiker i ett rockband upplever ett rus under ett gig. Ibland flera kvällar på rad. Och som snart inte vill att det där ruset ska avta. De kommer på olika sätt. Självdestruktiva sätt som blir nödvändiga för att överleva. Men det är ingen idé att blunda för varken fantasierna eller verkligheten. (Vad man nu menar med "verklighet", som inspektör Soave påpekar i "Opera".) Och så är vi där ännu en gång. Fantasier är så klart en del av den. När jag var liten räckte det med en s.k. View Master som faktiskt visade riktiga tredimensionella bilder från bl.a. Afrikas vildmark. Det blev många resor in i fantasin vill jag minnas - Med bilderna som bränsle. Den biten har aldrig förändrats. Och det är frågan om det någonsin blev mindre fantasifullt. Bättre och annorlunda, absolut. Men inte svårare att resa in i.

Men faktum kvarstår - Tomheten inombords blir förr eller senare outhärdligt tung att bära. Man får även känslan av att den kommer att lämna djupa ärr efter sig. Det är ungefär som att leka med elden. När man kommer hyfsat nära, så känns det bara varmt och behagligt, men går man in i flammorna så blir man svårt bränd. Av en koncentrerad överdos av Rollinsk skönhet kan man inte gå hel ur. Eller så är det nog meningen att man ska bli sårbar under exponeringen. Men det dyker upp nya tankar och nya infall med varje sådan. Vilket i sin tur leder till nya intryck. Det gäller också att hålla utkik efter tydliga tecken och omen i tillvaron. Kanske skulle turen vända om man fick smyga igenom en gnisslande järnport någonstans. Kanske borde man ta en omväg genom kyrkogården nästa gång den ligger insvept i dimma. Och kanske finns det slutgiltiga svaret i en ruin någon annanstans.

För ingen kommer att kunna förklara för en hur man kan bli så fixerad vid en sorts filmer. Vilket jämställer hela grejen med kärlek. Den går inte heller att förklara.

Jean Rollins filmer är Kärlek.

 



 

S C R E E N S H O T S