IRL-Horror Till Film » Del III : Hollywood destroys the world


• « « « r e t r o •
 
 
 
 

I N F O

 

 
  

PUBLICERAD:

• 12 September 2010



 


 

Ö V R I G T

 
 
RETRO:






















 


 
 

Det finns en handfull filmgenrer som Hollywood inte har lyckats mjölka ihjäl eller sabba på något annat sätt. Än i alla fall. Slashers klarade de ju av att köra i botten. Två gånger. Och lita på att det blir ett tredje försök. Men Zombierna har klarat sig relativt bra sedan 1968. Det var egentligen bara George A. Romero och Lucio Fulci som klarade av att göra dem under en bestämd tidsperiod. Och Romero tog god tid på sig innan han drog igång nästa trilogi filmer med "Of The Dead" i titeln. Han fick göra som alla andra - Vänta på rätt tillfälle. Det verkar handla om cirklar som öppnas och sluts hela tiden. "Zombi 2" existerar p.g.a. "Dawn Of The Dead" och "Diary Of The Dead" existerar p.g.a. "[Rec]".

Och när man har sett, analyserat och gått igenom en drös Zombie-rullar som formats av respektive eras Zeitgeist, så är kopplingen till IRL:et aldrig långt bortom räckhåll. På något sätt reflekterar även de en värld som står under ett tilltagande hot. De förmedlar känslan av hur en hel värld mår under allt oroligare tider då man inte vet åt vilket håll de fortsätter. I bakgrunden har alltid Hollywood figurerat som en kraft som slukar och förintar innan den ger sig på nästa grej. De gav sig aldrig på Romeros Zombier när det begav sig men de var snabba nog att koppla samman "28 Days Later" med "Dawn Of The Dead" eftersom den förstnämnda var en såpass stor succé och eftersom återanvändnings-hysterin hade rivit igång på allvar. Annars hade det inte hänt något då heller.

En Zombie, oavsett om den är fysisk eller bildlig, påverkas bara av extremt fysiskt våld och den skiter i allt förutom att förtära. Vilket än en gång påminner om Hollywood. Det kanske är oåtkomligt för allt förutom t.ex. en napalmbombning, men det maskineri som representerar film där skiter också i allt och alla. Det behöver ingen strategi mer än att "roffa åt sig pengar där det går". En flopp hit eller dit gör ingen som helst skillnad. Så det finns en IRL-koppling till de slöa monstren som har förgyllt många filmer. I verkligheten är dock inte pesten riktigt lika underhållande.

Filmerna fungerar som alla vet på väldigt enkla premisser. Det enda man behöver acceptera är att de döda vaknar till liv. Sedan behöver man inte veta så mycket mer om "motiv" och annat. Det handlar om binära upplevelser som man antingen köper eller inte.

Ta "Zombi 2", t.ex. Något där känns inte riktigt avslutat om man ser på hur det mästerverket avrundas. Visst – Man får ett makalöst rikt utbyte av den varje gång man ser filmen (Och citerar ur den på tok för ofta bland sina medmänniskor!) och man inser att inte en enda bildruta behöver förändras i den. (Det är enbart en djävulsk "tur" att det inte dyker upp "Extended Editions" då och då!) Men som det renodlade konceptet vilket filmen lyckas innefatta känns som det kan erbjuda så mycket mer i kölvattnet. Och det gjorde det ju med råge. Den s.k. "Trilogin" som består av "Zombi Holocaust", "Zombie 3" och "Hell Of The Living Dead" bjuder på en hyfsat lång stunds underhållning och den har sina unika kvalitéer, men den återuppfinner ingenting på samma sätt och den tar inte konceptet "Zombier" och temat "skräck" till nästa livliga och dynamiska nivå. Delvis betyder detta att Fulcis konstnärsskap aldrig gick att imitera - Hur gärna någon än försökte och ville. Och dels betyder det att "Zombi 2" på något sätt definierade början på en cirkel som inte slöts förrän katastrofen var ett faktum. Och då snackar vi inte om "Zombi 4" eller att "Day Of The Dead" inte var en större succé, utan det som hände efter att den släpptes. (Det här har jag tjatat om flera gånger.)

