En serbisk film


• B L A N D A D   F A S A •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 21 Oktober 2010



 


 

Ö V R I G T

 
 
BLANDAD FASA:
1. Bara något fragmenterade reflektioner kring “Cinéma de Jean Rollin”
2. Hur vi genom “Alien Vs. Predator” kan förstå den sanna vidrigheten i “PG-13”-rullar
3. Direkt från “Vandrarhemmet” : Med facit i ena handen och motorsågen i den andra
4. Det olösta mysteriet med videofilmerna (som en dag upphörde att vara depraverande)
5. IT WAS OVER BEFORE IT KIND OF BEGAN (Eller: Lite Bäst / Pest Of Nolltalet)
6. Mästarna dör men Hjältarna släpper deras verk på DVD
7. Galning med ett syfte
8. All the evil seems to live forever
9. Spridda minnen kring “Cinéma de Jean Rollin”
10. Livin´ La Vida Giallo
11. Marillion : Brave
12. Mattei Lives Too!
13. Med oförstörbar smak för Pasta-Horror
14. Tre turer genom Helvetets portar med Fulci
15. Fulci Lives!
16. Superbit... Ultrabit... Jäkligt tjatigt...
17. Anonyma Argento-filmoholister
18. Jean Rollin - Ensam mästerregissör i sin egen genre


 


 
 

(Den här texten borde egentligen ha innehållit lite sedvanlig subjektiv och spontan beundran för filmen i fråga, men det här visade sig vara ett specialfall i det avseendet att beundran var och förblev... Svårnådd...!)

Inga rörliga bilder från någon "riktig" film har fått mig att kalva hittills. Jag har aldrig ens känt att man skulle vilja sätta sig i ett badkar och hatiskt skrubba sig själv med industritvål och stålborste medan man hackar tänder och svär skallen av sig. Första titten på "Cannibal Holocaust" satte ribban jävligt högt. Den Solar Plexus-smällen blev man golvad av, minst sagt. Och "Men Behind The Sun" var föga mysig. "Irreversible" gick ned lika fint som masonit-bitar i tre veckor gammal mjölk. Men jag kan inte påstå att jag är speciellt härdad. (Om det är nu är det som många tror kommer att hända förr eller senare.) Film har då definitivt inte gjort något som helst jobb på den fronten. Det händer konstant sjuka saker i världen och jag kan gå omkring och tänka på dem för länge samt må riktigt dåligt från och till. Men sjuka och uppfuckade saker på film är en lite annan sak. Eller t.o.m. ett motsatsförhållande. Det finns liksom en ogenomtränglig gräns mellan vad som är på riktigt och vad som är på låtsas, även om det yttrar sig likadant. Och när en rulle är tänkt att vara realistisk, så blir gränsen bara starkare och klarare samtidigt som man automatiskt börjar granska specialeffekterna och klippningen i sömmarna. Det är i de fallen man inte ens längre är mottaglig för någon som helst cinematisk provokation eftersom man analyserar utförandet snarare än filmens oftast simpla budskap. En försvarsmekanism? Mycket möjligt.

Orsaken till varför jag än en gång reflekterar över allt det här är Srdjan Spasojevics debutfilm "Srpski Film" a.k.a. "A Serbian Film". Den påminner mig bara än en gång hur solklar den här gränsen är. Det gjorde t.ex. inte "Martyrs" eftersom den gav sig på andra känslo-spektra och verkligen tog en med garden nere. Det hela har gjort sig påmint rätt ofta de senaste månaderna, och det började väl med "Grotesque". Som började på en verklighetstrogen nivå. Först trodde man verkligen att "Guinea Pigs" efterträdare "äntligen" hade anlänt och att hela världen skulle få moralpanik. (BBFC kom ju snabbt in i gamla takter och totalförbjöd filmen.) Men sedan gjorde "Grotesque" felet med att försöka för mycket. Vilket man tänkte på de få gånger när man inte distraherades av hur mycket effekter den desperat försökte sno från "Hostel". (Spya + boll i käften, motorsåg + fingrar, etc.)

Och så har vi alltså... En serbisk film. Och det handlar om Underground-porrvärlden och "Snuff Movies" än en gång. (Alltid ett lika poppis ämne.) Och det måste sägas direkt - Hade en del saker i den här filmen visats i detalj, från andra kameravinklar och dessutom med riktiga människor, så hade garanterat regissören efterlysts, kanske av Interpol, och släpats till i rätten. Tro inte att jag skämtar, eller något. Lyckligtvis drar Spasojevic direkt sin gräns och klargör tidigt att filmen inte kommer att innehålla någon hårdporr. ("Mjuk", däremot. Och extremvåld och Gore i relativt stora mängder.) Utan vi snackar om det gamla vanliga - Latex-attrapper à la "Boogie Nights", kameravinklar som döljer diverse kroppsöppningar och annat. Så att man inte behöver hata sig själv för att man ser filmen, menar jag. (IMDb försöker t.o.m. dölja att filmen existerar - Den går att Googla fram, men på själva sajten går den inte att söka på.) Så därmed inte sagt att "Srpski Film" är någon familjefilm.

Ja, du - Se det här med exempelvis fru och barn, så får vi se hur bra det går - Speciellt om du på något sätt visar att du diggar filmen... Jag kan så klart inte gissa vad utgången av det skulle bli, men det är inte helt osannolikt att skilsmässo-pappren är utprintade och påskrivna innan filmen är slut och att dessutom din framtida vårdnad om barnen står på spel. Möjligen överdriver jag en smula, men det förmodligen sista tabu-belagda ämnet var Spasojevic bara tvungen att integrera i historien av någon orsak. (Även om det inte är långvarigt / närgånget som Satans tur är.) Som sagt - Hade det här varit riktig våldsporr, så... Eller vi säger så här - Filmskapare har definitivt blivit utsatta för dödshot eller våld för betydligt mindre.

Frågan är till slut om inte gränsen är nådd med tanke på att en del saker helt enkelt inte går att visa? Det här kanske är den första filmen som kommer efter bristningsgränsen för vad som faktiskt är en spelfilm. För det är en annan gräns som "Srpski Film" inte klarar av att korsa. Vi är vana vid extrem Survival Horror på 2000-talet, och på den punkten är filmen inte särskilt nyskapande. Man har sett extrem-Horror som har ruskat om en lika skoningslöst. Och man har sett filmer som är både bättre och sämre gjorda.

Begreppet man skulle kunna använda är "chockfilm". Men det finns en enorm spännvidd även inom denna genre. Alltså - Man kan provocera på olika sätt. Antingen kan man göra det med substans och finess, eller så kan man ta i så att man skiter ned sig. Spasojevic tar verkligen i. Jävlar, vad han försöker. På ett sätt lyckas han göra den film som man gick och trodde att Joel Schumachers "8 MM" skulle vara innan man såg den och insåg att Schumacher fegade ur i precis helt fel ögonblick. Och Spasojevic har samtidigt gjort en film som rekordmånga kommer att reagera djävulskt dåligt på. Speciellt två scener kommer att generera frätande hat, och den väller redan järnet på diverse forum. Men den stilfulla och säkra regin, de förvånansvärda skådespelarinsatserna och de tillfällen där Spasojevic förmodligen fattar att han håller på att gå för långt - Allt det här gör att "Srpski Film" stannar innanför den gräns jag tjatade om nyss. Och i vissa scener är man verkligen jävligt glad över detta. Idén med filmen är det mest provocerande, och precis som vanligt är en film som den här som värst efter att man har läst om den och innan man faktiskt har sett den.

Den f.d. porr-skådisen Milos drog sig tillbaks efter en packe mer eller mindre framgångsrika XXX-rullar, bildade familj och blev en Petrovic. (Eller vad nu deras motsvarighet till Svensson är. Fast inte ens jag tror att gamla porr-skådisar låter sina barn glo på farsans filmer. Alltså filmer som farsan har varit med i!) Men nu har dinaren börjat tryta och som på beställning dyker en f.d. kollega upp som säger att en viss Vukmir behöver just Milos till en konstnärlig och nyskapande film. Kruxet är att han inte får veta vad filmen går ut på och han får inte läsa manuset. Men pröjset så bra att både Milos och hans familj kommer att få det gott ställt resten av livet. Och eftersom det inte låter det minsta skumt, så Milos går med på att träffa Vukmir.

Efter lite funderingar skriver Milos under kontraktet och inspelningen drar igång. Det hela verkar vara en mer eller mindre oredigerad dokumentär, och Milos behöver bara lyssna på instruktionerna i en öronsnäcka och reagera på situationerna som han utsätts för. Snart börjar han inse att det här inte är en vanlig porrfilminspelning och att människor verkar råka riktigt illa ut. Det är när Vukmir avslöjar sin riktiga agenda och Milos beslutar sig för att dra sig ur då allting ballar ur på värsta tänkbara sätt. Milos blir drogad och på väg hem däckar han bakom ratten i sin bil. Han vaknar upp några dagar senare nedstänkt med blod och med akut minnesförlust. Men han beslutar sig i alla fall för att försöka ta reda på var han har varit de senaste dygnen. (Och vad han har gjort framför allt!)