Bristen på utveckling är givetvis alltid lätt att gnälla över när det gäller Zombie-rullar. Det verkar som konstnärsskapet och uttrycksformen i sig inte är tillräckliga för att de ska räknas som utveckling eftersom genren har ett ganska så begränsat antal infallsvinklar. (Precis som vilken annan subgenre som helst.) Manusen brukar ju i Splatter-drivna filmer få skräddarsys efter det som man visuellt vill förmedla. (Eller härma / inspireras till!) Därför har det alltid krävts lite extra av filmskapare som Fulci och för all del Romero – På något sätt har de alltid befunnit sig under luppen för en överdriven granskning som baseras på den uråldriga "Hollywood-formeln". De som tolkar "Mainstream-kulturen" och bestämmer vad som är bra har varit för fina att ens ta i dessa filmer med tång (Och överklasskultur-grisarna har ju alltid låtsats som om de inte ens känner till Fulci.), men sedan har vi en sektion med pack som nästan är lika avskyvärda – De som försöker se Fulcis "Horror Cinema" ur samma "finkulturella" synvinkel som man kritiserar och berömmer nyss nämnda kultur ur. De vill gärna kännas vid Fulci, men de är snabba med hugga på något som "sticker ut". Hade någon annan regissör, ny eller etablerad, legat bakom filmerna, så hade detta accepterats och låtits passera. (Förutsatt att ingen försöker sig på "sin egen grej".) Det här är definitivt inte utvecklande på något sätt heller. Det här är inte att "ta något för vad det är". Det här ska alltså på något sätt ge sken av att kritiken är befogad, viktig och framförallt trovärdig. Problemet med denna trovärdighet är att den tionde personens "trovärdighet" har exakt samma utgångsläge som den första personens. Men "kulturen" har alltid präglats av denna intolerans. Det är inte mer än rätt att försöka att slå tillbaka mot den infekterande dyngan så ofta man bara kan – Att uttrycka sin avsky för Mainstream-giftet och inte stödja den med pengar bara för att man förväntas göra det. Ett lysande exempel är de talanglösas absolut sista utpost - Parodier... Om "film" hade varit "mänskligheten", så hade det i mänsklighetens kollektiva latrin legat filmer med ordet "Movie" i titeln.

Därför kan man bara egentligen beundra gubbar som Umberto Lenzi, Bruno Mattei, Claudio Fragasso, Joe D’amato, Jean Rollin, Dario Argento, Amando De Ossorio, Ruggero Deodato och, som om det ens behöver sägas för tionde gången, The Big F. De gjorde detta så ofta de kunde – De slogs mot "finkulturens" snäva riktlinjer underifrån och deras insatser, hur små de än verkade vara då, spelade en oväntat stor roll på längre sikt. Det som man kanske inte reflekterade över då var att visionerna och idéerna alltför ofta grumlades av all skit-film som skapades som motvikter – Tillräckligt många taskiga och urusla kopior på en och samma film, och risken växer markant för att originalet ska hamna i skymundan. Kolla bara på "Re-make trenden" som accepterades som en "utvecklande fas" på grund av att tillräckligt många kritiker fick för sig att det finns något positivt med att sno någon annans idéer. (En hel film och inte ett enskilt tema, märk väl.) Någonstans på vägen har det också blivit lite av en skam att inte stödja denna "utveckling".

Så alla som påstår att alla förändringar är "bra" och att de är det samma som "utveckling" har ingenting hållbart att komma med. (Kolla bara på hur det gick med "Hellraiser"-franchisen när någon började "utveckla" den för mycket.) Fast det är klart – Om man lever isolerad i ett enormt luftslott som de högsta kackerlackorna i Hollywood och aldrig upplever några större motgångar, så är det givetvis lättare att se andras problem än sina egna. (Det bästa vore om ingen lyssnade på dem. Förr eller senare skulle de också vara tvungna att börja reflektera över var det gick snett.) Varför skulle man ens få den idiotiska tanken att börja dekonstruera en optimal konstellation och följaktligen ta bort den första bärande pelaren? Skit samma om det blir efter ett år eller tio. Vissa saker är faktiskt bra som de är i sin enkelhet. (Hjulet, t.ex.) Man förstår mer och mer varför vissa Horror-autörer är och var så anti producenter.

Än så länge lever vi i en värld där olika sortens "motkultur" fortfarande får existera och frodas någorlunda fritt. Och Zombierna kommer man inte åt hur som helst. Men cirkeln måste alltid slutas. Vi väntar på nästa... Den som förhoppningsvis inte ger Hollywood ännu fler möjligheter att fortsätta förstöra...

Det sorgligaste (Parallellt med allt detta.) är att vi inte ens har nämnt varken "IPRED" eller "Pirate Bay".