Det blir ingen söndagspromenad, direkt. (Om den nu inte råkar kantas av misshandel, tortyr, mord, incest, våldtäkter, avrättningar, lemlästningar och annat.) Det är någonstans här (Och efter att Vukmir visar en filmsnutt som har fått väldigt många tittare att ångra att de satte sig ned för att se filmen.) man börjar märka att Spasojevic hela tiden försöker chockera utan att egentligen vilja sätta det i ett större eller mer betydelsefullt sammanhang. Det känns i alla fall så. Han lyckas i några scener när man tänker att en viss typ av människor verkligen inte skulle kunna dö plågsamt nog. Men man har svårt att begripa själva vitsen med det eftersom det ungefär är det enda man tänker. (Möjligen att man istället för att vilja gasa ihjäl vissa humanoider kommer på andra tankar och önskar att man kunde bränna dem levande istället.) Men det blir samtidigt lite svårare att bry sig. Och twisten i filmen kunde t.o.m. jag räkna ut. Man fattar med en gång vem som ligger bakom allt som Milos blir utsatt för. Och man får ingen medkänsla för någon av personerna i filmen. Empatin för offren (Som hela persongalleriet består av.) lyckas inte Spasojevic väcka. Och eftersom man aldrig känner att ondskan får sitt rättmätiga straff, så ger man upp hoppet... Det är precis som om filmskapare i regel inte vågar riskera att man ska ändra uppfattning om deras protagonister för att de kanske tillgriper lite overkill. (Det är bl.a. därför jag älskar "Inside" - Den vände upp-och-ned på precis allt!) Milos är ett undantag, men inte på det sättet man kanske önskar sig.

"Srpski Film" har som en del av berättelsen lite filmsnuttar som ska förmedla en känsla av "Snuff Movies", men illusionen slås konstant i spillror eftersom resten av filmen onekligen är välgjord. Men det är själva innehållet som har väldigt snäva kontraster. Man får ganska säkert en liknande känsla om man skulle klippa ihop diverse scener från de värsta våldsfilmerna och såg dem istället. Specialeffekterna är riktigt vassa - Något bättre än i "August Underground"-rullarna men inte lika bra som i några av Olaf Ittenbachs filmer.

Jag köper inte heller att filmen är samhällskritisk eller att den säger "en hel del" om Serbien som nation både innan och efter Balkan-kriget. Så förbannat cynisk och selektivt svartvit kan man väl ändå inte bli? Att den kritiserar porrindustrin med samma objektiva saklighet och smidighet som ett psykfall kritiserar sitt oönskade barn under en snedfylla - Det är däremot enkelt att se eftersom det inte är maskerat för fem öre. (Och varför skulle den ha varit det, ärligt talat?) Och lite funderingar kring medias sjukliga jakt på nästa sensation reflekteras hos oss som tittar. Har den någon absolut botten?

Så jodå - "Srpski Film" är en synnerligen ultra-brutal och våldsam film med några rejält omskakande ögonblick som inte på något sätt kan ses som underhållning. (Fast det finns säkert de som tycker det, men de bor i och för sig säkert och ganska ofrivilligt på diverse "hotell".) Men så kommer vi till gränsen igen. Vissa klipp som har dykt upp på Internet är fortfarande hundratals gånger värre, och ett par har nästan fått en att rusa till någon butik för att kolla om de verkligen inte har någon kombo-rabatt på just industritvål och stålborstar. Just för att det är på riktigt. Att det ens blir relevant att dra dessa kopplingar beror på att filmen inte är ute efter att skildra någonting annat som finns utanför civilisationens mentala kloak. Det har gjorts förr, men inte på det här sättet. Det är trots allt meningen att det här ska vara verklighetstroget. "A Serbian Film" är dock "bara" det den är hur man än ser på det. Och jag vet att påståenden som: "Tänk på att när du har sett den, så kan du inte göra den osedd." bara generar ett starkare intresse hos vissa. Så det skiter vi i den här gången. Men man ska alltid komma ihåg att det är man själv som väljer att glo vidare.

Jag har alltid hävdat att man ska få skildra vad som helst på film så länge ingen människa eller djur tar skada. "Srpski Film" har inte gett mig någon anledning att tänka om, även om man någonstans innerst inne börjar ifrågasätta denna films egentliga funktion. Den flyttar definitivt fram positionerna för extrem-film. Åt något håll. Och utan att egentligen kunna göra det... Men vad fan ska det vara bra för?

Jag har aldrig ångrat att jag har sett en film, men nu får snällt inse... Att man inte borde ha sett Vincent Wards "What Dreams May Come"... FY FAN!